AKT I
Storstugan hos bergsmannen Måns Nilsson i Aspeboda, invid Kopparberget (Falun). I fonden dörr; fönster på ömse sidor, varigenon ses stadshus med snö på taken, och flammorna från smältugnar. Till höger står öppen spis med stockeld. Stolar framför spisen. På samma sida mellan spis och fond en dörr.
Mitt på golvet långt bord med bänkar, och vid ena kortändan högbänkstol med dynor och bonader.
Till vänster väggbänkar.
På väggarne ovan panelen synas stora enkla målningar föreställande Gustav Vasas äventyr i Dalarne; till vänster om dörren i fonden är Gustav I hos prästen Jon i Svärdsjö; till höger Gustav I hos Anders Persson på Rankhyttan (tröskningen).
Klocka höres klämta ute i byn.
MÅNS NILSSON vid bordet; skriver. HUSTRU NILSSON ställer silverkannor och bägare m. m. på spiskransen.
MÅNS NILSSON.
Klockan klämtar fyra; icke sant?
HUSTRU NILSSON.
Förvisso!
MÅNS NILSSON.
Det ljuder som till brand!
HUSTRU NILSSON.
Är det något särskilt ljud?
MÅNS NILSSON.
Ja, det låter som nöd nåd, nöd nåd!
HUSTRU NILSSON.
Det synes mig ha klungit så ända sen kungen tog kyrkklockorna.
MÅNS NILSSON.
Tyst du! Inte tala på baken; och kungen är snart själv här!
HUSTRU NILSSON.
Har kungen bjudit sig till dig, efter som du ordnar till hans mottagande?
MÅNS NILSSON.
Bjudit sig har han väl inte, men när han budat sin ankomst till Kopparberget, kan han icke gå förbi sin vän Måns Nilsson i Aspeboda, som hulpit honom i hårda tider och tagit hans parti både mot Mäster Knut och Peder Kansler och icke minst mot Daltjuven eller falska Sturen. För övrigt har han ju vatt fadder åt min flicka.
HUSTRU NILSSON.
Det var länge sedan det; men när kungens fogde för två år sedan var här och tog klockorna, då var du med och slog ner honom.
MÅNS NILSSON.
Det var två år sedan dess; och han ville nog upp och nacka oss den gången. Men då bröt Kristian Tyrannen in från Norge. Kungen vårs föll till föga och när han bad oss dalmän om hjälp, stodo vi som en man på hans sida och hulpo honom. Och så kunde vi vara kvitt!
HUSTRU NILSSON.
Det menar du, men kungen kvittar aldrig annat än sig tillgodo.
MÅNS NILSSON.
Väl! Men så länge Kristian är lös, vågar han icke bryta med oss!
HUSTRU NILSSON.
Är Kristian verkligen lös ännu?
MÅNS NILSSON.
Inte har jag hört annat! För övrigt, kungen är skyldig mig så många tusen daler, så, frånsett gammal vänskap...
HUSTRU NILSSON.
Gud välsigne dig och bevare dig för en sådan vän, som bryter ord och lejd!
MÅNS NILSSON.
Inte riva upp de gamla såren, och vi skola vara försonliga.
HUSTRU NILSSON.
Om du är försonlig men han inte, så kommer ju ingen förlikning till stånd! Tag dig till vara!
MÅNS NILSSON.
Klockan låter verkligen illa därute!
HUSTRU NILSSON.
I mina öron säkert, ty den talar alltid om den stora Mariaklockan, som fogden stal. Minns du Mariaklockan, när den göts av finaste garkoppar och hela byn kom med mjölk och grädde till lerformen för att göra henne fast - och när smältan var färdig, så kastade vi halva vårt bordssilver i för att öka klangen! Och så döptes hon vid Kyndelsmässotid. Hon sjöng vid min fars likfärd första gången... Så gick hon till Herman Israel i Lübeck, som gjorde dalrar av henne.
MÅNS NILSSON.
Det där äger allt sin riktighet, men det måste glömmas nu; eljes får vi aldrig frid!
BARBRO NILSSON,
dottern, in, med en korg hackat granris; klädd i svart och vitt; efter henne småflickor, likaledes med korgar och klädda i svart och vitt; de risa golvet, utan att säga något.
HUSTRU NILSSON
till Måns Nilsson.
Skall det bli begravning?
MÅNS NILSSON.
Nej, men det skulle lövats, om det varit den årsens tid.
HUSTRU NILSSON.
Men barnen kunde lagt av sorgen åtminstone.
MÅNS NILSSON.
Nej, det skulle vi däremot icke; ty när kungen, kommer och frågar barnen: "vem sörjen I" - vad skolen I svara då, Barbro?
