| 122 |
I Ekonomisk Tidskrift år 1899 offentliggjorde den, som skriver detta, några uttalanden om vår handel, särskilt med främmande länder, vilka uttalanden här må ännu en gång få återgivas -- med bifogande av några reflexioner efteråt med hänsyn till de i mycket förändrade förhållanden, som inträtt sedan ovan angivna, nu ganska avlägsna tidpunkt. Orden i fråga föllo sig sålunda:
»Över huvud kan icke förnekas, att den vackra tavla, som våra näringars utveckling under senare tider i allmänhet företer, vanprydes av anmärkningsvärt mörka fläckar så fort blicken övergår till betraktande av vår handel och sjöfart. Till en viss del kan detta förklaras genom den redan antydda egendomliga arten av vårt folks begåvning. Svensken är född naturforskare och mekaniker, i vissa avseenden därutinnan överträffande varje annat folk i världen. I förhållande till folkmängden har väl intet land frambragt flera stora uppfinnare än Sverige. Våra arbetare ägna sig med vaket intresse åt sitt yrke, och det faller sig naturligt för envar av dem att göra sitt arbete så väl som möjligt: principen »schlecht und billig» har intet tilltalande för det svenska lynnet. Då härtill kommer, att vårt lands naturprodukter mången gång äro i sin art av allra bästa beskaffenhet, är det icke att undra på, att vår industri genomgående karakteriseras av kvalitativt gott arbete, utan att den annars merendels allenahärskande synpunkten av kvantitetens uppdrivande, annat än i undantagsfall, gjort sig gällande.
Ett svenskt industriellt företag erhåller i regeln en omsorgsfull teknisk förberedelse. Men när ordningen kommer till sakens ekonomiska sida, svika alltför ofta både intresset och förmågan. Man plägar alltid säga, att vårt folk saknar företagsamhet, men detta är i själva verket ett grovt misstag. Företagsamhet är en integrerande egenskap
i det germanska lynnet och saknas allra minst hos det svenska. Av misslyckade företag ha vi haft alldeles tillräckligt. Vad som brister, i själva verket, är affärsblick, affärsinsikt och affärsintresse.
123 Så främmande är i själva verket denna sistnämnda begåvning för vårt folk, att handelsyrket hos oss till och med i alla tider betraktats med en viss ringaktning. Vi äga därför intet motstycke till de köpinannaaristokratier, som i andra länder bilda ett fast ryggstöd för nationens ekonomi. En köpmannafamilj, som gjort lycka, övergår hos oss i andra generationen i regeln till ämbetsmannaklassen. Så går den vunna erfarenheten förlorad, och redan knutna värdefulla affärsförbindelser av personlig art upplösas; hos oss gäller oupphörligt att börja igen från början. Sällan inträffar i vårt land, att en person med högre begåvning ägnar sig åt handelsyrket; i andra länder är detta, åtminstone genom släkttraditionens makt, långt ifrån ovanligt.
Ej mindre påfallande är den allmänna opinionens likgiltighet hos oss för affärsfrågor, i synnerhet när avses förhållandet till främmande länder. Den s. k. mellanrikslagen diskuterades av flera av våra stora pressorgan utan något försök att verkligen intränga i sakens ekonomiska sida; det ansågs alldeles tillräckligt, blott den politiska betydelsen framhölls. Sjöförbindelsen med Finland låter man år efter år uppehållas så gott som ensamt av finnarna, och med fullständigaste likgiltighet har den uppsvenska allmänheten sett den svenska sjöfarten i Öresund tillintetgöras. Någon sammanslutning för räddande av Skånes ekonomiska intressen, som starkt hotas från det övermäktiga Köpenhamn, kan naturligtvis icke komma i fråga. Sammanslutning och solidaritet uppskattas annars överallt i våra dagar till sitt rätta värde, blott icke i vårt lands affärskretsar.
