Röda Havet 1996

I slutet på 1995 började det suga i dyk- och resetarmen igen. Lasse läser på universitet så vår dykresa var tvungen att sammanfalla med en större helg. Vårt önskemål var att komma iväg på en liveabord, gärna till Röda Havet. Vi ringde runt till olika dykresebyråer, men av resorna över påsk var flertalet fullbokade eller tog bara emot större dyksällskap. Dykresespecialisten kunde efter förfrågan hjälpa oss med en bokning på på Colona V som har kapacitet att ta åtta dykare. Resan inkluderade sex dykdagar med 2-3 dyk per dag och med möjlighet att göra nattdyk annars hade nog inte Lasse följt med.

Resan

Avresedagen närmade sig med stora steg, packningsbestyr och kontroll av dykutrustningen gjordes som vanligt i sista minuten, dagen innan avfärd. På Arlanda fick vi ta våra väskor genom bagage genom specialinlämmningen eftersom de vägde lite väl mycket (totalt 55 kg). Vad handbagaget vägde ska vi inte tala om. Vår resa till Köpenhamn med det bästa flygbolaget i världen, SAS, till den tråkigaste flygplatsen jag känner till förlöpte utan något mankemang. På sträckan Köpenhamn - Kairo åkte vi med Kuwait Air. Vi upptäckte till vår förvåning att det var fritt fram att sitta var som helst i flygplanet enligt våra boardingkort. Nackdelen med den lösningen var att de som ville röka också kunde sitta var som helst. Den egyptiske mannen framför oss hann röka fem cigaretter på fyra timmar. På flygplatsen i Kairo träffade vi Carina och Tomas som också skulle till ColonaV.

Resans slutmål Sharm El Sheikh nådde vi vid tvåtiden på natten. Sharm El Sheikh hade en otroligt fin flygplats jämfört med Kairos som mest liknade en gammal nedgången busstation. På flygplatsen väntade Mr Amgad Ezzat som skulle sköta våra transferresor. I väntan på våra väskor muntrade Mr Ezzat upp oss med historier om felskickat bagage.

Mitt i natten dundrade vi in på båten där Kalle, den svenske divemastern yrvaket pratade engelska med oss, visade oss våra hytter och dess faciliteter (resten av resan var det dock svenska som gällde). Morgonen därpå började med frukost vid åttatiden och en presentation av besättningen, Abdouh båtens skeppare, Ahmed kock och Yassir som var alltiallo. På båten fanns också Håkan och Sari som varit en vecka i Sharm El Sheikh och skulle avsluta sin vistelse i Egypten med en veckas liveabord.

Dykning!

Första dyket blev Ras Cathy precis utanför hamnen för att kontrollera bla att vi var rätt avvägda. Min mask släppte in vatten hela tiden pga ett trasigt spänne det förtog mycket av det första dyket. Vi hann också konstatera att 22°C i vattnet kyler ut kroppen rätt bra när man legat i en timme. Efter dyket åkte Tomas och Carina direkt tillbaks till dykcentret för att byta till sig tjockare våtdräkter. Colona V lättade ankar och efter några timmar rundade vi Ras Muhammed (nationalparken längst ut på spetsen av Sinaihalvön). Till nästa dyk var masken justerad så att vi kunde njuta lite mer av livet under ytan. Det var roligt att komma tillbaks till Röda Havet som vi besökt tidigare, hösten 1992 i två veckor. Den gången gjorde vi i princip bara landdyk och det var närmare 30°C i vattnet. Mångfalden av fiskar och möjligheten att se så många olika arter under ett och samma dyk tycker jag är ett av Röda Havets kännetecken. Dykplatserna vi besökte var inte sönderdykta sett med mina ögon men tydligen var hajarna bortskrämda. Vill man göra hajdyk ska man i dagsläget dra sig ner mot Sudan.

Vänster: Anthias Höger: Lejonfisk Foto: Lasse Karlsson Klicka på bilderna för förstoringar.