BARBRO.
"Vi sörja vår älskade lärare, pastor Jon i Svärdsjö."
HUSTRU NILSSON.
Om då kungen frågar varför, så svaren I?
MÅNS NILSSON.
"Därför att han var kung Göstas ungdomsvän och räddade hans dyra liv åt fosterlandet."
MÅNS NILSSON.
Vilket år var det?
BARBRO.
"Samma år som Kristian Tyrannen tog huvudet av svenska adeln."
MÅNS NILSSON.
Det är rätt, barn! Och där sen I mäster Jons bild, när han håller handklädet åt den biltoge tröskaren, som kommer från ladan!
Till hustrun.
Onödigt är det däremot att säga barnen det kungen lät taga sin väns huvud för två år sen!
HUSTRU NILSSON.
Så mycket förstånd har du ändå kvar! Men tror du att kungen älskar erinras om detta dåd, som icke samkar ära åt honom?
MÅNS NILSSON.
Han må älska't eller förtryta't, men han skall ha't i sig, skall han. Ty det var en ful gärning, och Jon i Svärdsjö var en helig och en martyr, ty han dog för sin tro, sin barndomstro, som han ej ville övergiva.
BARBRO
vid högbänksstolen.
Är det här kungen skall sitta, far?
MÅNS NILSSON.
Ja, barn, där skall Guds underman sitta, hos sin vän Måns Nilsson i Aspeboda. Hans liv, barn, är en mirakelhistoria, huru Gud förde honom ur fångenskapen hos Juten upp till Dalarne; och huru han genom många farligheter slutligen befriar sitt land ur träldomen. Det kan ni allt se på väggbilderna där, ända till på den sista, där skidlöparen hämtar honom vid Sälen på norska gränsen.
BARBRO
betraktar bilden.
Är det sant, far, att den skidlöparen hette Engelbrekt, liksom den store rikshövidsmannen i förra sekulet?
MÅNS NILSSON.
Det är sant, barn, och det kallade vi då Guds finger, men nu nämnes det vidskepelse!
HUSTRU NILSSON.
Stå inte och lär barnen sånt där!
MÅNS NILSSON.
Å, tyst du! jag lär endast barnen vad rätt och gott är. - Och det skolen I minnas, töser, att aldrig tro eller säga ont om kungen, vad än I hören; ty en otacksam människa är den tyngsta börda jorden bär! Därför ska ni sjunga visan om kung Gösta när han kommer hit. Kommer I den ihåg!
BARBRO.
Jo, då!
MÅNS NILSSON.
Säg den, får jag höra!
BARBRO
reciterar.
Kung Gösta rider på högan häst
i fältet av och an:
Tacka vill jag mina dalekarlar
för eder trohet sann.
BARNEN.
Tacka vill jag mina dalekarlar
för eder trohet sann!
BARBRO
I haven med mig ståndit
som trogne svenske män.
Vill Gud mig livet unna
jag gör eder gott igen.
BARNEN.
Vill Gud mig livet unna
jag gör eder gott igen.
MÅNS NILSSON.
Det är väl, barn! Gå nu in igen och håller er i ordning tills stunden är när!
BARBRO och BARNEN
gå ut till höger.
Ja, men om vi bli rädda för kungen?
MÅNS NILSSON.
Han är icke farlig och han håller så mycket av barn! Och så är han din gudfader, Barbro!
HUSTRU NILSSON.
Vet du vad du gör?
MÅNS NILSSON.
Hoppas det; men jag vet vad du menar.
HUSTRU NILSSON.
Hur, då?
MÅNS NILSSON.
Att jag skall följa dina råd; det gjorde jag förr, men var gång gick det mig illa!
HUSTRU NILSSON.
Försök en gång till!
MÅNS NILSSON.
Nej!
HUSTRU NILSSON.
Ske Guds vilje då!
Paus.
MÅNS NILSSON.
Aldrig har jag levat en så lång eftermiddag! - Och vännerna komma icke.
HUSTRU NILSSON.
Jag tycker mig höra dem därute.
MÅNS NILSSON.
I sanning, denna gång har du rätt!
Man hör buller i förstugan; in komma: ANDERS PERSSON på Rankhyttan, NILS I SÖDERBY, INGEL HANSSON och MAGISTER STIG (präst); de hälsa alla: "God kväll i stugan!"
MÅNS NILSSON
trycker deras händer.
Guds fred, Anders Persson; Guds fred, Nils i Söderby; Guds fred, Ingel Hansson; Guds fred, Magister Stig! Träden fram och sitten!
De sätta sig vid det lång bordet.
ANDERS PERSSON.
Här rustas!
MÅNS NILSSON.
