Efter att ha fnyst åt Sälenfjällen och pinkat i Hamar låg Lillehammer perfekt för en svettig hamburgare. I Lom anslöt sedan Jonas Ivarsson från Oslo som under dagen beskådat Galdhöpiggrennet (Först ner från Piggen till Spiterstulen med livet i behåll vinner ~3 min). Nu blev vår Opel Ascona något trång. Fem man med full vinterutrustning.
Det strålande vädret tärde enormt på skidtarmen och uppe på Strynefjellet bestämde vi oss för att tjuvstarta. Strax före första tunneln tvärnitade vi nedanför ett lämpligt fjäll och kastade på oss skidkläder. 1600 gled vi fram mot fjället med en mag(isk) känsla nedanför njurarna som luktade. Fast hade höjdmätarn med sig och efter 500 meter drog vi av stighudarna och läskade våra strupar med den första apelsinen. Nedfärden bjöd på bristande skare och här skildes agnarna från vetet. Någon av oss susade skrattandes ner i mjuka precisa svängar medan övriga fick praktisera konsten att klota.
Väl nere satt alla ben på rätt plats och snart satt även tälten och maten på plats. Fast hade fått bristande information om hur nätterna skulle tillbringas och saknade liggunderlag och ordentlig sovsäck. Med -15 grader i lufter är inte det att rekommendera.
10.35 var skidorna fastspända på säcken och stigningen påbörjades. Solen sken från en klarblå himmel och Gore-Tex andningsfunktion ifrågasattes kraftigt. Ingen klagade längre på kylan under natten. Starten skedde 30 meter över havsnivå. De första 600 höjdmetrarna upp mot Fosdalen var snön lika frånvarande som solen var närvarande. Entusiasmen sänktes något, men Peters standardkommentar "En topp är alltid en topp" lugnade oss markant.
I jämna slag i en fantastisk miljö letade vi oss upp till Skålavatnet. Där forsade svetten från pannan så våldsamt att en lins följde med. Om det var kroppens manipulativa sätt att få lite vila, eller om linsen var trött förtäljer inte historien. Undertecknad var dock makalöst trött. Det som fick mig att överhuvudtaget inte lägga mig i snön och hyperventilera var en äldre, mycket sprek herre vid namn Anders Säten som bodde nere i dalen. Att gå de sista 700 höjdmetrarna på ren vilja är inte att rekommendera. Antagligen var tröttheten en kombination av solsting och vätskebrist, för vid nedfärden piggnade kroppen till rejält.
Toppen av Skåla är ett monument av norsk tur och natur från den bästa sidan. På toppen finns nämligen Skåla tårnet som är en cirkulär tvåvåningsbyggnad med en meter tjocka väggar. Hyttan drivs av DNT och är öppen och försedd med mat året runt. Detta i kombination med en makalös utsikt över en alpin terräng av glaciärer, kammar och toppar samt fjordlandskapet kan inte beskrivas, det måste upplevas.
Nedfärden blev verkligen lön för mödan. Skaren hade tinat precis lagom, så vi la våra svängar i en underbar, nästintill orörd sorbé. Den fantastiske äldre mannen visade oss norrmännens bästa sida då han erbjöd oss att gratis få bo i hans fäbod som låg vackert nere vid Lovatnet. Där blev magarna fyllda av både kvantitet och kvalitet i stora mått. Vid midnatt somnade vi milt sagt ovaggade.
Vi förskräcktes dock inte utan siktade mot Kragefjellet (1400). Detta fjäll har fördelen att man kan ta bilen upp de 300 första höjdmetrarna. Starten skedde precis nedanför en skidlift som slagit igen för säsongen. Vi kunde till vår glädje sätta på oss skidorna direkt och tog oss tämligen fort upp på toppen. Vinden var hård och det fanns ingen anledning att göra annat än att småfisa och plocka ner hudarna utan att exponera fingrarna. Underlaget första biten var hårt och snabbt så det tog inte lång stund innan vi kom ner i lä och kunde fika. Slasket blev sedan djupare och djupare när vi återvände till bilen. Då detta var en "mellantur" fanns det krafter kvar. Vi beslöt utan invändningar att på eftermiddagen starta en tvådagarstur upp till Lodalskåpa (2083) som är högsta toppen i området och högsta toppen i direkt anslutning till Jostedalsbreen som är Nordeuropas största glaciär (med undantag för de större öarna i Atlanten).
