[ Thomas Hemsida ] - [ Abisko 2000] - [ Sarek 2002] - [ Sarek 2004] - [ Sarek 2007] - [ Utrustningslista] - [ Kontakta Thomas ]


Kvikkjokk - Pårek - Gådoktjåkhå - Lullihavagge - Sarvesvagge - Niejdariehpvagge - Alggavágge - Mikkastugan (Skarja) - Bierikávre - Nienndo - Skanátjåkhå - Gähppo - Saltoloukta (130.5 km)


Thomas Abrahamsson (Skriver), Jon Edvardsson, Andrzej Bednarski (Fotograf)

- För utrustningslistan, se utrustning.htm!
- Kommentarer? Läs i Sarek 2002 gästbok, eller Skriv själv.

Alla bilder är (C)2002 Andrzej Bednarski och får inte användas utan skriftligt godkännande!


Thomas
29 år, jobbar som datakonsult på Zenterio AB. Han har förut vandrat i bland annat Abisko, Alperna och Malaysia. Känner Jon sedan studietiden.

Jon
...också 29, är doktorand vid datavetenskapliga instutitionen (IDA) på Linköpings universitet. Jon har förut varit ute och vandrat i bland annat Abiskotrakterna och Ammarnäs.

Andrzej
Jämnårig kollega till Jon på universitet. Andrej som har en polsk/fransk bakgrund tycker mycket om att flyga Hangliding/Paragliding och har tidigare vandrat i Alperna.



4 Aug - Första dagen...
"TOLV kilo mat???"

Vi träffas förväntansfulla på tågstationen en timme innan tåget ska gå, och börjar genast att jämföra packningarna. Vi är alla förundrade över hur A lyckats få ner 12 kg mat i sin ryggsäck, att jämföras med de dryga 4 kilo man själv har. Vi optimerar hans packning på plats genom att ta bort några mjukosttuber, grytor och tallrikar som Karin får ta med sig tillbaka hem från stationen. Min egen ryggsäck landar på 15kg innan jag får del av den gemensamma packningen i form av ett 1.5kg kök och en 650 grams gasflaska.

2h tåg till Stockholm, en äcklig burgare på Birger Kung och sedan Tågkompaniets tåg på väg norrut. Vi löser korsord och Jon mår illa. Slutligen halvsomnar jag i den trånga och skakiga tremanskupén runt 23-tiden - på väg norrut, mot äventyret!



5 aug - 17km, 17000 steg - Sol!
"Fullkornsdagen", eller "Sagan om Ringen".

Det är svårt att sova på tåget. Inte nog med att man har lite resfeber, ibland känns det som att vagnen ska tippa över på ena hållet, i bland på det andra. Det är tillika mycket lyhört, och trots öronproppar tvingas Jon banka i väggen för att få tyst på en högljudd och pratglad värmlänning i kupén bredvid. Jag vaknar ur min halvslummer 03:55, övertygad om att det är morgon. Strax innan sju segar vi oss upp, och snart står vi på perrongen i det lilla norrländska samhället Murjek där vi tillsammans med ett 15-tal andra vandrare tar bussen mot Jokkmokk och Kvikkjokk. Bussen uppgraderas i Jokkmokk till en nyservad dito, och efter 3 tråkiga timmar är vi slutligen framme i Kvikkjokk där Kungsleden passerar.

Min totala konversation med den norrländske busschauffören är som lyder:

- Jaha... Så, nu ska vi byta buss då alltså?
- Jo.
(och...)
- Är, hmm... Är det fjällstationen som skymtar där framme?
- Jo.
[Jons tillägg: Dessa x 2 för min konversation!]