Här rustas! - Var är kungen?
ANDERS PERSSON.
Siste skidlöparen såg honom straxt vid berget!
MÅNS NILSSON.
Så när! - I vad ärenden tros han komma?
ANDERS PERSSON.
Spörj Nils i Söderby!
NILS I SÖDERBY.
Det sägs han ärnar sig inåt Norge mot Kristian!
INGEL HANSSON.
De finnas, som hålla före, att han vill tacka dalkarlarne för god hjälp i det sista tåget.
MAGISTER STIG.
Det vore inte likt!
ANDERS PERSSON.
Att tacka? Nej!
MÅNS NILSSON.
Är här något att befara?
NILS I SÖDERBY.
Inte så länge Kristian är lös!
INGEL HANSSON.
Det är särt att vi skola trygga oss till Kristiern.
MAGISTER STIG
Man visste vad man hade, men icke vad man skulle få! Kristiern tog huvet av herrarne och lät folket gå; den här låter herrarne gå och knektar folket - vem är tyrannen?
MÅNS NILSSON.
Tyst nu!
ANDERS PERSSON.
Och vi gjorde således befrielsekriget mot vår befriare. Visste vi vad vi gjorde den gången?
INGEL HANSSON.
Vi skulle rensa riket från dansken; erinren I att den förste man i Dalarne som lyfte hand för kungen mot danskarne var Rasmus Jute, en dansk, som slog ihjäl Nils Västgöte! En sällsam början...
NILS I SÖDERBY.
En sällsam början, slutet likt!
Till hustru Nilsson.
Akta silvret, mor Nilsson!
HUSTRU NILSSON
spörjande.
NILS I SÖDERBY.
Kungen kommer!
MÅNS NILSSON.
Tyst i Herrans namn! Icke få vi frid med sådana foror! - Allt vad I talen har nog sin riktighet, men vad som skett är med Försynens vilja...
MAGISTER STIG.
... som lät barnen få sin vilja fram, att de skulle se sin dåraktighet.
ANDERS PERSSON.
Måns Nilsson, är du säker att kungen kommer hit in?
MÅNS NILSSON.
Det var en sak det!
ANDERS PERSSON.
Kom ihåg Jon i Svärdsjö!
MÅNS NILSSON.
Det måste glömmas! Allt måste glömmas!
ANDERS PERSSON.
Tror jag, att du och Nils i Söderby velen glömma att I för två år sen brände kungsgården i Hedemora och plundrade Rävelstad! Han förgäter det aldrig!
Man hör en virvel av förstämda trummor i fjärran.
ALLA
fara upp.
Vad är det?
MÅNS NILSSON.
Känner I icke den bromsen som surrar förr än han stinger?
ANDERS PERSSON.
Så lät han också på Tuna hed om Askonsdag!
INGEL HANSSON.
Tala icke om det blodbadet, för då rår jag mig icke! Utom sig. Tala icke om 'et!
NILS I SÖDERBY.
Han spinner, spinner som en katt! Tro'n icke!
Trumslagen närma sig.
MAGISTER STIG.
Vore icke rådligt att I, konungens personliga vänner, gingen till mötes att hälsa den stränge herren välkommen?
MÅNS NILSSON.
Måtro det? Kanske han icke komme hit sen?
HUSTRU NILSSON.
Bliv, Måns Nilsson! Bliv!
MÅNS NILSSON.
Här luktar granris och trummorna är förstämda som på begravning.
Det slår tre slag på dörren.
Vem klappar?
Går mot dörren och öppnar.
HUSTRU NILSSON.
Till prästen i det hon går åt höger.
Bed för oss!
MAGISTER OLAUS (Olaus Petri) och HERMAN ISRAEL in.
MÅNS NILSSON.
Vem gör mig äran?
MAGISTER OLAUS.
Konungens Vår Nådes tillfälliga sekreterare; och ärevördiga ombudet för fria riksstaden Lübeck!
MÅNS NILSSON.
Träden fram, god' herrar! - och täljen nytt!
MAGISTER OLAUS.
Konungen är här och har slagit läger på Falan; själv har han tagit in i Sankt Görans gillestuga.
MÅNS NILSSON.
I vad ärende kommer konungen utan lejd och loven över Långheden och Brunbäck?
MAGISTER OLAUS.
Det har han lämnat osagt!
MÅNS NILSSON.
Väl, så må jag gå att spörja honom.
MAGISTER OLAUS.
Med förlov: konungen vår nådige herre låter säga genom oss: att han hälsar de gode bergsmän vid Kopparberget och beder var en bli hemma i sitt hus. När han äskar tilltala någon, varder den kallad!
MÅNS NILSSON.
Vad skall det innebära?
