Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - skymningen föll snabbt i Kamwarlu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som glödande knivar genom lövverket.
Själv var han bara ett prassel, en skugga som snabbt
försvann, lika påtaglig som en vindfläkt. Men en
vindfläkt, som kunde bita till snabbt och säkert om
den hejdades, och försvinna tyst igen.
På slottets baksida växte träden täta ganska nära
fasaden, som här var mörkare, endast fläckvis
belyst av skenet ifrån enstaka, smärre gluggar och
fönster. Han gjorde en cirklande rörelse, undvek
två vakter vilka kom marscherande därifrån och stod
slutligen dold i skuggan av ett träd, som växte bara
några meter från den väldiga byggnaden.
Nu var han här. Det hade tagit alldeles för lång tid,
och ändå hade hans företag knappt ens börjat.
Svårigheterna att komma så här långt hade varit intet,
mot de svårigheter som nu mötte honom. Och han hade
ingen tid att fundera, ingen tid att tveka. Hans plan
var enkel. Slumpen skulle avgöra om han skulle lyckas
och till vilket pris.
Han lyssnade spänt. Inga steg hördes. Inga
ljusreflexer. Ett snabbt språng uppåt längs
trädstammen. Kniven borrade sig in i den tjocka
barken, han höll sig fast vid den och sökte efter
stöd för fötterna, bände med handen för att känna
om kniven satt stadigt, hävde sig upp på den med ena
armen och sökte med den andra efter en gren att hiva
sig upp på, fann en och satt ett andetag senare i en
trädklyka inne i lövverket. Han stack åter kniven
i slidan och spanade uppåt fasaden som tornade upp
sig mot den stjärnklara skyn. Allting hängde nu på
att de uppgifter han lyckats skaffa sig var riktiga,
på att ingen blivit misstänksam mot den vetgirige
främlingen. Han måste överraska för att lyckas.
Trädet var högt. Stammen delade sig i flera grova
grenar, som fortsatte uppåt och i sin tur delade
sig i litet smalare grenar, som sträckte sig ännu
längre. Han hoppades bara att de sträckte sig
tillräckligt högt upp, och tillräckligt nära det
lilla fönstret som glimmade däruppe.
Från sin klyka slungade han ett snabbt, svepande ögonkast
över omgivningen. Inget syntes. Ingenting hördes.
Snabbt och säkert, men med svettiga händer och bultande
hjärta, påbörjade han klättringen uppåt. Kamfi-träden har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
