Inne vid den mörknade stranden
glider ett ensamt vitt segel,
likt en trevande trött fågel,
som söker sig ett skydd för natten,
och uppe i den djupnande himmelen
ett ljust skymningsmoln,
drivande viljelöst likt en
som just ska somna...
Nu vänder vi tillbaka, vi sömniga barn,
till vårt hem här nära intill,
och stryker våra tankar från pannan,
och stryker våra gärningar från handen.
Vi lämnar dem att blekna som glömda lekar,
vi släpper dem för det som är verkligt
och lutar oss med barns blinda lit
mot en okänd mors knä.