Sista varvet på Elsa i underjorden för i år, och det blev inte tokigt. Fyra namn på affischen, och dessutom drog jag två låtar (sommarens hit "Min son glömde sin vattenpistol i köket hos Dick Lundberg" och helt nya "Det alla vill ha"). Publiken var snäll och lyssnade även på mej, och kanske rentav gillade det lite grand.
Inten plåtar fotografen, men här är jag själv med samma tröja, men inte samma gitarr som på Elsas
Stilbredd är viktigt, och det höll även denna gång. Jan Altsjö, känd som rockmusiker från ett par Linköpingsband (Phone är det ena, men det har han lämnat nu - hinner inte med allt), botaniserade i vistraditionen, tvärs över hela utan hämningar. Det blev både folkvisestuk och vispop, vilket gjorde det varierat och kul. Att Jan kan stå med ena benet i hårdrock och det andra i visor, det är föredömligt. Man måste inte vara en viss stil. Det är stilmötena som skapar nya former!
Jan Altsjö
Jan har spelat här tidigare, förra året, då tillsammans med Carolina Carlbom (som även spelar i Pushkins). Att Carolina inte kunde komma kan vi väl förstå? Hon är nog liiite upptagen med Pushkins just nu!
Bland det han spelade minns jag bland andra Personliga Persson (Cornelis) och Allan Edvalls sång som jag inte vet vad den heter, men den har frasen "Knappast blir det nå bättre" som omkväde.
Jan rockar loss
Samuel Furingsten med band spelar väl närmast visrock. Det är mycket dikter i botten, delvis av Hjalmar Gullberg, med rockmusik på. Det var även egna låtar, som "Det kommer igen".
Bandet hade gjort den viktiga insatsen att stå för trummorna. Ett viktigare problem än man kan tro! Vi har ju inget fast trumset på Elsas utan måste låna varje gång.
Samuel Furingsten med band, på scen
Samuel har för övrigt tre MP3 på nätet. Det är lite klent med provlyssningsmöjligheterna hos övriga band, men i detta fall kan du ta igen lite av vad du missade om du inte var här. "Genom livet" och "Drömd visit" är två sånger som finns där.
Det blev lite dåligt med bilder på dem, för jag blev lite orolig för batterinivån ett tag, men så fick jag den bra idén att ta en uppställd bild som komplettering. Och så har jag inte fått namnen på alla musikerna, men det lägger jag in när jag får det.
Samuel Furingsten med band, uppställda för fotografering
Tillägg 28/12: Nu har jag fått Samuels "laguppställning"! Den är som följer: Samuel Furingsten, gitarr, munspel och sång. Niclas Sjölund, trummor. Johan Olsson, gitarr. Erik Onelöv, bas.
Tissue är ett band som både gladde och bekymrade mej. Gladde för att det är tre pigga tjejer med mycket spelglädje, kul och fräcka. Om det är pop, punk eller rock kan man väl diskutera. Jan, som har mycket med banderfarenhet än jag, kommenterade att de har ovanliga arrangemang, går inte i de givna mallarna, och det är ju bra! Ja, även jag kunde uppfatta många fräcka grepp och vändningar, även om jag inte kan analysera det.
Tissue, dvs Anna Gideonsson, Ellinor Svensson och Maja Phalén. Rätt ordning?
Det som bekymrade mej var att de var det mest högljudda bandet, men det blev inte så farligt. Det kom helt enkelt tillräckligt mycket folk för att den fruktade ljudrundgången inte skulle inträffa (dvs att ljudet studsar omkring så det låter som Vesuvius utbrott). Det är ett problem jag haft med lokalen, egentligen riktigt illa bara en gång, men bränt barn luktar ju illa som ni vet. Jag vill hellre ha bra ljud än högt, och det blev det - mer bra än högt, men absolut inte lågt.
Denna trevliga "affischbild" tog jag redan 10/10, och jag ska inte säga NÅGOT om ändrade frisyrer!
