Labben gick ut på att utvärdera en bildförstärkare. Via lite hjärnstormning så kom vi fram till att följande parametrar kunde vara bra att undersöka för att kunna avgöra om bildförstärkarens kvalitet duger:

Upplösning -linjekontrast (motsvarande pixlar i digitala versionen)
Spriddstrålning
Verkningsgrad/omvandlingsförluster (Gx)
Bildjämnhet-avbildningskorrekthet
Kontrastupplösning

Linjekontrast
Linjekontrasten mätte vi upp genom att belysa ett divergerande blyraster. Den täthet som motsvarar de sista urkiljbara linjerna är linjekontrasten. Resultatet återfinns i tabell 1. Upplösningen blev betydligt bättre då vi hade då vi hade rastret i vertikalt läge, troligtvis för att bildskärmens upplösning är betydligt bättre i den riktningen. En förstoring av bilden ger ökad urskiljbarhet vilket förklarar de olika mätvärdena.

Spriddstrålning
Principiellt så låter man ett tjockt objekt absorbera all strålning på ett visst område. Sedan mäter man hur mycket strålning som ändå detekterades av bildförstärkaren på motsvarande område. Vi använde en blyfyrkant som absorbator. Utsignalen från bildförstärkaren mättes med en ljusmätare. Ett värde på den spridda strålningen fås som S/(S+P), där S = spridd strålning och P = primär strålning (utan bly). Ur tabell 2 ser vi att samtliga mätvärden överskrider referensvärdet 0,2. 

Konversion
Konversionsfaktorn motsvarar kvoten mellan inkommande strålning och utgående ljusstyrka. Vi uppmätte den inkommande strålningen med en jonisationskammare. För att slippa backåtspridd strålning och reflekterad strålning samt underlätta beräkningarna så placerade vi jonkammaren mittemellan röntgenröret och bildförstärkaren. Den uppmätta kvoten måste därmed justeras med en faktor 4 eftersom strålningen avtar som kvadraten på avståndet. Ljusstyrkan mäts som tidigare. Samtliga mätvärden låg över 25 cd*s/(mR*m2) vilket kan beskådas i tabell 3.

Slutsats
Eftersom den spridda strålningen låg över gränsvärdet för spriddstrålning i samtliga mätfall så uppfylls inte kraven för bildförstärkaren.

Som överkurs observerade vi hurdan kontrast upplösningen var. Vi använde en trappa av plexiglasskivor och alumineumskivor. För alumineum konstaterade vi 5 nivåskillnader vid rörspänningen U = 55kV, Ström I = 0.7mA. För plexiglas såg vi samtliga nivåer. För att kunna säga om det är bra eller dåligt respektive om bildförstärkaren har försämrats så måste vi ha tidigare mätningar tillgängliga att jämföra med vilket vi inte hade. 
Vidare så iaktog vi att ljusstyrkan varierade på skärmen, i skärmens periferi så var ljusstyrkan mindre än i skärmens centrum. Detta är ett vanligt förekommende fel hos gamla apparater.

För att erhålla olika förstoringsgrader kan styrkan på det fält som koncentrerar elektronerna varieras. Då vi förstorar bilden erhålls mindre inkommande strålning till det område vi vill avbilda varför bilden mörknar. Ett annat sätt att förstora bilden är att flytta det belysta objektet längre från skärmen.