Musikcafé

2 maj 2000

Vårens andra musikcafé, med ett lite bantat program, bara två affischnamn. Ett tilltänkt band hade förhinder, och själv kände jag mig inte välrepad nog att dra eget.

Först körde Captain Acoustic, dvs Michael Porath, gitarrist. Han är i första hand just gitarrist, spelar flinkt och fylligt precis som inte jag gör. Det blev en blandad repertoar, med dels det som jag ser som hans stilistiska fokus, men även en högst egen tolkning av Taube-klassiker "Möte i monsunen", och hans försök till melodischlagerbidrag.

Captain Acoustic och hans 12-strängade gitarr

"Kapteten" gjorde en del ironiska kommentarer om hur han ansåg sig passa in i den profil jag vill ha (mest eget, mest på svenska, mest starka texter). Jag vet inte om det var nån allvarlig tvekan bakom, men han uppfyllde ju alla önskemålen nån del av tiden, och hårdare krav är det inte här. Tvärtom.

Sen var det andra varvet för ett av mina favoritband, Dick Lundberg & Järnjungfrun. Kaptenen får ursäkta att det blir fler bilder på Järnjunfrun, men de var fler. Desutom har det noterats tidigare att det är knepigt att få med dem på bild av nån anledning.

Lundberg

Dick är en av de förvånansvärt få som har lite krut i texterna, och därmed är han självklart önskvärd på Elsas. Just nu satsar han lite mer på det lite "elektriska" stuket, vilket innebär mer Järnjungfrun och lite mindre närhet, så det är väl just nu mera bättre rock än ballader.

60% av Järnjungfrun, basisten Mats Wernersson, nya pianisten Jesper Olsson (eller det kanske heter "keyboardist", men det låter så knasigt) och Dick förstås.

Även om det är mycket nytt material, låtar som kräver lite tillvänjning innan jag kan bedöma dem, så hänger det mer en del från i fjol. "Sonic" är en favorit som är självklar. Att göra en låt om en datorspelsfigur, det är helt rätt!

Gitarristen Tomas Nilsson höll sig ute på högerkanten precis som förra gången!

Sist körde de "Horn", med en slutkläm om att "klart det växer horn i pannan när man cirklar runt i Linköping i 30 minuter på jakt efter Elsas Hus. C-ring, Y-ring, Linköping!" (ungefär). Jo, de kom precis när vi hade börjar misströsta, och jag precis höll på att presentera Captain Acoustic och verksamheten över huvud taget. Men de kom!

Trummisen Samuel Öjring vid hoplånat trumset

Massor med publik förstås? Nåja. Noga räknat var större delen av publiken Captain Acoustic-fans. Det var roligt att de kom, såklart, men jag kan inte säga annat än att det känns lite tråkigt att inte ens nån tiotusendel eller så av den här stans förmodat musikintresserade medborgare (ha!) kan vara nyfikna nog att titta in på en gratiskonsert utan att nödvändigtvis känna artisterna. Det var tämligen välaffischerat, i synnerhet på gymnasier och högskolan.

Så det var väl runt 20-talet i publiken, och det är klart att det går att spela för det, och färre med, men hur mycket jobb skall man lägga ner?

Förlåt om jag låter trött, men det är det jag är.