Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - det skarpa dagsljuset i bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var så overkligt alltsammans. Som om de båda
var två figurer i en tavla. Baalims målningar dök
plötsligt upp inom honom, fyllde honom med glödande
färger. Han bet försiktigt i den mjuka huden, och så
kom han till henne. Hon var mjuk och varm, men hennes
kropp var smidig och kunde låta muskler spänna mot
hans. Klippan undertill hade försvunnit, sovsäcken
också. De svävade någonstans högt uppe i skyn, en
mjuk rörelse, en långsam vibration, en orgelklang.
Hon mumlade något meningslöst i hans öra. Tonen
blev starkare, ackordet fylligare. Hennes hud var
som skimrande moln för hans läppar, hennes hår var
ett hav av kristallrent vatten, som sköljde mot hans
ansikte och hon var samtidigt både oändligt nära och
så avlägsen. Hon var allt som finns och han var en del
av henne. Alltet bestod av dem båda, de var det enda
som fanns, två klanger som skildes, smälte samman,
skildes, smälte samman ...
Nu var det bara en pulserande ton, som steg och
skiftade färg i ett, en regnbågston, som svällde tills
den fyllde himlavalvet, och slutligen splittrades
i kaskader av bländande ljus, som i ett oändligt
ögonblick genomlyste allt.
Man föll tyngdlös genom en mörknande ocean, drev som
en spasmodiskt pulserande manet med sugande strömmar
– för att slutligen återfinna sig själv på en klippa i
Marmerbergen. Han slöt ögonen igen, endast medveten
om en stor tyngd, som om han låg under bergskedjan
i stället för över den. Hans läppar sökte hennes
och den sista förnimmelse, som nådde honom, innan
han domnade bort, var hennes tunga mot hans som en
kittling i själens innersta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