Vi spiller ingen tid här utan ger oss av på Kungsleden norrut. Planen är att följa Kungsleden någon kilometer, för att slutligen lämna den för gott och vika av mot upp mot Pårek. Jon trixar med sin nya stegmätare och vi möter en kille som plockar Hjortron. A får smaka för första gången i sitt liv. Vi äter lunch vid Dáhtájiegge, vilket lättar på A's packning av mat något. Vi tvingar i oss ett par skivor var av det kompakta tyska fullkornsbrödet som Jon dragit med sig. Eftersom vi har kommit överrens om att vara kock en dag åt gången, så A får äran att ta första dagen på grund av hans massiva matpackning.

När vi ska lämna Dáhtájiegge upptäcker Jon plötsligt till sin fasa att hans förlovningsring inte sitter på fingret där den borde vara! Han hade flyttat den till fel hand förut, eftersom han hade fått ett myggbett på ringfingret. Vi letar frenetiskt runt bland markvegetationen då Jon får syn på ett metallblänk i solen - Ringen!

Solen gassar och steker oss då vi ger oss av genom det stora sjö- och kärrområdet söder om Pårek. Vi är förvånade över hur torrt det är överallt, och framförallt över hur lite mygg det verkar vara (I princip inga alls!). För att komma en bit in i Sarek redan första dagen så håller vi högt tempo, och efter en och en halv mil börjar vi bli riktigt mosiga i benen. Vi möter en trio medelålders män som varit ute i tio dagar - solbrända skryter de om hur fint väder de haft, och ger oss lite kaxigt poäng på hur väl vi vadar över vårt första vad vid den grunda Boarekjávrre.

När vi slår läger efter 17km, efter en dag med full packning är jag (enligt utsago) lite vit i ansiktet och fryser lite. Med lite mat i magen somnar jag gott i tältet, inte långt från Pårek rökiga sameviste (Vad pysslar dom med? Röker renkött hela natten? Bastar?)




6 Aug -12 km, 21000 steg (Sol)
"Köttätande renar"

Natten blir lite kylig och jag vaknar ett par gånger och får dra upp sovsäckens dragkedja lite extra lång. Det brukar bli så när man campar på låg och fuktig höjd nära vatten. Tältet, ett Hillebergs Nallo 3 GT, är lite småtrångt för tre storvuxna män.
Eftersom jag är längst får jag den tvivelaktiga äran att ligga i mitten. Man kan vakna mitt i natten och ligga nästan näsa mot näsa med någon, vända sig om, och hamna näsa mot näsa med den andra personen.



Vi tar riktpunkt på Stuor Jierttá och tänker passera över en högre passage istället för att ta vägen runt berget. Efter ett enklare vad bär det så av brant uppför. Vi passerar videsnåren och är snart uppe på kalfjället. Jon får plötsligt syn på en liten lämmel som rusar iväg och gömmer sig under en sten. Jag kastar mig fram och får syn på ett litet sött hamsterliknande ansikte som kikar upp på mig ett par sekunder, innan lämmeln inser sitt bästa och sticker djupare ned i sin håla. Vi passerar en del förskräckta ripor, och på karmen mellan Boarektjåkhå och Stuor Jierttá ser vi så det första renarna. Andrej har aldrig sett renar förut och jag kan knapp hålla mig för skratt när följande konversation utspelar sig;

T: Se där, det där är renar!
A: ...Kan dom anfalla?
T: Nejdå, det är ingen fara.
A: Är dom köttätare?
T: Nej.

Snart bär det av nedför igen, vi går på snö och renarna springer lite halvskrämt före oss. Det blåser ganska mycket nu, och jag blir lite nedkyld i min tunna T-shirt. Vi kommer ned till Renvaktarstugan och bron över Gådokjåhkå. Det är fantastiskt vackert här med utsikt över den enorma glaciären Bårddejigna och de djärva, nästan högalpina, topparna norrut. Vi slår läger på en fin lägerplats - själv får jag snabbt hoppa i sovsäcken eftersom jag är lite frusen av vinden och vandringen.



