Andra varvet under nya namnet. Detta var den spelningen som jag inte lyckats hitta så många lokala gäng till, och som jag misstänkte resulterade det i en mindre publik (dock fullt tillräcklig för bra stämning), trots att annonseringen var bättre än någonsin. Hur gör man egentligen för att skänka bort bra underhållning så att sådär en halv procent av Linköpingsborna hittar hit självmant?
För bra underhållning var det! Först ut var Vi två med Roger, som jag tidigare annonserat som "folkmusiktrio". På slutet av spelningen blev de också en trio, när den tredje personen i trion hoppade in i ett par låtar.
Vi två (tre) med Roger gjorde ett roligt och varierat visprogram, med folkvisor, Vysotski ("Lyrisk sång") och Winnerbäck (två stycken, däribland "") om varandra, och med användning av diverse olika instrument.
Vi två med Roger, Susanne Åberg och Johan Gustavsson
De två blev tre med Martin Björnson på Cello
Vi två (tre) med Roger spelar bara andras låtar, "covers" om du vill. Som de själva sade så spelar de helt enkelt det de själva tycker allra mest om, och det är väl en bra anledning? Alla som följer har dock helt eget material.
Näste man på programmet var Tom Nouga, som i likhet med festen i Motala körde solo. Jag kan många av hans låtar mer eller mindre utantill vid det här laget (Spetsnaz, Pengarna eller lådan, Eld, Bevingade ord...), men "Barack" var ny för mej. Jag har sagt det förut, och säger det igen: Tom Nouga har några av de bästa texter jag hört, till spännande och bra musik. Även solo fungerar det väldigt bra! En fördel med en "tunn" sättning är att texterna går fram väldigt bra.
Äsch, jag antecknade ju samtliga låtar (lätt när man kan de flesta), så vi tar resten: "Mamma" (det har inget huvud men ett fullgott hjärta), den bisarra kärleksvisan "Lyftkran", sången om åldrandet "Trilobit", "Intolerans" (dit ljuset aldrig når), den giftiga sången om döden "Dagen då Vera dog", och till sist "Nedkomst" (urologen).
Tom Nouga (Dag Swanö) - nu utan skägg
Jag gillar alla medverkande väldigt mycket, men Tom Nouga är favoriten. Om nåt skivbolag ville satsa på honom (på vettigt sätt) så skulle han snabbt kunna få bred kultstatus, som en slags "super-Uggla", killen som skriver ännu giftigare saker. Jag känner till många roliga oetablerade musiker, men ingen i närheten av honom. Hans låtar (och kanske speciellt de texter Jimmy Thunlind gjort) är det enda jag hört på mycket länge som lyckas vara både bra, fräckt ibland väl över gränsen till magstarkt, och seriöst. Det är Sveriges både djupaste och fräckaste moderna poetiska rock, Sundström mfl får ursäkta.
Vi går vidare. Johan Piribauer & Gruvtolvan är höstens enda riktigt långväga gäster. Johan är från Arvidsjaur, eller mer exakt från Moskosel som ligger där i trakten. Efter Henrik Trösts återbud (bortrest) så kunde jag stoppa in dem. Johan är en seriöst satsande trubadur/visrockare, med skivan "Norrland" nyligen släppt. För att vara tydlig är det en "pressad" skiva, massproducerad och mastrad efter konstens alla regler. Jag köpte givetvis ett ex, och återkommer med recension framöver (troligen på SNYFT). Jo, jag köpte faktiskt hans lite äldre "Sagan om liv" också, men den har några år på nacken så jag kanske inte har så brått att skriva nåt om den.
Johan Piribauer med basist Urban Heed
Naturligtvis kostar en sån här kille normalt mycket pengar, men Johan tyckte att en Elsas-spelning skulle sitta fint ändå, speciellt som tisdagar inte är så lättbokade. Men hur tusan har jag råd att ens betala resan, med min obefintliga budget? Jo, eftersom Johan ändå hade spelningar i Stockholm så kunde jag komma undan med milersättning fram och tillbaks.
