Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamli-trädens doft hade en sällsam inverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kamfi-trädens doft hade en sällsam inverkan på hans
tankar. De tycktes vandra bort från honom, de försvann
ut i natten på långa upptäcktsfärder och kom sedan
tillbaks och berättade för honom om ting som inte
kunde uttryckas i ord. Hans sinne för tid och avstånd
växlade och upphörde ibland helt och hållet. Stundtals
kunde han liksom vakna till liv och undra hur lång
tid som förflutit sedan han var medveten sist. Han
föll i dvala, han sov och han drömde – men hela tiden
gick han.
Ibland var han en jätte, som klev fram med stora steg
över berg och dalar, med en liten prinsessa sittande
i sin stora handflata, ibland var han en liten dvärg,
som var nära att drunkna i ett hav av mjukhet och
milda dofter.
Han vaknade till medvetande, när han hörde ett
gläfsande ljud alldeles intill, nästan rakt fram.
Igen. Det lät igenkännande, bönfallande, nästan
kelsjukt.
Hans ferd.
Djuret nosade på honom när han kom fram, tittade
förebrående på honom med stora, fuktiga ögon och
småpratade på sitt karakteristiska sätt. Det lät
ibland som hundgläfs, stundtals som barnjoller –
men oftast fick man en säregen förnimmelse av att
det verkligen var ett språk, och det fanns faktiskt
rykten om djur, som lärt sig tala, inte som papegojor,
utan lärt sig bruka en vokabulär och samtala. Själv
hade han ofta stått och småpratat med djuret, och
han tyckte det var underligt att det inte hade
lärt sig härma honom om det nu ägde förmåga att
forma människoliknande läten. Ferden tycktes sakna
härmningsinstinkt.
Den glodde misstänksamt, nästan svartsjukt, på den
slappa flickgestalten, sträckte fram nosen, men
drog den sedan tillbaks igen och iakttog en upphöjd
likgiltighet.
Kontakten med djuret hjälpte Carli att befria sig
ifrån den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