7 Aug -13 Km, ~22000 steg (Sol och Vind)
"Lullihavágge forceras..."

Efter att ha känt mig genomblåst, frusen och nästan lite febrig kvällen innan så vaknar jag upp som en pigg person, redo för dagens prövningar. Den första blir att vara kock för frukosten, och vi startar med fiberberikad havregrynsgröt och knäckebröd med skinkost (Eller 'Schenkkost', som den heter när vi äter den till det tyska fullkornsbrödet) och ett par skivor fullkornsbröd (Som vi redan är trötta på).

Med blå himmlen och ett par skrikande vråkar över oss ger vi oss så smånigom av genom det steniga och böljande landskapet mot Lullihavágge. Det går sakta i den oerhört steniga och klippiga terrängen, och det blåser väldigt mycket här. Det hela blir inte lättare av bristen på snö, något som troligen tillskrivs den torra och varma sommaren. Vi passerar en nedtrillad jättesten i dalens vattendelare, och snart går det nedför igen över stenarna i riktning mot Sarvesvágge.


Vi får en enormt fin panoramautsikt här över Sareks stora centralmassiv. När vi går vidare förvandlas den lilla bäcken snart till en strid fors som har grävt ut en enorm, djup ravin i berget. Den lilla, precis synbara stigen, följer ravinens kant på läskigt nära avstånd - här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Som tur är regnar det inte och är halt, då skulle jag inte vilja gå här.

Fram på kvällen börjar en del moln torna upp sig - vi får hoppas att vi slipper regn. Hittills har vi haft torrt, soligt och i princip helt myggfritt! Inte vad vi väntat oss precis, men sannerligen inte ovälkommet... Vi slår upp tältet på den naturliga tältplats som bildats i Noajddevallda. Som dagens kock kokar jag på lite pasta carbonara medan A plockar en stor kåsa med blåbär åt oss alla.

"Hmm. Det är 20 knäckebröd i varje paket. Vi är tre personer. Det är bara att dividera lite" (Thomas räknar ut hur många knäckebröd det blir person)

"Fan, vad det är gott med mat... egentligen..." (Jon är hungrig)

"Oj! En mygga!" (Jon kommenterar myggtätheten) (Noterbart är att A, djurvän som han är, vänligt men bestämt fångar den lilla insekten levande och släpper ut den)

Friluftskockarna Jon och Thomas ligger och funderar över matlagning med torkade råvaror och kommer fram till följande eminenta recept: "Kycklingbullar". (1) Koka kycklingfileér (2)Torka dom (3) Kör dom i mixer till dom e pulver (4)Tillsätt vatten, rulla till bollar (5)Stek på!



8 Aug - 17km, 25500 Steg (Sol)

"Álggajávre i solsken!"

Vi vaknar tidigt i ett fuktigt, soluppvärmt bastutält, med fåglar kvittrande utanför. Jag passar på att tvätta både mig och mina kläder grundligt i en närliggande bäck. I solsken och med klarblå himmel äter vi havregrynsgröt och planerar dagen. Om vi bestämmer oss för att gå hela vägen över Niejdariehpvágge (Betyder tydligen något på samiska om en flicka som frusit ijhäl där) kommer det att bli en mycket lång dag. Vi får se hur vi känner oss när vi kommer dit, först ska vi gå Sarvesvagge upp...

Vi packar ihop och följer den breda och grumliga Sarvesjahkå motströms uppåt dalen, inget man vill vada precis! Vi har tur ibland, och kan gå på de breda sandbankarna som bildats av älven - men en del sträckor får vi plöja oss fram genom täta, manshöga, videsnår. (Tydligen går jag förbi en Renvaktarstuga här på 20 meters avstånd utan att ens se den). Vi ser en stor rovfågel segla förbi och jag ångrar ännu en gång att jag inte har någon flora&fauna-bok med mig!

Vadet över den strida glaciärjokken från Nuortapglaciären blir det svåraste hittills, även om det inte kan klassas som speciellt besvärligt. Jon får nytta av sina vadarboots, A av sina gympadojjor medan jag klarar mig precis med mina höga kängor.