MAGISTER OLAUS
sätter sig.
Det vet jag inte!
Paus.
ANDERS PERSSON.
Är danska fejden lyktad än, herr magister?
MAGISTER OLAUS.
Det vet jag inte.
ANDERS PERSSON.
Vet I vem I talar vid?
MAGISTER OLAUS.
Nej!
ANDERS PERSSON.
Jag är Anders Persson på Rankhyttan; känner den?
MAGISTER OLAUS.
Jo! - Det är ett vackert namn!
Herman Israel mönstrar silverpjäserna på spiskanten och tavlorna på väggarne; han bär en binocle med stora svarta hornbågar; därpå sätter han sig i högbänksstolen.
MÅNS NILSSON
till Magister Olaus, antydande Israel.
Är det en kunglig person, Lübeckarn!
MAGISTER OLAUS
halvhögt.
Nej, det är han inte! men han förvaltar rikets gäld, och vi måste aldrig förgäta att vår nådige konung endast med Lübecks hjälp befriade landet från dansken.
MÅNS NILSSON.
Endast med Lübecks hjälp; icke med dalamännens?
MAGISTER OLAUS.
Jo, det också.
MÅNS NILSSON.
Talar han svenska?
MAGISTER OLAUS.
Det tror jag inte; och jag känner honom icke.
MÅNS NILSSON.
Må det?
MAGISTER OLAUS.
Han kom hit på samma gång som jag, och jag har icke tilltalat honom.
MÅNS NILSSON.
För besynnerligt! Det är väl kungen som har sänt ut honom?
MAGISTER OLAUS.
Sannolikt!
MÅNS NILSSON.
Törhända är det han som köper klockorna?
MAGISTER OLAUS.
Törhända!
MÅNS NILSSON.
Och körksilvret?
MAGISTER OLAUS.
Och körksilvret!
MÅNS NILSSON.
Håkke va de han hette?
MAGISTER OLAUS.
Herman Israel.
MÅNS NILSSON.
Israel!
Viskar till Anders Persson, som viskar till de andra. Det klappar på dörren.
MAGISTER OLAUS
reser sig hastigt, öppnar.
BUDET
in i rustning; viskar till Magister Olaus och går.
MAGISTER OLAUS.
Konungen vår nådige herre anhåller få möta med Ingel Hansson i Sankt Görans gille!
INGEL HANSSON
reser sig.
Hå kors, ska jag få gå först?
NILS I SÖDERBY.
Äldst går först.
MÅNS NILSSON
till Ingel Hansson.
Stå på dig, Ingel, och säg du som sant är; kungen är en nådig herre, som gärna hör ett ord i sinom tid!
INGEL HANSSON.
Blir nog väl med det, för Ingel Hansson har kluvit näbb med kungar förr! Går.
MAGISTER OLAUS
till Nils i Söderby.
Nå, Nils i Söderby, hur går bergsbruket nu om tider?
NILS I SÖDERBY.
Tackar som frågar; inte illa. Litet vatten i gruvan efter höstflödet, eljes klagar vi icke.
MAGISTER OLAUS.
Goda tider alltså?
NILS I SÖDERBY.
Om man så vill! Goda tider det betyder godare skatter, va?
MAGISTER OLAUS.
Inte vet jag hur skatten utgår!
Paus.
MAGISTER OLAUS
Till Anders Persson.
Och jordbruket; I driver jordbruk också?
ANDERS PERSSON.
Jo då; och kreatur har vi med på vallarne.
MAGISTER OLAUS.
Ett gott land, gamla Dalarne?
MÅNS NILSSON
knuffar Anders Persson i sidan.
Särdeles fett, allting dryper av fett så att en till och med kan äta barken på träna.
MAGISTER OLAUS.
Ja, man har berättat att här ätes bark emellanåt och att man tuggar kåda. Är det så att säga ett vanligt fall eller ett ovanligt?
NILS I SÖDERBY.
I hungerstid får en äta vad som hälst!
MAGISTER OLAUS
till Magister Stig, som hållit sig något undan.
Det vet I, herr magister; hur var det vid sista hungersnöden, då konungen lät utdela säd, kom den i rätta händer?
MAGISTER STIG.
Den kom i rätta händer, även om den var otillräcklig.
MAGISTER OLAUS
till Anders Persson.
Var den otillräcklig?
ANDERS PERSSON.
Kommer an på; vad menar han med otillräcklig?
MAGISTER OLAUS
till Måns Nilsson.
Vet Måns Nilsson i Aspeboda vad som menas med otillräcklig?
MÅNS NILSSON.
Hå kors, det kan en väl veta!
MAGISTER OLAUS
till Magister Stig.