På kvällen föreslog Kalle att vi skulle försöka ta oss över mot Hurghada (andra sidan av "viken"). Tyvärr blåste det upp till dagen därpå och det blev istället dyk på Dunraven Wreck. I princip finns bara skalet kvar av skeppet som sjönk 1876. Vraket ligger upp och ner och går bra att simma rakt igenom. Det fortsatte att vara blåsigt och molnigt även dagen därpå. Lasse och jag började längta efter våra torrdräkter. Det är inte roligt när man fryser efter ca 10 minuter av dyket om man ligger i ytterligare 50 minuter. Tomas löste det genom att knöla på sig tre våtdräkter. Vi rekommenderade Tomas efter en snabb kalkyl att använda minst sex våtdräkter för att dyka i Sverige. Att snorkla var det inte tal om pga vattentemperaturen utan det blev att kura i hytten istället med en bok och vänta på varm mat. Ahmed lagade mat åt nio personer i ett kök med måtten 2 x 2 m. Det fanns dessutom spis, kyl, frys och diskbänk inrymt på den golvytan! En annan av dagens höjdpunkter var utfodringen av båtens kvinnliga gäster med dagens lakrits.

Vrakdyk

Ett dyk på det brittiska lastfartyget Thistlegorm var nästan ett måste. På fjärde dagen hade det lugnat ner sig så pass mycket att vi kunde gå dit. Thistlegorm sänktes av ett tyskt bombflygplan på spaningsuppdrag. Fartyget var på väg till styrkorna i Afrika med material bla bomber, landminor och ammunition. De två tyska bomberna träffade bakre lastrummet där allt det explosiva materialet var placerat. Nio man av besättningen omkom. Jacques-Yves Costeau dök på fartyget på 50-talet och har beskrivit hur de bärgat en av BSA-motorcyklarna. Thistlegorm föll i glömska och återupptäcktes 1992. När Abdouh tagit enslinjer var det dags för Kalle att hoppa i med trossen och sätta fast båten i vraket. Det var en imponerande syn att följa trossen och se fartyget breda ut sig nedanför, fartyget är 415 fot långt och 58 fot brett. Vi följde relingen bort mot bakre lastrummet, undvek att komma i kontakt med ammunitionen och simmade in i fartyget mot de främre lastrummen. Bland det första vi stötte på var en enorm mängd med stövlar. Längre fram fanns det BSA-motorcyklar och lastbilar. Efter att undersökt skrymslen och vrår på däck var det dags att avsluta dyket. Situationen på ytan var nu helt annorlunda mot när vi påbörjade dyket. Som mest kunde vi räkna till fjorton båtar som låg förtöjda i vraket. En av båtar körde över vraket minst tre gånger lyckligtvis stack ingen dykare upp huvudet precis då. Efter lunchen blev det ytterligare ett dyk, det fanns mycket kvar att se. Min manometerslang sprängdes med en kraftig smäll precis när vi var på väg att gå i. Efter reparation med diverse ihopplockade reservdelar kunde jag gå vattnet. Vi följde vraket till dess propeller, tittade på luftvärnskanonen (Bofors) och gjorde en vända till i lastrummen. På vägen upp såg vi en hurtig dykare komma simmande endast iförd T-shirt och badbyxor (burr!). Tittade man uppåt var det ett spindelnät av linor från alla båtarna. Jag brukar i vanliga fall inte vara imponerad av vrak men Thistlegorm var i en klass för sig. (Artiklar om Thistlegorm finns i Dyk! Nr 2-94 samt Sportdykaren 2/95).

Vänster: Korallpolyp Höger: Blåprickig Stingrocka Foto: Lasse Karlsson Klicka på bilderna för förstoringar.

På kvällen låg vi i natthamn vid El Oddf i lä bortom ett rev. Yassir och Ahmed fiskade tioarmad bläckfisk (squid), stor underhållning. När bläckfisken nappat och drogs in blev det ett moln av bläck runtomkring den. I bland hade allt bläck inte sprutat ut i vattnet utan det sista kom som en fontän över hela akterdäck. Kalle hade vis av erfarenheten, förskansat sig i sin hytt eftersom han visste vad som kunde hända. Jag tror inte det fanns en pryl utan bläckstänk. En manta kom seglande förbi under båten flera gånger, vi plockade upp sjöhästar som drev förbi fasthakade i sjögräs. En flygfisk blev fångad och uppäten av en tioarmad bläckfisk (squid) precis framför ögonen på oss. På nattdyket hittade vi en spansk dansare (nr ett bland nakensnäckor). Kalle hade sett sex stycken under samma nattdyk. Lasse och Tomas gjorde av bara farten två nattdyk på El Oddf.

