Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - när han vaknade upp igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den en aning för stora skinndräkten. Brunbränd i
ansiktet, pojklik, nästan, okynnig.
Och nu –
Hans ögon följde hennes gestalt nedåt, och utan att
han visste vad han gjorde sträckte han ut en hand
och lade den på hennes knä. Och åter skälvde hon till.
Hur ser hon mig? tänkte han. Hur ser jag ut i hennes ögon?
– Har du varit, där du kommer ifrån? viskade hon.
Han nickade. – Ja.
– Men du kom tillbaka ...
Det var som om hon inte kunde fatta detta.
Sedan satt de tysta. Hans fingrar rörde vid tyget,
han släppte hennes hand och drog henne intill sig,
under sig. Hon såg upp på honom med en oändlig
undran och en skymt av fruktan och han försökte le,
men märkte att det misslyckades. Försiktigt rörde han
vid hennes hår, strök över hennes ansikte. Sedan lät
han sina läppar snudda vid hennes och kände hur en arm
gled runt honom. De kysstes för första gången igen,
och deras läppar var främlingar, stela.
– Älskar du mig? sade hon. Hans hjärna brusade och sjöng
som ett hav, och bränningarna dränkte hans svar, – ja, jag
älskar dig.
Och efter en stunds tystnad:
– Varför tror du annars jag kom tillbaka?
– Är din värld ... mycket annorlunda än den här?
– Ja, svarade han, mycket annorlunda. Men den är
inte min längre. Detta är min värld nu.
Och när han åter kysste henne, tänkte han:
– Jag kysser oändligheten.
Han märkte hur hon slappnade av. – Skrämmer jag dig
fortfarande, mumlade han i hennes öra.
– Jag vet inte. Litet grand. Du är ... annorlunda ...
Han nickade. – Ja, jag är annorlunda. Mycket – annorlunda.
Men vet du vad: det är du också.
Hon log. – Då måste vi lära känna varandra igen.
Vi börjar återfinna varandra, tänkte han. Det
är riktigt. Och sedan kom en annan tanke: kommer
jag någonsin att lära känna henne? Tillhör hon de
beräkneliga, eller de oberäkneliga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