Då vi nu veta vad otillräcklig är, frågar jag magister Stig Larsson om någon omkom av svält i sista hungersnöden?
MAGISTER STIG.
Människan lever icke allenast av bröd...
MAGISTER OLAUS.
Där sad' I ett sant ord! magister! men...
Det klappar på dörren.
MAGISTER OLAUS
går mot dörren och mottager Budet, som viskar och går.
Konungen ber att få möta med Nils i Söderby i Sankt Görans gillestuga.
NILS I SÖDERBY.
Kommer inte Ingel Hansson igen först?
MAGISTER OLAUS.
Det vet jag inte!
NILS I SÖDERBY.
Åja; ingen rädder här och...
MAGISTER OLAUS.
Vad skulle I vara rädda för?
NILS I SÖDERBY.
Intet! - Anders Persson, Måns Nilsson, än finns Moraklockan i Siljansdalen! det är en däle klocka och när hon pinglar så hörs det ända in i Norge, och fjorton tusen man stå som en!
MAGISTER OLAUS.
Det förstår jag inte!
NILS I SÖDERBY
skakar hand med Anders Persson och Måns Nilsson.
Men I förstår'et! Gud välsigne er och bevare er!
MÅNS NILSSON.
Vad vill han säga?
ANDERS PERSSON.
Nils i Söderby, vad tänker du?
NILS I SÖDERBY.
Mina tankar löpa, så jag hinner icke med; men jag känner att Ingel Hansson har det ont! Går.
MAGISTER OLAUS.
Står alltid denna svavelrök över byn?
MÅNS NILSSON.
Mest vid östanvind, herr magister.
Måns Nilsson och Anders Persson sätta sig tillsammans i vänstra hörnet; Magister Stig visar oro.
MAGISTER OLAUS.
Är det hårdmalmen eller blötmalmen som ryker mest?
ANDERS PERSSON.
Vad frågar en det för?
MAGISTER OLAUS.
Det var ett dåligt svar!
MÅNS NILSSON.
Må jag i stället spörja herr doktor om kung Kristian är lös ännu?
MAGISTER OLAUS
Fixerar honom.
Ställer I ert hopp till fienden? Paus. Vad är Nils i Söderby för en karl?
MÅNS NILSSON.
Hans vänner säga honom vara den bäste och hans ovänner den sämste.
MAGISTER OLAUS.
Vad var det för en klocka i Siljansdalen han talade om?
MÅNS NILSSON.
Jo, det är den största i Dalarne.
MAGISTER OLAUS.
Har I många sådana här?
ANDERS PERSSON.
Av den sorten som ringer samman ha vi ännu en hop.
Måns Nilsson knuffar honom i sidan.
MAGISTER OLAUS.
Det gläder mig att höra, och det skall glädja Vår Nåde än mer! - Går man också flitigt samman i kyrkan, magister Stig?
MAGISTER STIG.
Kan inte skylla!
MAGISTER OLAUS.
Äro prästerna dåliga då, eller förkunnar man annat än Guds ord?
MAGISTER STIG.
Här finns inga dåliga präster och här förkunnas endast Guds rena ord!
MAGISTER OLAUS.
Det gläder mig mest av allt att höra! Endast Guds rena ord! Paus.
Nils i Söderby antydde nyss, att när man ringer i Mora klocka så ställa sig fjorton tusen man i fält. Det är bara bondskryt förstås?
MÅNS NILSSON.
Äsch, om man ringer på det rätta sättet så samlas nog sexton tusen; inte sant, Anders Persson?
ANDERS PERSSON.
Sexton? Ja, säg aderton!
MAGISTER OLAUS.
Gott! Då ska vi ringa på det riktiga viset nästa gång dansken kommer, för här ställde sig bara sju tusen man vid sista uppbådet - mot rikets fiender!
MÅNS NILSSON
till Anders Persson.
Det var en farlig karl! Nu tiger vi tror jag!
MAGISTER STIG
till Magister Olaus.
Varför kommer icke Ingel Hansson tillbaka?
MAGISTER OLAUS.
Det vet jag inte!
MAGISTER STIG.
I vilket ärende är konungen här? Man har föregivit att han ärnade tåga mot Norge? Är det sant?
MAGISTER OLAUS.
Det vet jag inte!
MAGISTER STIG.
Så skall jag gå och ta reda på det!Går mot dörren, öppnar den, men mötes av Budet och Knektar.
MAGISTER OLAUS
går emot Budet som viskar åt honom.
Magister Stig Larsson är befalld till konungen nu genast!
MAGISTER STIG.
Befalld? Vem befaller här?
MAGISTER OLAUS.
Konungen!
MÅNS NILSSON
upp.
Förräderi!