Under de senaste årtiondena ha våra näringsidkare i allmänhet gjort stora ansträngningar att tillägna sig nya uppfinningar, nya arbetsmetoder och nya åskådningar inom yrket, och offentligt och enskilt har ihärdigt arbetats på en förbättring av fackundervisningen. Undantag gör allenast köpmansyrket. Vi våga hålla före, att här till och med skett en tillbakagång, att -- naturligtvis med enskilda aktningsvärda undantag -- dugligheten hos våra köpmän nu i genomsnitt är lägre än den var t. ex. för trettio år sedan. Detta under en tid, då annars spännes varje nerv för att kunna bestå i den ekonomiska kampen! Vad har under dessa trettio år gjorts för handelsundervisningens förbättrande i vårt land? Vad göres för utbildande av dugliga handelsresande?
Ser man till vår omsättning med andra länder, framträda en mängd sorgliga förhållanden, om vilka man dock ända till de senaste dagarna knappt ens vårdat sig taga notis. Av vår införsel hämtas en mycket stor del från våra närmaste grannländer, som tjäna oss i
egenskap av mellanhänder och därvid alldeles i onödan fördyra våra förnödenheter; förlusten går säkerligen till ett stort antal millioner varje år. Att en oproportionerlig del hitföres å främmande fartyg, behöver knappt omnämnas -- det säger sig, tyvärr, nästan självt. Också torde snart å främmande nationers fartyg finnas lika många svenska sjömän som å våra egna.
124 Av vår utförsel går också en mycket betydande del till mellanhänder, som skörda den största vinsten. En alltför stor del av vår export ombesörjes av våra fabriksidkare själva, vilket nästan med nödvändighet måste giva ett sämre resultat än som borde vara fallet. Man kan ju ej begära hos en och samma person både de egenskaper, som krävas för fabrikationens skötsel, och dem, som krävas för avsättningens ordnande -- tvenne varandra alldeles olika verksamhetsområden, som annars i våra dagar anses var för sig kräva sin man fullt. Det är under sådana förhållanden fullkomligt obefogat, när våra konsuler och handelsagenter litet emellan klaga över våra fabrikanters oföretagsamhet i fråga om handelsförbindelsers inledande; detta är icke fabrikantens uppgift, utan det är köpmannens. Men var finnas hos oss nutidens högt utbildade, energiska, språkkunniga och för yrket intresserade köpmän? När man frågar, varför våra affärsmän införskriva sina kolonialvaror från -- Danmark, får man till svar: därför att rekvisitionerna då kunna göras på svenska(!).
Våra bedrövliga handelsförhållanden utgöra den egentliga förklaringsgrunden till en av de största svårigheter, med vilka vårt lands näringsliv alltid haft att kämpa, eller bristen på kapital. Kapital samlas egentligen blott genom handel: industri och övriga näringar giva blott genom en klokt ordnad avsättning den vinst, att besparingar av någon större omfattning kunna göras. Så länge vi framhärda i vår likgiltighet för, huru våra handelsförbindelser skötas, så länge kommer vårt land ock att förbliva -- fattigt, och så länge drives egentligen ett oförsvarligt slöseri med vårt lands produkter och vårt folks krafter. Och detta är dock ingalunda den största faran. Mer och mer gestalta sig förhållandena i våra dagar på det sätt, att folkens hela energi uppkallas för bevarande av deras ekonomiska självständighet, ej mindre än av den politiska. Den förstnämnda är i grunden knappast mycket mindre värd än den sistnämnda.»
Denna framställning kompletteras i viss mån av ett vårt uttalande i den statistiska handboken Sveriges land och folk (Stockholm 1901), som ävenledes torde få här återgivas:
»Sveriges nuvarande utrikes handel är i förhållande till landets folkmängd ganska ansenlig, men de gamla missförhållandena, som
klagats över genom århundraden, stå ännu till stor del kvar och göra det ekonomiska utbytet långt ringare, än det kunde vara.
