Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekarens aftonbön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2.
HARPOLEKARENS AFTONBÖN.
Kort efter dessa gästers ankomst började det regna.
Gunnar sof nu i en kammare på loftet under ett rosigt
täcke nedanför harpan, som blifvit hängd på väggen och
var en vackert arbetad tingest, lätt att bära och med
förunderlig klangbotten. En sägen förtäljer, att i
forntiden gjordes sådana harpor af en konung Hjarrande.
Man trodde i Småland, att två af dem ännu funnes kvar.
Den ena var Svantes; den andra ägdes af stigmanshöfdingen
Slatte, som också kallades stigmans-Oden. Men
den harpan var mer än manshög, och i den dvaldes,
trodde man, djäfvulen själf.
Vid gossens bädd satt harpolekaren och ögnade vid
ljussken ett bref, som ej var skrifvet i går. Han visste
det utantill, och ehuru blicken var fäst på papperet,
kände han med sig, att han snarare drömde än läste.
Brefskrifvaren hade tecknat sig med namnet Ulrik von
Hutten i latinsk form.
Svante lade skrifvelsen omsorgsfullt tillsammans och
stack den in i dess vanliga gömme inom ränseln. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