Det var bara två dykdagar kvar och det blev äntligen en dag med strålande solsken. Dagen inleddes med fältoperation utförd av doktor Håkan assisterad av Sari. Ahmed hade ett sår på låret som blivit ordentligt infekterat. Jag höll mig på behörigt avstånd från operationsplatsen, det räckte med att höra Ahmeds stönaden och kvävda skrik. Håkan hade efteråt en kortare utläggning om vilken slags bakterie det kunde röra sig om och hur gärna han velat skära och klämma lite till för att få bort allt var. Ahmed var vit som ett lakan resten av dagen. Under dagen kom en fiskebåt med säkert trettio personer ombord förbi och bytte till sig bensin mot "svärdet" från en svärdfisk som vägt minst 300 kg. Båda dagens dyk gjorde vi på Stingray (stingrocka) Station, sikten i vattnet gjorde att det kändes som att simma i ett akvarium. Det fanns inga rockor den här dagen men på båda dyken såg vi leopardhaj.

Oväder

Den sista kvällen var det underhållning i form av musik och dans av besättningen. Efter att provat diverse egyptiska danser kontrade vi gäster med små grodorna och några andra svenska lekar. Ahmed hade bakat tårta kvällen till ära. Under natten blåste det upp rejält och linan till ett ankare lossnade. Besättningen arbetade en timme mitt i natten för att båten inte skulle driva iväg. Morgonen därpå bärgade Lasse och Kalle ankaret. Sikten i vattnet hade varit i princip noll, det var ren tur att de hittade ankaret. Vädret och sikten i vattnet medförde att det inte var någon idé att dyka. Abdouh satte kurs mot Sharm El Sheikh. Helt plötsligt började vågorna slå in över båten. Styrningen till rodret var ur funktion. Kalle satt i maskinrummet med en rörtång och försökte hålla emot med all kraft han kunde uppbåda. När Carina som är styrman hämtade sig en extra jacka förstod vi att situationen var något krisartad. Det fanns ingen kant runt luckan till maskinrummet hade en våg slagit in och dränkt motorn kunde vad som helst ha hänt. Båten lyckades ta sig fram till Ras Muhammed där vi kom i lä innaför ett rev. Allting låg huller om buller på båten eftersom inget varit ordentligt surrat. Dykresespecialistens andra båt i Sharm El Sheikh Colibri fick komma och hämta oss. Det sista dyket gjorde vi strax innan vi anlöpte hamnen. Kalle kunde berätta nästan allt om de olika båtarna som låg i hamnen. En av båtarna som varit där längst var en finsk stålbåt. I originalutförande fanns det bastu ombord, men när den senare såldes till en egyptier revs den ut omgående.

Tillbaka i Sharm

Sista dagen i Sharm El Sheikh passade vi på att besöka Sharks Bay där vi varit 1992. Stället hade vuxit betydligt sedan förra gången vi var där. Divemastern Adel fanns kvar och hade en liten docka till dotter på 1½ år med sin tyska fru. Han hälsade till alla han kände i Linköpings sportdykarklubb. Vägen ner till campingen var asfalterad, inte längre den krokiga vägen där det gällde att undvika de största hålen med bilen. Hyddorna såg likadana ut men nu fanns det snabbköp och souveniraffärer på området. På en av kullarna var ett stort hotellkomplex under uppförande. När det står färdigt blir nog aldrig Sharks Bay lika mysigt och genuint som jag kommer ihåg det. Vi passade på att snorkla lite i viken innan vi återvände till hotellet.

På kvällen samlades vi från båten i Naama Bay för att äta tillsammans. Av olika anledningar kom vi ifrån varandra. Lasse och jag bestämde oss för att äta på Tam Tam (egyptiskt kök). Det är nog första gången som varken jag eller Lasse inte lyckats få i oss någonting alls av det vi beställde in. På den grillade duvan (hamam mashwi) fanns inte enda köttbit utan den var fylld med massor av svartpeppar och ris. En av förrätterna smakade precis som tjära! Efterrätten om ali (kokas på ris, mjölk, russin och kokos) var däremot mycket välsmakande. Efter vårt restaurangbesök träffade vi på de andra igen och avslutade kvällen på Pirates Bar. Enda stället man kunde få engelskt öl annars var Stella, det inhemska ölet med varierande kvalité, det enda märket.