Efter lite nudlar i magen bestämmer vi oss för att gå över Niejdariehpvágge, och det blir en tuff lutning uppför. Tidvis kan vi gå över snö, ibland blir det stenbumblingar. I snön ser vi Järvspår (Vilket vi inte visste då, naturligtvis) och vi kommer nära inpå tre nyfikna renar strax innan vattendelaren. Här uppe är det verkligen stenigt och klippigt, och eftersom inget vatten runnit här i större mängd är dessutom var och varannan stor sten lös när man kliver på dem. Tungt! Upppiggade av varsin bit underbart god chocklad tar vi oss an den östra sidan nedför. I slutet är det återigen väldigt brant, med en läskig brant ned mot den dånande glaciärforsen långt där nere. Vi är återigen glada för att det inte regnar!


Efter att vi kommer runt en rundning av åsen så möter oss en helt fantastisk vy! Det är otroligt vackert här - långt borta till vänster ser vi den stora sjön Álggajávre och dess floddelta glittra förföriskt i strålande solsken. Framför oss och till höger breder sig den gröna, böljande dalen ut mot en inramning av vassa bergstoppar och stora glaciärer. Vi skråar snedd nedåt österut i Álggavágge innan vi efter ett tag får syn på en hygglig tältplats. Tyvärr är vattnet här i älven lite grusgrått och grumligt, med vi beslutar oss efter att ha tuggat i oss en bit fet korv att stanna i alla fall - det verkar vara nästan 4km till nästa Jokk och fötterna värker efter 17km stenig vandring.



A kokar upp varsin Jätteportion med spaghetti, köttfärssås och Haricot Verts. Jag fryser och går tidigt in i tältet - undra om det kommer att bli lika zbra väder i morgon.

"Va? Gick vi förbi renvaktarstugan? Nääää? På 30 meters avstånd?! Den såg jag inte!!!" (Thomas inser att han missat en stor stuga)
"Vad stenar är sköna att sitta på!" (Jon är trött)
"Man kan faktiskt göra en hel del kul saker med en kompass!" (Jon är uttråkad i tältet)



9 Aug - 17km, 24100 steg (Sol!)
"Den 'lugna' dagen"

Vi vaknar som vanligt i en bastu till tält och solen strålar åter från en molnfri himmel. Jag tar ett snabbt dopp i älven under högljudda klagomål, tjugo meter från tältet. Jon kokar på den klassiska havregrynsfrukosten och när vi väl sitter där i lugnan ro och äter så plaskar det plötsligt till i älven en bit bort. En stor rentjur kommer klafsande, ställer sig i vattnet framför oss - blänger lite, pinkar och ger ser slutligen av i full galopp över ängarna. Idag ska det bli en lugn dag, resonerar vi, eftersom vi gick så långt igår.


Vi packar och ger oss av i maklig takt österut genom Álggavàgge. Efter ett lätt vad byter vi till den norra sidan för att slippa vada ett antal glaciärjokkar från Sadelberget. Vi når snart dalens högsta punkt, en enorm grässlätt som ibland tydligen kallats för 'världens största fotbollsplan'. Vi tar en paus i den stekheta solen och siktar en del små rödingar i en liten bäck.

Strax efter renstängslet i Álggavágges slut ser vi plötsligt ett litet piggt och nyfiket rovdjursansikte som kikar fram på oss. Det är en Hermelin, och den skuttar iväg en bit från oss och försvinner precis när A har fått upp sin kamera. Jag hinner skissa ner en snabb blyertsbild (inte den vi ser till höger) på det då okända djuret (Ingen flora/fauna med sig straffar sig).

