Tillbaka till 1400-talet!
Hotfullt höjde sig det tornbelamrade gamla slottsrucklet mot den mörka
skyn. Blixtar ljungade och delade himlen i 4711 olika stora delar.
öronbedövande dån hamrade mot den arma jorden och mörbultade sakta
allt levande med obändig styrka. Det enorma regnet orsakade strida
floder, och haglet piskade marken. Det åldriga slottet tronade uppe på
sin höjd, och dess evigt stirrande gluggar stirrade denna ovädersnatt
ner mot den kämpande vandraren som med okuvlig vilja slog sig fram
genom de forsande vattenmassorna, som oupphörligt förbannade himlen
och åskan, som svepte den leriga rocken tätare omkring sig till skydd
mot kylan och den bitande blåsten. Denna man var på väg till slottet
för att...
137830 1991-11-09 01:43 /3 rader/ Kent Engström, Lysator
Ärende: Tillbaka till 1400-talet?
... undgå den hemska förbannelse som vilat över hans släkt ända sedan
den dag för drygt fem hundra år sedan, då släktens anfader, Ricardus
Schtaalmann, hade begått det ödesdigra misstaget att...
137832 1991-11-09 01:55 /7 rader/ Tomas Abrahamsson
Ärende: Ja! För 1400-talet i tiden!
...svälja sin egen alkemistiska blandning som skulle göra honom
odödlig och stark, men som istället (på grund av att de mongoliska
stortånaglarna ilagts i den kokande kitteln då ryggmärgen från
jätteråttorna på Sumatra ännu inte nått den rätta temperaturen) gjorde
honom vresig, sur, manodepressiv, kleptomanisk och ytterligt
vanställd. De här egenskaperna har sedan dess levt kvar i släkten och
fortplantat sig generation för generation. Nu gällde det bara att...
137875 1991-11-09 13:14 /28 rader/ Ingemar Ragnemalm
Ärende: 1400-tal? Jaja, vi kommer nog tillbaka till Dec-20'an senare.
...hitta på ett botemedel. Mannen, som givetvis hette Ricke Stallman
(namnet hade förvanskats lite genom åren, men han var döpt efter
anfadern) gick in i slottet för att söka efter sin anfaders recept.
Han gick över den ödsliga inre borggården och fann sedan anfaderns
laboratorium. Där rotade han genom lagren av dammiga papper. Det fanns
mycket intressanta saker. Bland annat hittade han ett manuskript på
vilket det stor "Emax, hur man **** gör en editor". Tyvärr var ett ord
inte läsligt, men det lär skoj, tyckte Ricke och stoppade det i
fickan. Vad han inte visste och aldrig skulle inse var att det
oläsliga ordet var "inte", och för detta misstag skulle senare tusentals
pinas i åratal - men det är en annan historia.
Efter långvarigt sökande hittade han till slut receptet. Han for sedan
ut och skaffade alla ingredienserna, från radioaktiva ryska tomater
(vilket han fixade genom att ta sig in på ett kärnkraftverk i Ryssland
och manipulera lite - fast det blev lite värre än han tänkt sig) till
tidigare nämnda stortånaglar och jätteråttor.
Så var blandningen klar. "Måtte jag ha gjort rätt" tänkte Ricke och
svepte bägaren. Det smakade vedervärdigt, och hans kropp skakade i
konvulsioner. Han kände hur han förändrades, men det bekymrade honom
inte då han redan var vanställd innan av anfaderns misstag. När det
sutade kände han hur han blivit två decimeter längre, och hans kläder
hade försvunnit och ersatts av nån slags åtsmitade långkalsonger. På
bröstet stod ett stort "S". Då förstod han.
- Jag är Stallmannen!
138173 1991-11-10 17:22 /17 rader/ Den allvetande berättaren
Ärende: Lömska ränker och dito metall smids.
Samtidigt, i ett annat slott på kullen straxt bredvid, satt en annan
varelse; grymt förvriden och i desperat behov av tupe'. Det var den
ondskefulle skurken Rex Ruter, vars dolska planer helt misslyckats
förebygga Rickes förvandling. De var så hemliga att ingen visste om
dem, inte ens Rex själv. (Det var kanske därför som de misslyckats.)
Men han hade ett slutgiltigt motmedel i bakfickan. Han plockade upp
det, virvlade det mellan fingrarna lite tankspritt, log ett gruvligt
leende, reste sig ur sin lappade favoritlänsstol, och begav sig till
sin hemliga smedja. Denna hade han själv grävt under slottets djupaste
fängelsehåla, där han funnit en årmiljongammal blymeteorit. Denna hade
han urholkat samt antivärme- och antitoxinbehandlat för just detta
ändamål.
Snart hade han en grönglödande metallbit på sitt städ, och började
ivrigt forma denna med sin hammare...
139764 1991-11-12 21:34 /36 rader/ Chrisp (C Pettersson Sverok)
Ärende: Ricky går på pumpen i form av en trojansk fint
Av blyet formade han en ihålig varelse, som han själv placerade sig i.