MAGISTER OLAUS.
Just det: förräderi och förrädare! - Gå, magister, genast, eller skall I få rida barbacka!
MAGISTER STIG.
Helvetet!
MAGISTER OLAUS.
Till helvetet! - Ut!
Måns Nilsson och Anders Persson upp, mot dörren.
MÅNS NILSSON.
Vet I vem jag är? att jag är en fri bergsman, konungens vän?
MAGISTER OLAUS.
Sitt då ner och var fredlig; är I konungens vän har här skett misstag! Anders Persson och Måns Nilsson sitten ned! Er skall intet ont vederfaras och ingen annan heller som oskyldig är! Låten magistern gå och förivren er ej! Vem har sagt att här gäller våld, om icke edert onda samvete?
MAGISTER STIG.
Det är sant! Vi ha intet ont gjort och ingen har hotat oss. - Lugnen er, god vänner, jag är snart här igen! Går.
MÅNS NILSSON.
Det är sant!
MAGISTER OLAUS.
När man kastar en käpp i hundhopen...
ANDERS PERSSON
till Måns Nilsson.
Vi dummade oss! Lugn bara! Högt. Se, magister, man blir med åren misstänksam, hälst när man sett tro och loven brytas undan för undan...
MAGISTER OLAUS.
Fattar nog det; i tider som dessa så man byter om herre som ormen byter skinn, uppstår lätt en ostadighet i sinnet, som hos unga män kan vara förlåtlig, men hos gamla beprövade är ofölåtlig!
MÅNS NILSSON.
Vad åldern beträffar, så inte kan man tala på kungens, som är i sina bästa år...
MAGISTER OLAUS.
Och följaktligen är förlåtlig...
MÅNS NILSSON
till Anders Persson.
Jag tror det är fan själv!
ANDERS PERSSON
till Magister Olaus.
Hur länge ska vi sitta här och vänta? Och vad väntas det på?
MAGISTER OLAUS.
På konungens befallningar, veten I.
MÅNS NILSSON.
Är det så, att vi betraktas som fångar?
MAGISTER OLAUS.
Långt ifrån! Men det är icke rådligt gå ut ännu på en stund!
Måns Nilsson och Anders Persson byter platser oupphörligt och äro oroliga.
MÅNS NILSSON.
Här sker något ont; jag känner det i bröstet på mig!
ANDERS PERSSON.
Det måtte vara hett härinne för jag är så svett. Vill inte magistern dricka ett glas öl?
MAGISTER OLAUS.
Nej, stor tack!
ANDERS PERSSON.
Eller ett glas vin?
MAGISTER OLAUS.
Tack, tack, inte för mig!
MÅNS NILSSON.
Men det är riktigt rhenskt?
Magister Olaus nickar nekande.
Trumslag utanför.
ANDERS PERSSON
utom sig.
Blir det ett slut på detta i Herrans Jesu namn?
MAGISTER OLAUS
reser sig.
Jo, nu är det slut!
Går mot dörren, öppnar den; Budet kastar fram på bordet tre blodiga rockar tillhörande Ingel Hansson, Nils i Söderby och Magister Stig.
Se!
MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON.
Blodbad igen!
MÅNS NILSSON.
Och utan dom och rannsakning!
MAGISTER OLAUS.
För två år sedan rannsakades och dömdes, men för att låta nåd gå före rätt och för att utröna om det var allvar med ångern lät konungen förrädarne gå lösa. När han då genom kunskapare erfor att de voro oförbätterliga och fortfarande gingo omkring med upproriskt tal, beslöt han exekvera domen. Ser I, så ter sig saken när den framställes i enlighet med sanningen.
MÅNS NILSSON.
Det gick likafullt ett tal, att allt skulle vara förlåtet och glömt...
MAGISTER OLAUS.
Glömt, såvida nämligen brotten icke förnyades, men alldenstund de förnyades, så blev icke glömt, endast gömt. Det är klart som logica!
Till Herman Israel.
Her Syndicus Herman Israel; dessa två trovärdige män... I ären ju trovärdige?
MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON.
Hoppas det!
MAGISTER OLAUS.
Svaren ja eller nej, om I ären trovärdige!
MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON.
Ja!
MAGISTER OLAUS
till Herman Israel.
