Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekaren och hans son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!
Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungadt tak
den, som henne fällde,
mildt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.
Efter sin beräkning hann Svante ut ur skogen efter
solnedgången. Då låg framför honom Vätterdalen, en
ljus, ofantligt lång djupsträcka, norr ut förenad med
synranden och fylld, tycke han, med förtätad, kornblå,
vattrad vårluft, hvarur i öster reste sig en förtonande
strandremsa i skiftande, händöende kvällskimmer.
Och där nere är Jönköping med den smärta kyrkspiran,
det halfförfallna borgtonet, den trappformiga gafveln
af franciskanklostret och med kapelltakkorsen, som
fångat och kvarhålla litet af västerns guldsken öfver en
hopträngd skara af mossgröna, här och där tegelröda
tak. Klosterklockan ringer med mild åldrig klang, och
de sista slagen af ett försenadt klappträ vid någon af
stadens tvättbryggor nå upp till vandraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
