Olof Möller, som publicerades rikligt i mitten och slutet av 70-talet måste vara en av Science Fiction-litteraturens absolut sämsta författare. Hans ofattbart töntiga historier, missriktat moraliserande slutpoänger och kvasivetenskapliga förklaringar gör att man ibland undrar om han driver med läsaren.
Rymdhajen är ett lysande exempel på detta. Visserligen är den berättartekniskt inte på samma låga nivå som exempelvis Humanoidupproret eller Mazos grymhet, men den står i en särklass då det gäller förment "vetenskapliga" förklaringar av olika fenomen.
Boken är den tionde delen i Möllers serie Jaktrymdskepp X-12 och i likhet med flertalet böcker i serien är astronauten Tim Timmer hjälten. Tim ställs i det här fallet mot en främmande civilisation som står så högt över mänsklig nivå att det är på gränsen till det fattbara. De främmande varelserna närmar sig jorden med ett skepp som är tio kilometer långt, trehundra meter högt, format som en haj och färdas snabbare än ljuset. Men är dess besättning fredligt eller fientligt sinnad?
Jag rekommenderar varmt denna bok till alla SF-entusiaster som söker efter något att skratta åt.