Herr Syndicus, dessa två trovärdige män ha i er närvaro som vittne avgivit en sannfärdig beättelse om tillståndet i Dalarne. De hava försäkrat med en mun att gruvdriften går med god profit; att åkerbruk och kreatursskötsel blomstra vid sidan om metallvinningen; att hungersnöd endast är sällsynt och att vid den senaste Vår Nådige konung låtit utdela korn, som kommit i rätta händer och åtminstone icke varit otillräckligt! Dessa trovärdige och redlige bergsmän hava tillika bekräftat: att sammanringningsklockor ännu finnas i alla kyrkor och att inga dåliga präster förkunna människofunder utan att här endast predikas Guds rena ord. Desslikes har I, herr Syndicus, förnummit: att Dalelagen kan uppställa mellan sexton och aderton tusen stridbara män - uppgifterna växla med stigande eller fallande mannamod! Alltså, herr Syndicus, och då I, som handhaven rikets löpande gäld, är berättigad taga kännedom om landets status, alltså har I hört av folkets egen mun: att alla Dalemännens klagomål äro obefogade, och att således de som annat utspritt äro förrädare och lögnhalsar.
MÅNS NILSSON.
Veto!
ANDERS PERSSON.
Jag bestrider!
MAGISTER OLAUS.
Bestriden I edra egna ord, så ären I dubbla lögnhalsar!
MÅNS NILSSON
till Anders Persson.
Han stryper ju oss! Tigom hellre!
ANDERS PERSSON
till Magister Olaus.
Nej, jag vill tala. Jag vill veta vilket öde oss förestår!
MAGISTER OLAUS.
I skall få veta: att I haven ert öde i egna händer; att I ären inbjudna till Stockholm på fri lejd och att I kunnen resa ensamma. Och detta i egenskap av konungens gamla trogna vänner, till vilka han erkänner tacksamhetsskuld.
MÅNS NILSSON.
Nya svek!
MAGISTER OLAUS.
Inga svek; här är konungens lejdebrev med egen hand undertecknat!
ANDERS PERSSON.
Hans brev känna vi!
MÅNS NILSSON
till Anders Persson.
Håll med, giv efter, tills vi få tid på oss! - Herr magister, må vi gå in i kammaren och rådgöra, vi två?
MAGISTER OLAUS.
Gån vart I viljen utom till konungen, nu!
Måns Nilsson och Anders Persson draga sig åt vänster och öppna kammardörren.
MÅNS NILSSON.
Om en stund skola vi avgiva svar!
MAGISTER OLAUS.
När och som I önsken!
Måns Nilsson och Anders Persson ut till vänster.
MAGISTER OLAUS
till Herman Israel.
Ett halsstyvt folk, troget som guld och fullt av misstro!
HERMAN ISRAEL.
Ett mycket gott folk!
MAGISTER OLAUS.
Men lite enfaldigt! Såg I hur jag tog dem i rävsaxen?
HERMAN ISRAEL.
Ett fint arbete; var har I lärt på det?
MAGISTER OLAUS.
Genom ett långt umgänge med många människor har jag slutligen upptäckt att ursynden, alla lasters moder, är högfärden. När jag därför vill veta sanningen ur brottslingar, så narrar jag dem att skryta.
HERMAN ISRAEL.
Så klok, så klok, och ändock icke gammal man! - Men nu finns det blygsamma människor också, och ur dem skullen I följaktligen icke få sanningen?
MAGISTER OLAUS.
Blygsamma människor skryta med sin blygsamhet, så det kommer på ett ut!
HERMAN ISRAEL
fixerar honom.
Förlåt, namnet var ju magister Olaus! Icke är I Olaus Petri?
MAGISTER OLAUS.
Jag är densamme!
HERMAN ISRAEL
överraskad.
Som genomfört kyrkoreformationen?
MAGISTER OLAUS.
Densamme!
HERMAN ISRAEL.
Och som senare var invecklad i en högmålsprocess, misstänkt för medvetenhet om stämplingar mot konungens liv?
MAGISTER OLAUS.
Förtroenden, som jag mottagit under biktens tysthetsed och således icke hade rätt att röja.
HERMAN ISRAEL
fortfar att nyfiket betrakta Magister Olaus.
Hm, hm!
Paus.
Det var en rätt hemlighetsfull historia, den där?
MAGISTER OLAUS.
Nej, det kan man icke skylla! Glorius Holst och Hans Bökman blevo försvunna; och hemligheten var icke djupare är att Hamburgarne visste att berätta om konungamordet såsom fullbordat innan planen var upptäckt i Stockholm!
HERMAN ISRAEL.
Det är detta jag kallar hemlighetsfullt, i synnerhet som vi i Lübeck intet visste.
MAGISTER OLAUS.
Det erkänner jag vara mystiskt, ty eljes brukar vägen till Hamburg gå över Lübeck.
Herman Israel tiger.
MAGISTER OLAUS.
Tillika gick ett rykte, att Marcus Meyer och Jürgen Wollenweber icke voro främmande för anstiftelsen.
HERMAN ISRAEL.
Det har jag aldrig hört! och det tror jag inte!