Vägen ner mot Mikkastugan och Skarja (Betyder 'sax' på samiska) går bra fram tills dess att vi kommer lite väl långt ned söderut på sluttningen innan Mikka. I en kilometer får vi så bita i det sura äpplet och kämpa oss uppåt i kraftigt motlut genom stenig och mycket snårig terräng. Efter en timma dyker så äntligen Mikkastugan upp några hundra meter framför oss. Det märks att detta är en knutpunkt i Sarek där många leder möts, då det är relativt mycket folk här. Vid detta laget har Jons energi tagit -helt- slut och han stapplar slappt framåt. A trollar fram en bit råfet (sade jag fettdrypande?) korv från sin imponerande matpackning och Jon får snabbt färgen åter.

Jag passar på att kika in i nödtelefonhytten som finns uppställd här. Det är fullt av klotter på väggarna från vandrare som passerat. I en ritad ruta på en av väggarna står det en hälsning från en dotter, mor och mormor som varit där på sin sjunde vandring tillsammans 1997. I en ruta under står ytterligare en hälsning från 1998, och som en förberedelse har dom ritat en tredje ruta strax under inför nästa besök. Rutan är dock tom, och jag kan inte låta bli att undra över vad som hänt dem och varför de aldrig kom tillbaka hit...

Egentligen var den ursprungliga planen att stanna här för natten, men brist på vatten (Älven dundrar fram i en stor ravin långt ned) gör att vi beslutar oss för att knalla vidare trots allt. Redan trötta inser vi att detta nog inte blir en lugn dag trots allt. Vi tar den smala bron över den dundrande Smájilajåhkå och går raskt framåt mot glaciärjokken Måhtujågås där ett relativt djupt vad väntar oss. Ett yngre par kommer ikapp oss där, och vadar efter oss. Tjejen trillar med näsan före i vattnet, men kommer som tur är snabbt upp igen. Killen tycker mest det är komiskt, och vi undrar om han har sett hur jokken störtar brant nedför en ravin ett femtiotal meter nedströms.

En skriande brist på bra vatten här gör att vi kämpar vidare, och vi hittar så småningom någorlunda plan mark vid glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Trötta och hungriga slukar vi jons pasta med köttfärssås som om den vore den godaste lyxmiddag på en michelinmärkt restaurang.

"Jo, Jag hade dom i handen, dom där nattkallingarna - å så tappa jag balansen, och Splatt! Så blev dom blöta också!" (En besviken Jon berättar om sin entimmes kvälssråddning (Då en galen tysk för övrigt tar en bild på honom))



10 Aug - 14km, 18000 steg. (Sol, Stackmoln)
"Den *lugna* dagen".

Vi vaknar precis som vanligt i ett kondensfuktigt och kokhett tält. Kikar ut och ser en klarblå himmel. Det skumma paret (Enligt våra beteckningar är de (1)En blond psedufinsk tjejmilstjej och (2) en lätt efterbliven tysk-engelsk pojkvän) som har tältat hundra meter bort är inte vakna ännu.

Vi kommer iväg rekordtidigt (8:45) för att hinna vada Tjågnårisjågåsj på morgonen innan solen fyller den med nysmält vatten. Eftersom vattnet är relativt lugnt kommer vi över utan några större problem, även om det blir det djupaste vadet hittills, och jag tvingas ta på mig mina sandaler för första gången.

I rask takt bär det av mot Pielastugan och vi håller därefter norrut för att passera den västra stranden av Bierikjáuvre, Sareks av glaciärvatten turkosfärgade och näst största sjö. Det är mycket hett och solen steker våra nackar när vi sneddar av snett norrut för att slippa runda Voujnesskajdde och istället komma rakt på bron över Guhkesvákkjåhkå. Visa av erfarenhet från Skarja tar vi denna gång ut kompassriktining, och efter ett tung pass med mycket svett och flås kommer vi till sist över krönet och skymtar en stor hängbro som en liten prick långt där nere.


