Fragment ur en kantat
Scen: Inför Guds tron
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Åklagaren (recitativ)
Det är tid att tala. Det är sannerligen tid att tala.
Kör II
Förbarma dig!
Kör I
Förinta oss!
Åklagaren (recitativ)
Ur mörkret stiger jag fram för din tron,
jag, Åklagaren.
Från släkte till släkte sparade vi vår dårskaps hopp.
Som ett nyss avlat barn ligger gömt och knappt är till,
så låg du gömd i vårt inre, du stora dårskap.
Från släkte till släkte var vi redo att förneka vad vi hörde och såg.
Vem vill vara det onda? Vem vill vara vad människan i verkligheten
är?
Från släkte till släkte var vi ingenting annat än vår hemliga dårskap,
vår ofödde.
O Herre, vad du gränsar nära till det som inte finns!
Men se till oss! Vi härdar inte ut längre.
Förinta det onda, som inte gitter neka till sig själv.
Förinta vår dårskaps dröm, som inte orkar göra sig verklig.
Förinta oss.
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än!
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör I
Vi är din skara,
som du svek, Herre.
Förtrösta! bjöd du --
och det blev värre.
Ur ondskas dimmor
steg ingen ljusning,
ur tordönet
ingen sakta susning.
Vi skalv i öknen
övergivna
med hårda bud
i sten skrivna.
De blev oss bröd,
de blev oss vatten.
Men kring vår fromhet
teg natten.
Vi drog längs vägarna,
gudsslagna
budbärare
i eld tvagna.
Dom och soning,
så bjöd rösten.
Och domen sannades,
men aldrig trösten.
Vi sjöng i markerna
i jubel vända
mot nya stjärnor
till tecken tända.
O dröm, o hopp,
vad du flöt rikligt.
O löftens löfte,
så stort och svikligt.
En bön, en enda
återstår oss:
slå ännu hårdare,
du som slår oss!
Vik samman rummet
och släck tiden,
förgör allt
och skapa friden!
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
Solo (ur Kör I)
Vi vet, att de bittra ödena
kom inte till oss först.
Vem säger i floden av lidande:
vårt är störst!
Mot pestens tider och hungerns år
och mödrarnas skri
i prisgivna städer --
vad väger vi!
Vi var väl vana att ställa djärvare krav,
men anade nog, att av nåd var det goda
livet gav.
De döda vet, där de vilar i frid,
hur mycket hjärtat tål. -- -- --
Men vi förtvivlar om människan
och människans mål.
Vi trodde att sanning segrade
av egen kraft.
Men starkare lockar lögnernas
hetsande saft.
De druckna själarna stympar sig
för avguden Stat,
och tillit drunknar i misstro
och kärlek i hat.
Så är vi det spån som spilldes,
den hammare som brast.
Kom, sopa din smedja tom och ren
med raka och kvast!
Tänd ässjan på nytt till skapelse
som inte är vi!
En glimt var din ande i människan,
en glimt -- och förbi.
Kör I
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Det får inte sluta så
grymt oförsonat.
Inte så länge på jorden än
liv blev skonat.
Skänk ännu en kort frist
åt världens hjul till att vända sig!
Så mörk som natten står
kanske ett ny kan tända sig.
Är detta ännu förmätet sagt,
så glöm alla orden,
men låt oss tiga och tåla oss fram
som gräs tätt vid jorden.
För djup skam såg vi,
för meningslöst lidande.
Vi levde ju bara av väntan --
låt oss få dö bidande!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Ensam röst (ur Kör II)
Makrokosmos' herre,
mikrokosmos' herre,
du som spränger alla mått,
större och smärre,
du vet ensam
hur mått och tal bedrar,
du vet att livet är
vad livet alltid var.
Den som går över slagfält
och hör jämmerskrina,
alltsom han ser och hör,
växer hans pina.
Men ingen summa finns att få
av världens bekymmer:
han bara långsamt närmar sig
vad e n själ rymmer.
Ingen summa är världens liv,
men själars väg fram,
inget mål i sikte,
men segrar i klarsynt skam.
Du ler åt våra siffror och tal.
Låt jordens skärseld brinna!
Låt oss behålla allt allt
för glädjen att övervinna!
Kör I (bortdöende) Kör II (bortdöende)
Förinta oss! Förbarma dig!
Förinta oss! Förbarma dig!
Åklagaren
Till er först, ni som tror er oskuldsfulla,
ni lata!
En tung börda binder ni åt er själva,
tyngre än grova brott och tyngre än jorden orkar.
Över er skulden för allt ont som inte hindrades!
Över er skulden för allt gott som inte gjordes!
En tung börda! För er skull
går världen under.
Kör
Av vårt eget hjärta blev vi uteglömda.
Vid dess branta murar är vårt läger i natten.
Vi är de från livet till skendöd dömda,
törstande i dvala efter källornas vatten.
Armarna slingrar vi hårt om våra knän,
stelnade av spänning och inte av vila.
Över murens krön vajar friska trän.
Under deras rötter hör vi källorna sila.
Där är vårt liv. Där är vår själ.
Du som kommer straffande, vad gör du för att lossa oss?
Vet du vägen in, då är allting väl.
Men går vi bort från källorna, ska ökenstormen krossa oss.
