Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Diktning 1875-1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ahasverus - den jerusalemitiske skomakaren som då Kristus
skulle föras till avrättsplatsen nekade honom att luta
sig mot väggen till hans hus och till straff härför fick
sig ådömt att vandra till yttersta dagen - är en
folksagetyp, som, om ock med rötter i vida äldre
traditioner ända ned till Kristi ord till Johannes i Joh.
evang. 21 kap. 22 v., utdanades i sin nuvarande form
omkring 1600. Så småningom har den vandrande juden ingått
i folkmedvetandet såsom representant för den tanken, att
det eviga jordelivet är ett ont, ett bittert straff,
såsom en olycklig motbild till »dem som gudarne älska»
och vilka få dö unga. Härtill kom det tacksamma motivet
att låta en skepnad, som tankes hava levat genom aderton
hundrade år, uppträda såsom bärare för gångna seklers
erfarenhet.
Ahasverustypen blev ock under 1800-talet med förkärlek
använd av de skalder, som sökte fantasifigurer ägnade
att bära en idédikt, helst sedan Aurbachers lilla
Volksbüchlein gjort skepnaden allmännare bekant.
Bl. a. hade den av Rydberg beundrade Lenau givit
Ahasverusskepnaden en egendomlig innebörd, då han i
poemet Savonarola, avdelningen Weihnacht, symboliskt
framställt några trossatser och låtit Ahasverus
representera den ständigt uppdykande, ständigt på
villostråtar vandrande otron, som varje år bryter en
vandringsstav i skogen från ett träd, vilket
symboliserar det isande, kalla, mörka i livet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
