Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - på andra sidan berget väntade passet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som måste ha hänt innan den här fällen blev – blott en fäll
att svepa om sig. Sedan blev hon allvarlig igen:
– Du dödade väl inte det stackars djuret bara för att skänka
mig den här, sade hon med ett stänk av självmedveten
förebråelse.
– Åh nej, svarade Carli, och omintetgjorde hela det intryck
av vild storslagenhet som först präglat den lilla scenen.
– Jag var så illa tvungen. Det stackars djuret ville först
stjäla min fågel, och när jag inte lät honom ville han se mig
förvandlad till något avsevärt obehagligare än en varm fäll.
Han satte sig på huk och började plocka fågeln och tänkte
på dess kamrater, som väl vid det här laget redan rensat
knotorna rena på katten. De hade mist en kamrat, men vunnit
ett skrovmål. Det senare var troligen mera betydelsefullt för
dem, än det förra.
Denée slog sig ned vid elden, fortfarande med fällen
omkring sig. Hon såg ut som en stor honkatt, elden spelade i
hennes ögon och gav något okynnigt, lössläppt åt hennes skimrande
ansikte. Plötsligt släppte Carli fågeln rakt ned och knuffade
lekfullt omkull henne, hon tumlade runt på ryggen men
kom upp igen, nästan med samma snabbhet och vighet som
katten en gång, fast dennas fäll nu till större delen glidit av
henne. I värmen vid elden hade hon tagit av läderjackan och
hade bara en tunn blus på överkroppen, och han såg hur hennes
bröst hävde sig, runda, mjuka och fasta under tyget. Han
följde efter henne i fallet, skrattande och de brottades lekfullt,
som två uppsluppna barn, medan Ferd fortfor med sitt
självupptagna smågrymtande och elden sprakade och sände
gnistfloder upp i skyn. Vid ett tillfälle låg han nästan över henne
och en tanke for igenom honom – jag kunde göra det, nu –
men han trängde bort den, det kändes inte riktigt på något
sätt. Och sedan de avreagerat sig från de tidigare dagarnas
spänningar i en kamp, som nästan blev som en brödralek,
släppte han henne flämtande och fortfor att plocka fågeln.
Denée låg kvar och stirrade upp i skyn, den femte stjärnklara
natten på rad, som nu började mattas av den uppstigande
månskivan, som blivit omärkligt smalare under de gångna
nätterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