Enligt ryktet skulle det gå att köra bil halvvägs upp till Bödalssätra, en DNT hytta 500 möh, som var kvällens mål. Efter 200 längdmeter slirade dock hjulen så mycket i den mjuka leran att kedjor var ett måste. Efter ytterligare 500 längdmeter vägde framvagnen för lätt, varför två av expeditionens medlemmar riskerade sin och bilens hälsa genom att sitta på motorhuven över varsitt spinnande däck. På detta sätt fortfor vi i ca 200 höjdmeter innan vi gav upp. Bilen parkerades vackert och ryggsäckar packades med mycket mat, varma sovsäckar samt alpin utrustning för toppbestigningen (stegjärn och isyxor). Den alpina utrustningen packades extremt synlig i händelse av att vi skulle möta några vackra flickor som kunde bli imponerade.
Vägen upp kändes lång, men väl uppe var en väldigt fin hytta. Vedförrådet var helt omöjligt att få upp med DNT:s standardnyckel, men med Peters förflutna var det inget problem. Låset dyrkades lätt upp och nu behöver vi inte hjälp in i DNT:s hyttor mer. Kaminen (Jötul) var enormt effektiv. Det var bastu hela natten igenom.
Nu kunde vi se det otroligt inbjudande snöfältet som på kartan benämns Brattebacken. Backen är 300 höjdmeter och lagom brant (~25 grader), väldigt inbjudande. Vi valde att gräva snöprofil innan backen forcerades. Vid stående belastning höll det, men vid ett lätt hopp släppte 15-20 cm hårt packad snö. Detta gjorde att vi vände. Det fanns möjlighet att gå vidare på fast klippa vid Brattebackens östra sida, men då glaciären och toppen var inhöljd i moln valde vi att avstå. Tanken efteråt är en kombination av "Det hade säkert hållit" och "Vi har något att komma tillbaka till". Att vända är dock aldrig fel beslut.
På vägen ner hade vi smöråkning genom dalen i den norra bäckravinen och sedan brantåkning i den utsedda ravinen. Sedan följde förflyttning ner till Anders Sätens fäbod. Av någon outgrundlig anledning började vi vantrivas i våra underställ. Samtidigt gav ordet bastu något drömskt i blicken på oss alla. Sagt och gjort vi lokaliserade Loens lyxhotell Alexandra, skickade in Jonas Ivarsson som såg minst primitiv ut. Han kom ut med det positiva beskedet att det endast kostade 30 NOK och vi var välkomna. Som en skock små pojkar som första gången är på tivoli drog vi in i Alexandras inre. Till vår barnsliga förtjusning ingick i priset en stor swimmingpool, samt badbyxor. Enligt Fast gick det även utmärkt att bouldra (klättra i sidled) på inredningen i de väl tilltagna rummet.
De gäster som fanns i omklädningsrummet då vi inträdde försvann hastigt, vi har ingen aning om varför. På kvällen anlände expeditionens siste medlem Krister Valtonen som åkt 100 mil bil ensam för att få ta del av livets goda. Jonas Ivarsson lämnade oss med skälet att han hade ett viktigt jobb i Oslo på fredagen, men vi övriga förstod att det var ett svepskäl. Om han blev blödig och längtade hem till sin pike, eller om han var fysiskt och psykiskt utmattad låter vi vara osagt.
Start 250 möh vid Kjellstad. Skidorna på direkt och behaglig lutning (plant) upp i Kjellstaddalen. Brant och tätt med skog blev det sedan upp i Litledalen. Här pågick våren för fullt. Under snön rann det små bäckar var femte meter så det var ingen risk för vätskebrist. Sedan följde lite blandat upp och ner över Kvanngrönibba (1495). Krister som bara hade bilresan i benen var oförskämt pigg och fick spåra hela vägen. Utsikten upp mot toppen var minst sagt dunkel. Molnen och diset gjorde oss tveksamma, men Peter behövde bara uttala första ordet i sitt valspråk: "En topp är alltid en topp" för att vi med glatt humör skulle fortsätta.
