Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - denna fåra i Marmers panna var smal och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stunden och sade:
– Berätta för mig om Denetah ...
De satt med ryggen mot samma klippa.
Genom det skrovliga berget tyckte han sig känna värmen
ifrån hennes kropp.
– Det finns så litet att berätta, om du inte vill
höra berättas om landets historia och alla dess
konungar. Denetah är som en stor borg i bergen, där
bergen bildar palissader och klipporna torn. Det är
som en oas av grönska, för själva dalen ligger djupt
nere och den är mycket bördig. Denetah är ett lyckligt
land. Det har naturliga gränser och är lätt att
försvara. Enda vägen dit är genom Stormarnas Pass, som
min faders soldater ständigt bevakar. Kamwarlu måste
styras av dårar, om de tror de kan inta vårt land.
Hon berättade för honom om sitt liv i Denetah,
om hur det var att rida uppe på bergssluttningarna
i morgonvinden en tidig vårmorgon, om hur vintern
gradvis kröp ned från bergen, sänkte sig som en
stor vit hand ur höstdiset som ständigt höljde
bergstopparna.
Han förundrade sig över att hon berättade allt detta
för honom, utan att fråga honom om liknande saker. Hon
tycktes ha accepterat att han inte ville tala om
sig själv, betraktade det som något helt naturligt
att han var en främling utan något förflutet, som
plötsligt dykt upp och blivit hennes vän på några
omvälvande dygn.
– Tills detta skedde var jag ett barn, sade hon. När
jag fick inbjudan att komma som gäst till Kamwarlu,
ville min fader inte att jag skulle fara, om det nu
var för att han anade försåt, eller vad det var. Men
min barnslighet drev mig att fara. Jag hade hört
talas om hovet i Kamwarlu. Min barnsliga nyfikenhet
sade mig, att livet där måste vara vackrare och mera
spännande än livet därhemma. Barn nöjer sig aldrig
med vad de har. Det andra har är alltid mycket
finare. Så jag for. Men när jag hade levt några
veckor i Kamwarlu, blev jag plötsligt vuxen. Jag såg
hur litet allt detta betyder för människors lycka,
guld och juveler och stora baler, att ett hov inte
är rikare för att det äger mer av sådana saker ... Åh, du får
inte tro att Denetah är fattigt jämfört med Kamwarlu, tillade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