Paus.
Pekar på rockarne.
Skola de där plaggen bliva här?
MAGISTER OLAUS.
Tillsvidare, ja!
HERMAN ISRAEL.
Det går dock något blodigt till häruppe vid kungabesöken!
MAGISTER OLAUS.
Jag tillåter mig icke döma min konungs handlingar, både därför att jag icke är vuxen det värvet och därför jag vet, att han har sina domare över sig, som leder hans öden!
HERMAN ISRAEL.
Det är vackert talat - och tänkt! Har I alltid vait så klok?
MAGISTER OLAUS.
Nej! Man blir så ofta det man icke varit!
Paus.
HERMAN ISRAEL.
Måtro de inte söker flykta därinne?
MAGISTER OLAUS.
Fallet är förutsett! liksom deras rådplägning är uträknad. Vet I varom de tala?
HERMAN ISRAEL.
Nej, min sann!
MAGISTER OLAUS.
Jo, de hysa ännu den tron att Kristian tyrannen är lös och de ämna söka hjälp hos honom.
HERMAN ISRAEL.
Vilken huvudlös tanke!
MAGISTER OLAUS.
Så mycket mer som Kristian är infångad!
HERMAN ISRAEL.
Det låter galet, men då man hör huru de gode bergsmännen äro kungatrogna förvånas man ej att de kunna tänka på den ed, som binder dem vid deras ende laglige herre...
MAGISTER OLAUS.
Tillåt mig förvånas...
HERMAN ISRAEL.
Bevars! Jag ställer mig endast på deras ståndpunkt.
MAGISTER OLAUS.
Det är farligt ställa sig på förrädares ståndpunkt!
Paus.
BARBRO
i högra dörren, åtföljd av barnen.
Är far här?
Ser sig omkring; finner Herman Israel i konungsstolen.
Å Gud; det är kungen!
Faller på knä; de andra barnen likaså.
HERMAN ISRAEL.
Nej, mine kära barn, det är icke kungen! Det är bara en fattig köpman från Lübeck.
MAGISTER OLAUS.
Vackert! vackert! Till barnen. Detta är den berömde och mäktige rådsherren Herman Israel, som jämte Cord König och Nils Bröms räddade er konung ur danska fångenskapen och skaffade honom understöd till befrielsekrigets förande. I finnen hans bild uppe i Sankt Görans gillessal, där Gustav Eriksson framställes inför rådsherrarne i Lübeck. Ära åt den som ära anstår! Hyllen Sveriges vän och er konungs!
Barbro och barnen klappa i händerna.
HERMAN ISRAEL
reser sig, synbart rörd.
Kära små vänner... nej, jag kan endast tacka er... det är oförtjänt, ty en köpman ger endast mot betalning, och jag är rikligen betalad!
MAGISTER OLAUS.
Tro honom icke, men minnens att det finns tjänster, som aldrig kunna betalas, och vackra handlingar, som ej kunna utplånas, varken av otacksamhet eller glömska! - Så, nu gån I tillbaka in till er; far kommer straxt!
Barbro och barnen ut till höger.
HERMAN ISRAEL.
Magister! Detta hade jag icke väntat av eder!
MAGISTER OLAUS.
Jag förstår kanske det! Emellertid, Syndicus; tvinga oss aldrig till otacksamhet! Det är så tungt att vara otacksam!
HERMAN ISRAEL.
Väl, väl med det! Ingen fara med det!
MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON
in från vänster.
Ja, efter överläggning ha vi stannat vid det beslutet: att vi gå till Stockholm på konungens lejd och loven, för att där i ro få tala vid honom och rikets herrar!
MAGISTER OLAUS.
I så fall är mitt ärende här uträttat och vårt uppdrag till ända! Jag ber alltså Måns Nilsson och Anders Persson välkomna till rikets huvudstad!
Går med Herman Israel.
MÅNS NILSSON.
Stor tack, Magister!
Väntar tills de gått, därpå tar han de blodiga rockarne i handen.
Där är blodsfanorna; kung Kristian skall bestå stängerna, och så... till Stockholm!
ANDERS PERSSON.
Mot Stockholm!
MAGISTER OLAUS
tillbaka in.
Hör, jag glömde säga en sak. Hören I?
ANDERS PERSSON
vred.
Javäl!
MAGISTER OLAUS.
Jo; kung Kristian är tillfångatagen och insatt i fängsligt förvar i Sönderborgs slott på ön Als.
Måns Nilsson och Anders Persson slagna; tysta.
MAGISTER OLAUS.
Förstoden I? - Sönderborgs slott på ön Als!
Project Runeberg, Thu Dec 13 00:22:26 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vasa/1.html