Den var så detaljrik att man insåg att Rex skulle kunna blivit
multimiljonär istället för multiskurk, om han bara satsat på en annan bana.
Innan han kröp in hade han beväpnat sig med ett fasansfullt vapen -
en Senil-Dementor! Innan *dess* hade han placerat den transformerade
blymeteoriten mitt på vägen där Stallmannen beräknades komma gående.
Den än mer doldska planen höll just på att gå i lås, för efter bara
fem minuter kom han där, Ricky!
- Uj uj uj, suckade Stallmannen (alias Ricky). Nu har jag inget mer
att göra. Vad ska jag hitta på? Om jag bara fick en ide till
något nytt häftigt projekt? Emax stal dom ju från mej... Jag kommer
aldrig att bli rik... Pengar! Jag behöver *pengar*!! Jag måste göra
något som gör att jag kan bada i min ri...
Han gick utan att se sig för, så han gick rakt på Rex Ruters
trojainspiration. Rex for ut ur den med förvånande hastighet, och
klämde sitt vapen rakt mot Rickys tinning, och tryckte av. Avsaknaden
av en enorm blixt, följt av avsaknaden av en minst likadan ljudbang
fyllde hastigt hjärnvindlingarna hos stackars Ricky. Det sista han
tänkte var "...kedom".
- Där fick du allt, din uschling, sa Rex och dansade iväg mot
solnedgången.
Kvar stod en mycket detroniserad Stallman, yrt gloende omkring sig.
Han såg minst sagt korkad ut. Hans normalt stall-hårda blick och
svällande muskler, hans lysande hjärna, hans massiva intellekt... Allt
verkade stå så nära nollpunkten man kunde tänka sig.
Så stod han i minst tre dygn, innan han lyckades fästa blicken på
Rex blystaty. Han stirrade i minst tio minuter, medan hans mun sakta
formades till ett allt fånigare leende. Han observerade varje detalj,
följde varje förändring i den halvt monolitiska blyfyrbeningen, han
undersökte minsta veck, såg varje hårstrå formad på den blyade
svansen, och kunde därför i hjärnan bygga upp det faktiska sambandet
hos varelsen, och sakta sakta formades en insikt som kröp över hans läppar:
- GNU!
141947 1991-11-15 14:02 /42 rader/ Ingemar Ragnemalm
Ärende: Rex Ruter? Har vi sagt A, får vi säga...
Medan Stallmannen stod och mumlade namnet på afrikanska djurarter, kom
Rex Ruter tillbaka till sitt slott. Han fantiserade vilt på alla
onda gärningar han nu skulle göra.
När han kom till slottet såg han till sin förvåning fyra vrålåk
parkerade på gården. "Nåja", tänkte Rex, "nu när Stallmannen är senil-
dementiserad kan ingen hota mig". Han gick in.
I hans mottagningsrum (den med tronen som han satt i när han ville
imponera på folk) hade någon möblerat om medan han var borta. Ett
stort skynke dolde hans fina tron, och fyra fåtöljer stod mitt i
rummet. Tre av dem var upptagna. Där satt en vacker, rödhårig dam, en
stor och tjock karl samt en mycket muskulös, mörkhårig man.
- Vad skall detta betyda? röt Rex barskt.
- Lugn. Sätt dig ner, sade den fete och pekade på den lediga fåtöljen.
Vi skall väl presentera oss? sade han till de andra. Jag är Bankir
Klöver, goddag!
- Klöver? sade Rex förbluffad. Mannen som drivit tiotusentals
villaägare i konkurs och som har dussintals skalbolag?
- Hundratusentals villaägare, och hundratals skalbolag, sade Klöver,
annars var det rätt. Damen här är Hetta Hjärter, fasadklättrerska och
hjärtekrosserska, med säkert ett dussin självmord på sitt samvete...
- Trettifyra senast jag räknade, sade Hetta och kråmade sig, och för
övrigt har jag inget samvete.
- Ja, såklart! skrattade Klöver. Till slut, sade han och pekade på den
muskulösa mannen, detta är Sam Spader, en av världens starkaste...
Sam gav Klöver en iskall blick och spände en muskel.
- ...jag menar världens starkaste man. Utsäkta, Sam, men medan
Stallmannen var Stallmannen var jag faktiskt starkare, även om det
inte var så länge.
- Men vad gör ni här? sade Rex, fortfarande stående.
- Jo, sade Klöver, nu när Stallmannen är borta har det största hindret
för våra verksamheter försvunnit. Om vi samarbetar så kan inget hindra
oss. Vi är en oslagbnar kombination: Ditt vetenskapliga geni, Hettas
oövervinnliga charm och andra fömågor, Sams styrka och min ekonomiska
begåvning och makt...
- Och mitt ledarskap! sade en röst från änden av rummet.
Rex tittade dit. Skynket hade dragits åt sidan, och på tronen satt
en lång man med ett brett leede på läpparna. Rex satte sig ner.
- Jokern!