Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Dikter 1881-1882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du hoppets adel, vem har ej i vårens dar,
då träden knoppas, himlen ler och lärkan slår,
med längtan sett din fana vinka i det blå.
Jag var en gosse, då Annæus tog min hand
och lät mig från sin utsikt över världen se,
där Zeus’ jätteskepnad tecknar sig mot skyn.
Dikten rymmer för övrigt en satir med bredare
målskiva än romartidens kejsarhov, ty udden är
tydligen riktad även mot nutiden.
Mot poemet kan anmärkas, att skaldens intresse
tydligen mattats mot slutet. Han har här ock utbytt
den storslagna versformen mot en mera alldaglig
prosa. Högst står otvivelaktigt själva
inledningsdikten, »Åskvädret», med dess ypperligt
träffade Romastämning såsom ram omkring Neros vilda
uppträdande för att tävla med »tordönsljusen». Även
den därpå följande andra avdelningen med sannsägaren
Aulus’ och smickerskalden Remmius’ repliker rymmer
både spetsig satir och tankediger poesi.
»Nero och ljungelden» föredrogs den 5 oktober 1881
å ett sammanträde i sällskapet Gnistan.
Dikten Spillror, som inledde 1882 års samling, var
även en frukt av 1881 års sommarvistelse. Dess
innebörd att knyta samman den nya diktsamlingen med
hans ungdomslyrik: »Strandvrak» och att erinra om de
år av strid och oro, som legat emellan hans ungdoms-
och hans mannaålders dikt, är förut påpekad. Med ett
visst vemod återvänder han till dikten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