Det fanns ett stort långt stup längs glaciären på den östra sidan, så vi tog det ganska försiktigt och följde de skidspår som vi fann som gick i rätt riktning. En kompass är väldigt bra att ha när allting runt omkring har samma vita färg. Vi nådda ganska snart toppen och en själslig lyckokänsla vägde upp den extremt likriktade utsikten. Första biten på vägen ner var sikten drygt 15 meter varför vi inte åkte så vilt.
Längre ner var det fin skidåkning, men den porösa sorbén kunde hastigt och mindre lustigt förbytas i rutten vårsnö som är betydligt mjukare. Detta uppdagade våran fartåkande expert på ett brutalt sätt. Vi övriga behövde 5 minuter för att lugna ner vårt gurglande skratt och ta oss ner till snögubben. Då terrängen var både uppåt och nedåt var inte detta en optimal skidbestigningstopp. Sista biten genom skogen i tung blötsnö var också en aning svår. Vår nytillkomne expeditionsmedlem som verkade så lugn och sansad hördes yttra våldsamma kraftuttryck över den fina snön och sin egen skidåkarförmåga. Det lätta avkylande regnet var antagligen en fördel för vår heta Krister.
Blöta och lyckliga styrde vi vår kos mot Stranda där Pär ordnat hytta och tvättmaskin. Det är fortfarande ett mysterium hur de tio kvadratmetrarna lyckades härbärga fem kraftiga karlar och deras tvätt.
Kroppen fick bestämma och det blev en mellandagstopp vid namn Bläja (1420) - en topp för riktiga män som är något lite trötta. Start i Fivelstadhaugen i Nibbedalen (väg 655). Denna dag blev en mycket god dag i ett behagligt tempo och en underbar utsikt ut i en blåsvart fjord. Jämn och fin åkning över stora snöfält i lätt lutning.
Vi återvände sedan mot Stryn. Vi letade rätt på en mycket fin hytta (vid Strynevatnet - Meland camping) utrustad med storstuga, två sovrum, loft, kök, dusch, bastu och en jokk utanför fönstret. Jag skämdes över att jag prutat ner priset från 500 till 400 då jag fick se denna otroligt fina hytta. Vi bastade hårt och länge. Hängde alla saker ordentligt på tork och laddade upp inför nästa dag.
Snötillgången var dålig även uppe på högfjället och klippan var framme på flera ställen. Fika avnjöts på Melandfjellet i en grop dit all snö blåste ner. Mycket mysigt. Sista biten var för brant och stenig för skidor. Lätt klättring upp till toppen. I Pärs ögon behövde man inte vara alltför observant för att se hur tankarna på en kall öl nere i hyttan höll på att bli en besatthet. Krister försvann ensam upp över glaciären. Han ville ha hela panoramat, 270 grader räckte inte.
Vägen ner blev examensprovet. Bristande skare ovanpå tung blöt snö som likt giftormar högg i skidorna var man än vände sig. Som vanligt försvann Jonas med ett stort leende på läpparna. Pär, Peter och Krister erkände sig besegrade och åkte i långa slag. Jag själv blev argare och argare, klotade häftigare och häftigare, blev blötare och blötare och klarade till slut sex katapult svängar på raken. Längre ner åkte vi i djup blötsnö och försökte få luftkontakt med skidspetsarna.
Väl nere kastar sig Pär mot kylskåpet och sätter sig på verandan med sin välförtjänta öl. Är detta höjden av tillfredsställelse? En sån här vecka är bland det heligaste jag har upplevt. Att få möta sin skapare i hans skapelse som erbjuder ett sånt enormt mått av storhet och skönhet är något jag unnar alla människor. Kvällens bastu gick vildare till än tidigare. Vi var tre stycken som praktiserade grodsim i den lokala jokken. Det är en njutning, nära fulländning, att känna hur skinnet drar ihop sig av kylan som omsluter hela kroppen. Att känna varje sena varje muskel och dess exakta position. Att kunna koppla av i den situationen och njuta av hur bra livet kan vara är semester för ande själ och kropp.