Johan gör låtar som ofta speglar bakvatten-situationen när man kommer från glesbygd. Man kan säga att han är något av en Stefan Sundström med Euskefeurat-teman. Inte minst är han rätt lik Sundström till utseendet (utan det skägg han hade på min affisch), men med en man som räcker till midjan.
Bandet var hopplockat för kvällen, men det var ändå välspelat och bra, utan några hörbara felspel. Det var bara en låt, "Kniv i ryggen", där Johans energi falnade rätt tydligt, men den kom tillbaka. Många av låtarna är mycket trallvänliga och fastnar lätt, trots det djupa allvaret i texterna, som "Jag kommer aldrig mer tillbaka", "Levande stad" (eller var det Levande land?) och "Norrland". Det är visrock som alla utom de mest insnöade infödda nollåttorna kan ta till sej.
Gruvtolvans trummis Henrik Ulander , med det trumet
vi lyckades låna från Skylten på kort varsel
Gruvtolvans dragspelare Pär Ulander
Kvällen avslutades med Roger Överallt, som spelade redan på första Elsas-spelningen (innan det hette Elsa i Underjorden) under namnet Tinuviel. Roger Överallt är ett kul gäng som spelar en musik som kan kallas Folkpunk, eller rentav Punkpolska tyckte Pelle Filipsson.
Peter Johansson och Emma Winqvist.
Roger Överallt spelar väldigt otvunget, delvis improviserat jammande, så att de iband slutar samtidigt, ibland inte. De har bra texter som i alla fall till större delarna gick fram bra. Jag tror att jag kände igen ett par av dem (t.ex. vargsången) från förra spelningen fast det var ett tag sen. Låtarna är underbart varierade i sättning och stil. Ibland var det minimalt med komp, ibland fullt ös. Emma Winqvists fiol ger bandet ett alldeles eget ljud som få andra har.
Erik Nilsson på trummor
Roger Överallt har också en ny skiva, om än inte "pressad" och massproducerad som Piribauers. Den heter "Annanstans", och jag återkommer om den också. Jag noterar att Holger Thell, känd från Blå Häst (mannen som bl.a. spelar punkdragspel!), varit med och gästspelat på plattan! Norrköping All Stars?
Tråkigt nog blev ingen av mina bilder på Pelle, bandets sångare, speciellt bra. Anledningen är att de fina bakgrundsgardinerna lurar min kamera att öka exponeringstiden. Ja, jag får lära mej hur man tvingar den - eller skaffa en bättre.
Pelle Filipsson och Kristian Brohoff.
Även Roger Överallt kunde variera kompet, här med tvättbräda!
Den här kvällen hade jag varit duktigare än vanligt att delegera, och det var tur, för jag är lite krasslig (och fick göra en del åtgärder för att minimera smittrisken - lite hänsyn får man visa). Martin Eneling (Pastell) tog hand om ljudet, och det var jätteskönt! Det måste finnas någon som rattar ljudet, anpassar efter hand, och Martin gjorde ett bra jobb! Martin hade dessutom tagit med lite extra utrustning som jag förbisett, speciellt monitorhögtalare.
Jag hade också delegerat maten till Elsas-personalen. Det var väl Göran som fixade det tror jag. Tack till Göran för det och för riggningen!
Min syster Susanne hjälpte också till med nånting mycket viktigt: Att hämta ett riktigt trumset åt Gruvtolvan. Det var en kommunikationsmiss som jag får ta på mej, att Roger Överallts "minimala trumset" var lite mer minimalt än vad Gruvtolvan kunde jobba med. Men det fixade sej! Ett tack också till Peter på Skylten för detta!
Jag vill sammanfatta det som en strålande spelning från alla inblandade. Kvällens enda svaghet var att det var lite för lite Linköping på scen. Vi två (tre) med Roger och delar av Roger Överallt räcker inte för att det ska bli riktigt fullt. Men de som kom hade roligt, och det var i alla fall mer publik än musiker, och en pigg och vaken publik!