Följande morgon hämtade Mr Amgad Ezzat oss för vidare transport till flygplatsen och flyget till Kairo. Det var lätt kaosartat på flygplatsen man fick hålla järnet i sin väska för att inte någon av bärarna skulle bära den tio meter och sedan ville ha baksish (dricks). Jag vann nästan alla dragkamperna. Mr Ezzat visade sig vara en pärla han tog våra biljetter fixade bagaget och vi gick förbi den långa kön vid checkindisken. Det tog mindre än fem minuter innan vi satt i boardinghallen.

Turism i Egypten

I Kairo fick vi vänta extra länge (ca en timme) innan vi fick vårt bagage alla transporter avstannade eftersom en höjdares flygplan precis landat. Det gjorde att vi även blev försenade till vår guidade tur. Vår engelsktalande egyptiske guide mötte upp oss vid Egyptiska Museét. Samlingarna i museét är enorma och det tycks inte finnas någon logisk ordning av dem vid en första anblick. Varje litet föremål är dock försett med ett katalognummer. Guiden inriktade sig på de "viktiga" föremålen i samlingen och kryssade fram och tillbaka med oss. Ibland var engelskan något svår att förstå men man fick passa sig att luta sig alltför nära eftersom det kom saliv med jämna mellanrum genom en glugg i tandraden. Avdelningen för Tutankhamuns skatter var helt otroligt vilket enormt arbete som lagts ner på att tillverka alla dessa föremål. Man ska då ha i åtanke att Tutankhamun dog mystiskt vid 19 års ålder samt att graven inte var helt färdig. Det finns inte en möjlighet att föreställa sig hur mycket en mäktig och långlivad faraos grav måste ha innehållit. Vi kunde utan några problem tillbringat en hel dagen på museét. Nästa anhalt efter lunch var pyramiderna i Giza. Varje pyramid består av miljontals stora block det sägs att det tog 20 år för 100 000 man att bygga Cheopspyramiden. Blocken vid basen vägde ca 20 ton och de högst upp ca 2 ton. Man insåg inte till fullo hur stora de är förrän man stod vid basen av pyramiden. Det finns möjlighet att ta sig in i Cheopspyramiden och den minsta pyramiden Menkure. Vi valde att besöka Menkure det var alldeles lagom, temperaturen och den dåliga luften hade gjort något längre besök helt outhärdligt. Besöket i Giza avslutades med sfinxen och Chefrens gravtempel. (Alla vi som är uppvuxna med seriealbumen Asterix och Obelix vet hur sfinxen egentligen förlorade sin näsa). Skjutövningarna som sägs vara den verkliga orsaken måste vara en efterhandskonstruktion. Rundturen avslutades med ett besök på Al Amir Perfumes och Ani Papyrus. På affären som tillverkade papyrus drack Lasse och jag var sin klunk egyptiskt kranvatten eftersom vi dumt nog bett om vatten istället för den obligatoriska Coca Colan. Den klunken vatten gav mig nog min egyptiske vän som jag tog hem i magen. (Enligt min husläkare får 80 % av de som besöker Egypten någon slags magåtkomma).

Hemresan

På hotellet var vårt bagage försvunnet som vi skickat med minibussen som Tomas och Carina tagit till Salma Hotel. Lasse fick härja lite innan väskorna till slut hittades i ett av de andra hotellrummen. Vi hade beställt taxi i god tid till flygplatsen dagen därpå. Det gick skräckhistorier om nästan två timmars bilfärd genom Kairos trafikstockningar ut till flygplatsen. Resan tog ca 45 minuter inga köer på vägen dit. Det berodde troligen på att påsken firades. På flygplatsen träffade vi Sari och Håkan igen de hade kommit med flyget från Sharm El Sheikh vid tretiden på natten. Nästan åtta timmars väntan på flyget gjorde att de var något trötta. Planet lyfte ca en timme för sent. Vid fyratiden började planet gå in för landning det kändes skönt att ankomsttiden trots allt skulle bli den beräknade. När vi landat kände vi inte igen oss riktigt inte heller sa kapten var vi landat utan det blev en stor överraskning när vi kunde läsa Kastrup på terminalbyggnaden. Tomas och Carina blev glada de skulle av i Köpenhamn och slapp ta svängen över Arlanda. De flesta andra stod som frågetecken eftersom den angivna rutten var Kairo-Stockholm-Köpenhamn, inte heller flygvärdinnorna visste något. Vi fick snällt sätta oss ner igen och vänta på att flygplanet städades. Vid sjutiden landade vi i Sverige och då hade vi redan börjat planera nästa resa över julen 1996.

Lasse och Åsa

Tillbaka till startsidan