Troner och folk och städer
vara helt kort --
blommor, som höstens väder
snart plånar bort.
Men som ny blom slår ut
när vintern flytt,
ur jordens mylla, givmild som förut,
står städer upp på nytt.
De sippor våren väckt
har aldrig hört
vad storm, som deras släkt
i fjol förstört.
Men med den säkra frid
som litet vet,
sin åtta dagar långa levnadstid
nämner de evighet.
Så Tiden, som är mild
och lindrar ve,
gör oss till deras bild,
blinda som de,
att än när vi blir mull
vi drömmer stort --
skugga till skugga viskar tillitsfull:
"Än varar vad vi gjort!"