Thomas vid Bierikjáuvre

Nere vid bron över Guhkesvákkjåhkå stöter vi på en (enligt Jon 'skum' typ, då han ibland pratar utan att det hörs något) östgöte i femtioårsåldern som enligt egen utsago åker hit och bestiger en bergstopp då och då... Vi slår läger ovanligt tidigt (runt klockan 5) i bäckdeltat som biltats av Alep Niendojågåsj. Stackmolnen har nu växt till sig och en del dalgångar längre bort skymtar (och hör) vi både regn och åskmoln. Lyckligtvis är det där vi kommer ifrån, och inget regn faller på oss.

Efter en bejublad risottomåltid så lägger vi oss i tältet och planerar vad vi ska göra de kommande dagarna. Tack vare vädret ligger vi t.om. före vår ursprungliga tidsplan. Eftersom Sarekmassivets toppar är lite väl långt bort bestämmer vi oss för att istället bestiga Skanatjåkhå (1767m) istället, vilket borde ge en utmärkt utsikt åt alla håll.

I brist på sysselsättning roar sig J och A med ett digitalt armbandsur och leker sekundleken resp. minutleken, vilket resulterar i att J är skyldig A en dajmstrut och att A är skyldig J en dajmstrut.

"Jäklar, jag måste hålla på den i åtta hundradelar till!" (Besviken Jon missar sekunden i sekundleken)



11 Aug - 14km, 18500 steg + 1 km höjdmeter upp och 1 km ned (Sol!)

"Sten, Sten... sten!" eller "200-jokkmeter-dagen".

Eftersom vi haft en sådan osannolik tur med vädret även idag så beslutar vi oss för att ge oss på Skanatjåkhå. Vi följer jokken vi tältar vid uppströms på dess högersida, och några hundra höjdmeter senare blir det att kämpa sig över stenfält och klippblock i skarpt motlut. Ingenting växer här förutom lavar, och vi har svårt att hitta vatten att dricka.

Efter tre timmar uppför så når vi slutligen den stenrösprydda toppen (Eller topparna, det verkar finnas två - vi går till bägge för säkerhets skull). Det blåser rejält och är lite kallt, men utsikten är enorm! En klar dag som denna ser man Hur Långt Som Helst. I söder ligger det höga och klippiga Sarektjåkhåmassivet med sina enorma glaciärer. Norrut ser vi Ahka och vidare över den norska gränsen och på andra håller ser vi hela vår återstående väg ända till Saltoloukta. Mitt på slätten står Sluggaberget som en jättelik kon, och norrut ser vi till Abisko.

Ett utmärkt fototillfälle med andra ord, vilket min kamera inte håller med om. Istället lägger den helt oväntat av och blinkar ett digitalt "H" i displayen. Irriterande! Det går inte ens att stänga av den. Lyckligtvis så funkar nödknappen för att spola tillbaka och rädda filmen, och dessutom har de andra varsin höjdtåligare kamera med sig. (Vad fasen är "H" då? "Help?", "Heightwarning?"...)

Vägen ner blir torr och lång. En varm sommar som detta gör att vi inte hittar något vatten i den stenöken som finns här uppe. Våra vattenflaskor är nu tomma, men Jon inhyser hopp i oss och intygar att nästa jokk bara borde vara 200 meter bort, förbi krönet. Vi går och går, men ingen jokk dyker upp. Först en halvtimma senare kan vi höra sorlet från forsen. Vi häcklar Jon lite och uppfinner termen "jokkmeter". En jokkmeter är i runda slängar tio riktiga meter. Att gå ner tar 2.5h, att gå upp tog 3.

Vi är helt slut i benen när vi kommer fram, och ligger och slappar en bra stund innan A trollar fram pasta och majs+ärtor från Konservburk (!). På kvällen ligger vi i tältet och läser kartan, och ser att Sarek är Sveriges nederbördsrikaste område - det kan man inte tro!

