När våra gudar falla
och vi stå ensamma bland spillror,
så utan fäste mer för våra fötter
som klot i rymden --
då skymtar du ett ögonblick, du höga Skönhet.
Då, endast då.
Så sträng som eld du talar tröst:
"Vad som än faller -- jag står åter."
O stanna, stanna, heliga,
och fräls min själ
från lögnen av en måttlös sorg!