Tankar i utvandringsfrågan / Kommunalförvaltningen (1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kommunalförvaltningen.

Beträffande landstingen äro några ord yttrade här ovan, i sammanhang med frågan om länsstyrelserna.

Inom våra kommuners förvaltning har den gamla »graderade röstskalan» utan tvivel spelat en mycket stor historisk roll. I sak torde ej mycket kunna förebrås den: under dess egid sköttes nog våra kommuners förvaltning, i stort sett, både klokt och oegennyttigt. Men dess inflytande på folkstämningen i landet var mycket olyckligt -- i långt högre grad än avsaknaden av den politiska rösträtten, ty den kommunala rättslösheten var påtagligare och gjorde sig nästan dagligen påmind. Därtill omintetgjorde denna röstskala nästan helt och hållet tillfällena till den politiska uppfostran av massorna, som nog ingick bland de ursprungliga syftemålen hos 1862 års kommunallagstiftning.

Vad angår formen för vår kommunalförvaltning, äro våra kommunalstämmor en bra nog primitiv inrättning -- en ättling i rakt nedstigande led från de urgermanska folkförsamlingarna. De verka emellertid i hög grad politiskt uppfostrande -- efter den graderade röstskalans reformering --, och större olägenheter av den något formlösa institutionen hava knappast försports. För att undvika dylika har man framhållit möjligheten att välja kommunalfullmäktige. Oss synes denna sistnämnda utväg icke riktigt tilltalande, utan att man hellre borde öka kommunalnämndens befogenhet och självständighet, men, om möjligt, låta våra kommunalstämmor förbliva. (Annat är förhållandet med kyrkostämmorna. Här skulle kyrkofullmäktige sannolikt vara att föredraga.)

De verkställande myndigheterna i våra städer äro organiserade på ett mycket otillfredsställande sätt. Frågan om en reform härutinnan är, som bekant, föremål för utredning.

Att ett stort antal av våra kommuner ha att kämpa med dåliga finanser, är en känd sak. Många av dessa svårigheter

221

bero säkerligen helt enkelt därpå, att en hel del av våra kommuner äro för små. Inom hela mellersta och södra Sverige -- möjligen med undantag för Bergslagen samt för Blekinge -- skulle det vara en lämpligare norm att låta kommunen sammanfalla med pastoratet i stället för med församlingen. Ändringar i fråga om den kyrkliga indelningen möta svårigheter, enär dessa hava emot sig månghundraårig tradition; men en ändring av vår kommunala indelning skulle knappast stöta några andra intressen för huvudet än den rent yttre bekvämligheten och en eller annan sockenmatadors fåfänga. -- En stor lättnad skulle åstadkommas för våra kommuner genom beredande av en gemensam upplåning, på billigare villkor än de nuvarande.

I motsats till vad man vanligen föreställer sig, är kommunernas finansiella ställning icke i första rummet beroende av fattigvårdsutgifternas storlek. Dessa utgifter betyda i regeln mindre än man tror. Orsaken härtill är dock helt enkelt den, att en fattig kommun måste inskränka sin fattigvård till det minsta möjliga, medan en mera välmående kommun åtminstone kan visa större hjälpsamhet. Detta är skälet, varför den verkliga fattigdomen icke kan mätas efter fattigunderstödens storlek; dessa äro ofta minst just i de fattigaste bygderna. Men detta åter vittnar helt enkelt om, att våra fattigvårdsdistrikt öro för små.

Redan på Gustav II Adolfs tid var frågan uppe att göra fattigvården till en länsangelägenhet. Många skäl tala för, att denna tanke äntligen kommer till förverkligande. I förbigående må nämnas, att i län, som äro eller kunna komma att delas mellan flera landsting, landstingsområdet vore en ännu bättre enhet. Landstingen administrera ju redan en stor del av vår sjukvård; fattigvården skulle härtill komma såsom ett mycket naturligt komplement.

Att under en sådan anordning vissa försiktighetsmått behövde träffas mot missbruk från de smärre samhällenas sida, säger sig självt. I någon mån kunde kommunerna fortfarande

222

göras ansvariga för sina egna understödstagare, t. ex. genom en uttaxering till landstinget i proportion till antalet understödda. Denna uttaxering finge dock på inga villkor göras för hög, ty i så fall riskerades hela vinsten av reformen. Den sålunda kvarstående, särskilda ansvarigheten för varje kommun skulle för övrigt bereda mindre svårigheter, om, såsom här ovan föreslagits, kommunerna i regeln gjordes större än nu till folkmängden.

Om fattigvårdsdistrikten vidgades till att sammanfalla med landstingsområdena, skulle även i betydlig mån stävjas den fruktan, som nu är så påtaglig inom kommunerna: att mottaga inflyttade, om vilka man kan befara att de skola falla fattigvården till last. Denna farhåga är kanske den förnämsta orsaken till, att det är så svårt för en mindre bemedlad att få köpa sig ett litet jordstycke eller en byggnadstomt för att därå grunda sitt hem. Om ovannämnda bekymmer hos kommunens förutvarande medlemmar ej längre förelåge, skulle denna naturliga »egnahemsbildning» säkerligen komma till stånd i långt större utsträckning, än nu är händelsen.

Att vår nuvarande fattigvård, särskilt på landsbygden, lämnar mycket övrigt att önska, är väl ganska allmänt erkänt. I våra dagar arbetas dock ivrigt på förbättringar härutinnan, i synnerhet av Svenska Fattigvårdsförbundet.