 

 



12 Aug (12000 steg) 12km (Sol+Moln)
"Nintendo... nej, Nienndo!"

Vi börjar som vanligt dagen med att konstatera att det återigen kommer att bli en solig dag. Efter lite gröt går vi i riktning Nienndo (Som av oss också benämns Nintendo) och riktar in oss på en liten renväktarstuga som man kan se som en liten blänkande prick tre kilometer bort. Runt stugan är terrängen eländig, med sank mark och tjocka videsnår. Efter stugan blir det dock en relativt lättvandrad och gigantisk stenslätt med enorma stenbumblingar spridda över landskapet.

Man ser inte så många personer varje dag, kanske 6-8 st ibland. Mitt i denna gigantiska stenslätt snubblar vi till vår stora förvåning nästan över två äldre herrar (Naturligtvis har vi som vanligt ingen aning om vad det är för typer vi möter, men enligt Thomas övertygelse är detta "två pensionerade norrländska militärer" (och vi har aldrig fel!)) som ligger och solar i kalsongerna i en liten svacka. Det visar sig att dom tänker ta samma rutt som oss tillbaka till Saltoloukta. Vi säger hej och ger oss av.


Det mest spännade som händer sen är att Jon tappar en sked i vattnet. Han hittar den igen.

Vi hittar en i det närmaste perfekt tältplats på en mjuk gräsplätt mellan Gähppo och Vouvres. På kvällen tar vi oss ett dopp i en närliggande sjö - Kallt som själva den! Det är halt på stenarna på botten, och tyvärr lite grunt. A lyckas fastna med foten mellan två stenar på botten, men kommer loss efter några nervkittlande sekunder, för att sedan fortsätta ut till sjöns mitt. Militärerna dyker upp så småningom och slår läger ett par hundra meter bort.


Thomas och Andrzej i vattnet...

På kvällen spelar vi kort och lär A spela hjärter. Jon vinner, vinner och vinner - och är mycket nöjd. Sedan leker Jon och A minutleken en kort stund.

"Jaha... vad ska man göra nu då. Hmm, jag tar pulsen!" (Jon har tröttnat på minutleken)



13 Aug (12500 Steg) 14.5km (Moln/Duggregn)

"Rasekgurradagen" eller "Vi träffar en riksspeleman"

Under natten regnar det lite sporadiskt (!) och inspirerad därav dundrar Jon ut ur tältet vid fyrasnåret för att också han kasta vatten. Jag trycker i öronpropparna och lyckas somna om. Morgonen är lite mörk och kall, med tjocka regnmoln på låg höjd (Dock utan regn). Vi har nu en otrolig vana på att koka upp saker på stormköket och packa ihop tältet. Det är egentligen de två-tre första dagarna som är tyngst, nu har man vana och kroppen har anpassat sig. Vi kommer iväg runt niosnåret och går på kompassriktning genom duggiga moln i riktning mot Rumok.

Jag och Jon har mycket roligt åt dalgången med namnet "Rasekgurra". Vi ser ytterligaren en nyfiken liten Hermelin som studerar oss en stund innan den kilar iväg. Snart bär det av nedåt och vi får snart syn på Pietsauresjön genom diset. Vi passerar ett mycket imponerande vattenfall från jokken Rumokjågåsj och tar sedan och går över den stora sandstranden fram till vadet Autsusjjåkhå.


Rumokjågåsjs vattenfall

Vadet är brett (20-40 meter) och djupt (Låren), och vi får gå över i kalsongerna (Jon vadar i sina överdragsstövlar plus regnbyxor och packremmar för hermetisk tillslutning. Funkar superbt). Som tur är så är det varken strömt eller stenigt på botten, och efter en kort promenad till så kommer vi till Pietsaure Sameviste där vi går till det lilla samecaféet 'café pietsaure'.


