Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - nästa dag meddelade han en av tjänarna på slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Köpmannen tycktes bli övertygad om att det var en
okunnig sprätt han fått till kund, och när Carli
frågade om priset, passade han på att dra till med
en summa, som var orimligt hög.
De kom överens om att han skulle titta in två dagar
senare, så skulle allt vara färdigt.
Det var tur att Centralen försett honom med en
ordentlig summa pengar – men om någon skulle bli
misstänksam och spåra honom till köpmannen, var det
värt pengarna, att denne mindes honom som en enfaldig,
och därför ofarlig ung adelssprätt.
Han gick till den största marknadsplatsen. Just som han kom
dit, blev han tillropad av en man som kom ledande en ferd, ett
grannt djur. Han sökte en köpare, och priset var – såvitt Carli
kunde bedöma – löjligt lågt.
Allting gick honom precis som till mötes. Och
han tog det som bevis för att hans bedömning av
uppdragets natur var riktig. På det här stadiet, så
här i början, var alltid variablerna få. Men de blev
fler och fler ju längre man kom från utgångspunkten
och den avgörande delen måste man alltid klara
av själv. Centralen hjälpte endast med uppdragets
ingress.
På sitt djur – han kände sig nästan barnsligt stolt,
där han red ur staden – lämnade han nu bebyggelsen
bakom sig och red uppåt mot bergen, förbi slottet,
som redan antagit en fientlig anblick i hans ögon. Han
måste ha en uppskattning av hur långt det var dit,
och hur snabbt djuret kunde föra honom dit.
Efter några timmars ritt, var han långt ifrån
all bebyggelse. Han satt av och såg uppåt mot
bergsmassiven. Ytterligare några timmars ritt,
skulle ha fört honom dit, men han fortsatte inte
längre. I stället satte han sig på en stor sten och
funderade. Han måste skaffa sig en karta. Fanns det
kartor i den här världen?
Det visste hans "minnen" ingenting om.
Han småpratade med djuret, och det svarade honom
med ett säreget mummel, som nästan lät som ett slags
språk. Han smekte det på nosen och det slickade hans
hand med en blå tunga och han kände sig som om han
satt i sällskap med en gammal vän.
När han satt där, upptäckte han plötsligt, att han inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