För inga krukor till de heta torra munnarna!
Aldrig ska vi lyfta våra händer till handling,
aldrig -- tills vi dricker ur de innersta brunnarna.
Vid vårt hjärtas murar vill vi vänta förvandling.
Solo
Du ropar. Inom mig ekar
svagt ett svar,
men djupt i alla mina delar
är ovilja kvar.
Någon är det, en ensam
av allt mitt folk,
villig att tjäna dig, ropare,
som kämpe och tolk.
Men se, jag är rädd för överfall
i själens värld
och mest för de starkas enfald,
som segrar med svärd.
Låt du min mångfald långsamt
få läkas ihop,
så kanske en dag var droppe blod kan svara ditt rop!
Hur oövervinnelig vore den
i självklar tro,
som hann få växa sig samman till en
i mognande ro.
Hur maktlöst från hans levande hud
föll dagens damm.
Hur mäktig i tystnad gled han
ur stora buller fram.
Koral
Allt som är spritt och delat
det längtar att bli helat
och ber om trohet än.
Du lever mitt ibland oss.
Ja, fast vår tvekan band oss,
så var du, Herre, gömd i den.
Kör
Dagsljuslandet är främlingslandet.
Där går vi klädda i mask och pansar.
Där går vi höljda i namn och förtid,
skammens kåpor och ärans kransar.
Här, i den enda och yttersta handlingen
kastar vi jagets nio hudar,
stiger med slutna ögon i källan,
nakna som foster och gudar.
Nakna som foster. Förvandlingsnatten
under det mänskliga rör vi rysande,
följer i spåren av urtidsanor,
djuphavsdunkla och fosforlysande.
Årmillionernas parningshunger
slukar och bär allt jordiskt öde.
Mänskliga former och namn är förgängliga
stänk ur extasernas flöde.
Mansröst
Bedövad vaknar jag -- ur vilket sköte?
Vad jag förnam var inget mänskligt möte.
Ett liv på botten av mig själv förde jag,
och elementerna tillhörde jag.
Kvinnoröst
I dvala sjönk jag mörkerbländad,
av ingen man men av fantomer skändad.
Av jordandarnas lustar glödde jag,
och mytens vidunderskaror födde jag.
Kören (fortsätter)
Nakna som gudar. I formlös gryning
stigna ur havet står de på stranden.
Utan att känna sin väg och sitt rike
tar de ett tvekande steg över sanden.
Utan att veta vad krafter de råder för
andas de sakta, stannar och vänder sig.
Världarna vaknar av andetagen,
djupen och höjderna tänder sig.
Kvinnoröst
Hur ödmjukt väldig kan en stolthet vara.
Jag är en helig bild, ett tecken bara,
men genomlyst för att en Makt behöver mig.
Din dyrkan fyller och går långt utöver mig.
Mansröst
Var blev vår tyngd av jordvarelse!
Du är det än ej skaptas uppenbarelse.
Jag är själv eld. Jag är själv ingen.
Vårt rike hägrar. Vi är bakom tingen.
Kören
Ämnar du stänga den sista vägen?
Ämnar du dämma det sista flödet,
där vårt torra väsende vattnas av
världarna bortom det jordiska ödet?
Ämnar du kväva i namn all namnlös
tidlös eld ifrån skaparbålet
tills det förtärande undret viker för
vilja och ändamålet?
Koral
O Gud, hur du vill döma,
lät du oss aldrig glömma,
hur vitt ditt välde når.
I trängseln här och nöden
var lusten liksom döden
ett sorl från djup dit ingen når.
Kör
Hur kunde du finnas utan oss,
du långsamme store.
Var hade du rum att uppstå från,
om inte vårt högmod vore.
Ditt skydd och din klippgrav
är här våra knutna händer.
Och hör, vi ber, fast inte om nåd,
med hopbitna tänder:
J a g o r k a r.
Omkring oss klänger sig segt och blint
de myllrande liven.
Åt människan ensam, högst och lägst,
blev tom förtvivlan given.
Det undersammast funtade
har mycket för lätt att brista.
Välsigna du vårt högmod,
som håller in i det sist:
J a g o r k a r.
Vad hade vi annars, som härdade ut
i livlös öken
och vågade skapa sig själv en tröst
ur overkligt töcken --
som tvang form ur kaos
i kraft av hemlös hetta,
gav gråten toner och skriket ord
och räddade sig i detta:
J a g o r k a r.
Här väger en våg för att skipa rätt
åt livet och döden.
Hur tung den hänger, smärtornas skål
med våra stympade öden.
Hur lätt den andra med allt som är värt
att eftertrakta.
Lägg dit vårt heliga högmod, Gud
så sjunker den sakta.
J a g o r k a r.
Kör
Inte det onda ens
kan du förstöra,
du vårt hjärta,
utan att själv dö,
inte en låg demon
tillintetgöra,
utan att drabba dig själv,
eviga frö.
Eviga frö,
För ingen såg dig blomma,
bara gro,
alltid och omigen.
Ändå nog
till mening i allt det tomma!
Livets långa längtan
unna oss än.
Unna oss än
dygnets tyngsta timma,
kval och kvalm,
för gryningsstjärnan är du,
glimtande sval tröst,
skymtande i dimma,
buren på molndrakar
mörka sju.