Det breda vadet vid Pietsaure

Hela samevistet är kanske 15 hus och 15 kåtor (i varierande skick). Cafeét visar sig vara världens lugnaste ställe, och en kort dam med korpsvart hår (som heter Siv) serverar oss underbart god nyrökt röding och hällebröd med smör (Otroligt gott efter allt hårt bröd (Och det tyska fullkornsbrödet)). Vi passar på att fördjupa oss i samekulturen och pratar lite med ett annat par där, runt medelåldern. Mannen är ett stort yvigt hår och har en guldring i örat. Vi skriver i gästboken och ger oss av. I trappan utanför undrar Siv om jag och Jon är bröder, eftersom vi är så lika.

6 lättvandrade kilometer återstår till Saltoloukta fjällstation. Halvvägs stöter vi på två män från stockholmstrakten och deras lilla flock med barn. De undrar om detta är vägen till Pietsjaure och om "e´re något party där eller?". Det regnar när vi når den vackra fjällstationen och vi beslutar oss för att ta in i ett rum där för att torka upp våra saker och slappa den extradag som återstår i morgon. Vi bastar, dricker en kall läsk (ah!), ringer hem och spelar hjärter. Till Jons stora irritation förlorar han i kortspelet och en stund senare lägger vi oss för att sova i mjuka, BREDA, sängar...

Mannen med det yviga håret som vi talade med visar sig på bild på ett CD-fodral i den lilla butiken i Saltoloukta. Det är Thore Härdelin, en legendarisk veteran inom folkmusiken och riksspeleman.



14 Aug (0 km, 100 steg).

"Soltou-slapp"

Det var skönt att sova i en riktig säng, det går inte att förneka. Regnet vräker ned utanför och vi segar oss upp för att äta frukost. Vi tar det lungt hela dagen, skriver vykort, slappar och äter mat. Vi tar en tur i omgivningarna runt fjällstationen, bastar och spelar kort igen. Jon förlorar i hjärter igen, och blir arg.

 



15 Aug (0 km)
"Sibylladagen"

Jag och A passar på att plocka en liter blåbär var (Det finns massor). Jon städar. Klockan fyra tar vi plåtbåten över sjön till bussen, som går vidare till Gällivare där det finns en Sibyllakiosk nära tågstationen. Följande dialog utspelas.

(S=Sibyllatjej med gällivaredialekt. T=Thomas med smålandsdialekt. J=Jon.)

S: Ja, tack?
T: Ett köttbullemeal tack!"
S: Ett big meal?
T: Nej, Köttbullemeal...
S: Supermeal?
J: Han säger att han vill ha ett köttbullemeal!
S: Aha...
S: Lingon?
T: JA!!!
S: Dricka?
T: COLA LIGHT!

A bjudet på lite snask från tågets cafeteria, så Jon beställer en påse chips, ett dajm, en popcornpåse och ett kexchoklad. Jag och A lyxar till det med en kall öl.


16 Aug (0 km)
"Båt, Buss, Tåg, Buss.... zzz...."

Till skillnad från tåget UPP så sover jag ordentligt på vägen ner. Vi löser korsord och kommer fram till Stockholm vid elvasnåret. Tåget till Linköping kommer att kosta över 1200 för oss tre, så vi beslutar på stående fot att ge SJ fingret och ta bussen istället. Vi åker Swebus, i vilken vi hamnar bredvid en efterbliven man (Enligt egen utsago är han 60 år, och 5 år mentalt) som pratar konstant om vad han gör, vem han är och med hjälp av penna och papper visar hur hans framtida gravsten ska se ut. Som tur är plågar han enbart en tålmodig dam i femtioårsåldern, och vi försöker så gott det går att ignorera honom innan han slutligen hoppar av i Nyköping. Snart ser man domkyrkotornet i Linköping - Framme!



Obs: Alla bilder är (C)2002 Andrzej Bednarski och får inte användas utan skriftligt godkännande!


Kommentarer?

Läs i "Sarek 2002 gästbok", eller Skriv själv i "Sarek 2002 gästbok"!


(C)2002 Thomas Abrahamsson, thomas(at)lysator.liu.se, 16982 visits since July 2006.