Vad spelade de? "Beautiful bubble" hette en, en annan var en punkig Snoddas-cover (om jag hörde rätt). Inför låten "Mistake" passade de på att varna för att det var risk för missar pga skillnader i trumset. Passande! :-)
Jag misstänker att Tissue varit bäst på att dra hit folk. Bra jobbat! Det var bra drag under deras spelning, och en del av publiken vågade rocka loss lite. Klart man ska! Svänger det så gör det. Jag har varit lite orolig att de stillsamma inledningarna håller tillbaka, men så ska det ju inte vara. I och för sej är nog problemet snarare blyga svenskar som måste ha sprit för att släppa loss... men det gäller tack och lov inte alla.
Tissue med de vildaste fansen dansande till vänster. Den konstiga frisyren beror helt enkelt på att Lisa (är det väl?) precis landar efter ett hopp. Knasig bild kanske....
Sist var det Mary Celeste. Jag skulle påstå att de är det mest proffsiga och välrepade av banden, även om det hakade upp sej lite på en enda låtstart. (Men det gör naturligtvis ingenting! Man ska missa nån gång per spelning, annars är det inte live!) De gör en mjuk, behaglig popmusik, skulle jag våga mej på att säga.
60% av Mary Celeste: Ylva Hidmark, Peter Svensson och Ludwig Odbrant
Mary Celeste har en CD som de säljer. De visste inte riktigt om de skulle kalla den demo eller inte. Jag vill gärna undvika ordet demo. Ett demo är nåt man har för att ge till arrangörer och skivbolag för att sälja in sej, tycker jag. En skiva kan vara gjord för lyssnaren även om den inte är pressad. Men hur som helst, kontakta dem om du vill köpa en. Ja, och så finns de ju på ÅÅh-festivalens festivalskiva också.
En lite bättre bild på trummisen Peter Svensson
Ludwig bakom gitarrist/keyboardist Markus Waldemar
Jag såg Mary Celeste på Ååh-festivalen, och även om ljudet var kasst - inte deras fel! - så gillade jag dem. Här lät det riktigt bra, tycker jag!
Anderas Gustafsson på gitarr
Jag har slarvat bort Mary Celestes låtnamn, men "Vampire wannabe" var en. Bra titel! Är det rollspelare i bandet, eller? (För den som inte vet det så är vampyr-live ganska populärt bland levande-rollspel-spelare.)
På nåt märkligt sätt så hölls tiden fantastiskt bra! En förskjutning från plan på fem minuter i början hölls med stor precision tvärs igenom, alla tog sina 30 minuter och därmed punkt, och bandbytena gick jättesnabbt, bara ett par minuter varje gång! Det var så jag nästan ville uppmuntra till lite omstarter för att rådda till det en aning, inte vara för perfekt. Man kan faktiskt ha ett band i halvtimmen på en scen och hålla tiden!
Som jag redan antytt var det en helt OK publik. Mary Celeste hade inte varit så bra på att dra sina kompisar (sade de själva) men det var bra ändå, och publiken kändes pigg och glad! Mary Celeste kompenserade med att stå för en del allmän-PR (studentradion), och övertygade Corren att komma. Tobias Pettersson var här, och vi får väl se vad han tycker.
Publiken skymtar ute i mörkret. Det var mer folk borta åt vänster förstås, på båda sidor av "planket".
Är det nåt som jag tyckte borde varit bättre så är det att det var svårt att följa texterna när banden spelade. Det är ett svårt problem. Med trummor så blir det lite bullrigt (högt men inte obehagligt) och då är det svårt att få texten att stå ut som den bör. Men, ljudkvaliteten var inte illa alls. Alla medverkande kan vara nöjda, tycker jag!
Slut för i år! Tack till alla som varit inblandade, Studiefrämjandet, deltagarna, Corren som skrev så trevligt efter första höstspelningen och som haft med oss i På Gång och Idag, och till alla som stöttat och hjälpt. Det är meningen att det ska bli en fortsättning i vår. Själv har jag mycket jobb då, men jag lägger inte ner bara för det. Jag har flera som gärna hjälper till nu, och det gör mycket. Vi måste vara flera om det.