Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Personliga förhållanden 1884-1896. Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSONLIGA FÖRHALLANDEN 1884-18Q5. SLUTORD. 641
sådan själens ungdom, att de som voro flera
årtionden yngre kände sig distanserade.
Och som hans inre, så hans yttre. Mitt sista
minne av Viktor Rydberg är från en
sommareftermiddag 1895, då han vandrade uppför backarna å
Ekeliden, levande i sina skaldedrömmar, glad att
vandra å sin egen mark, och plötsligen sände en
vänlig hälsning upp till några kända ansikten på
hans balkong. Ingen skulle anat, att den kraftiga,
oböjda skepnad som vandrade där - en skön själ
i en skön kropp - med starka steg närmade sig
de sjuttio åren. Han skulle icke nå dem. Och som
ovan sades, det var nog en lycka för honom själv.
Honom sparades avmattningens och
avblomstrin-gens lidanden och att överleva det bästa inom sig
själv. Den bästa gåvan - hade han ju själv
förkunnat - är att hava levat länge och
verkat troget och under vitnande
lockar fått dö en högsinnad,
varmhjärtadynglings dö d.
Den lotten vart honom beskärd, fast lockarna
aldrig hunno vitna.
Djup och allmän var smärtan vid hans bår.
I dikt och prosa tolkades förlusten, av ingen
skönare än av Carl Snoilsky i strofer som dessa:
»Slaget kom så oförmodat - smärtan
är för ny att tåla ordets skrud,
när igenom tusen, tusen hjärtan
ännu darrar detta dödens bud.
41. - Viktor Rydberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