125 Införseln ställer sig ovanligt dyr, emedan fortfarande en högst betydande del köpes av mellanhänder: England, Tyskland och till och med Danmark. Förnämsta orsaken härtill är, att vårt land nästan alldeles saknar regelbundna sjöfartsförbindelser med avlägsnare länder; i detta hänseende äro vi -- om fraktfarten för främmande räkning frånses -- nära nog komna tillbaka till sextonhundratalets förhållanden, att Sveriges sjöfart är inskränkt till Östersjön och Nordsjön. En annan grund till nämnda missförhållande är, att våra köpmäns utbildning icke fullt hållit jämna steg med tidens ökade fordringar.
Utförseln består ännu till alltför stor del av råvaror, icke emedan vår industri är ur stånd att frambringa förädlade alster -- vilket den gör i rätt stor skala för landets eget behov -- utan emedan vårt folks ekonomiska uppfostran ännu ej nått därhän, att våra varor kunna tillverkas för säljbart pris och på ett från kommersiell synpunkt tillfredsställande sätt utbjudas å världsmarknaden. Även den utförsel, som verkligen sker av råvaror, lämnar icke den vinst, som vederborde. Även här stannar en mycket stor del av utbytet i händerna på främmande köpmän, som förmedla avsättningen, och alltför ofta hava våra exportörer genom inbördes konkurrens skadat varandra eller genom ett forcera utbjudande fördärvat marknaden, i stället för att genom sammanhållning och framsynt beräkning söka göra av affärsutbytet det mesta möjliga.
De olägenheter, som anförts, äro desamma, över vilka klagades redan av Gustav Vasa. Då man ser, huru föga förhållandena härutinnan förbättrats -- i vissa fall hava de senaste årtiondena medfört tillbakagång, i det t. ex. vår sjöfart på främmande världsdelar nu är nästan upphörd --, så kan man icke värja sig för den tanken, att hinder föreligga redan i vårt folks begåvning och allmänna uppfattning. De stora handelsfolken, i flydda tider och i nuvarande, hava nått sitt mål genom en förening av lyckliga anlag och lyckliga yttre omständigheter; för vårt folk äro förutsättningarna i bägge dessa fall ogynnsamma. Med sin livliga fantasi och siii alltid vakna uppfinningsförmåga ser svensken i en affär gärna ett mekaniskt problem, som bör lösas genom någon djärv och sinnrik kupp och skapa förmögenhet med ens. En ihärdig och klok ekonomisk beräkning, som börjar med det lilla och däröver genom omtanke och försakelse småningom uppbygger det stora, är hos vårt folk en tämligen sällsynt företeelse. Bäst har därför svensken lyckats i den affärsrörelse, som ligger den mekaniska spekulationen närmast, eller inom bankväsendet. Det torde icke vara en tillfällighet, att detta är det enda affärsområde, där vi svenskar åstadkommit något originellt och nått fullt
tillfredsställande resultat. Även här har dock folknaturellen haft tillfälle att visa sin avigsida, i de tyvärr sorgligt talrika »oegentligheter», som icke kunna förklaras genom något särskilt drag av oärlighet hos vårt folk -- förhållandet är väl alldeles tvärt om -- utan uti den redan berörda böjelsen för djärv spekulation och fantastiska beräkningar, vilka svagheter ytterligare gynnats av en annan egendomlighet, eller den sorglöshet och överdrivna grannlagenhet, som i en effektiv kontroll vill se icke ett affärsmässigt behov utan ett personligt misstroende mot dess föremål.
126 Huru föga den egentliga köpmannaverksamheten, med dess långsamma resultat, dess minutiösa aktpågivande av alla omständigheter och dess skarpa människostudium, i själva verket tilltalar vårt folk, finner man ock av den omständigheten, att yrket hos oss så sällan går i arv. De stora köpmannaaristokratierna, med yrkesanor sedan århundraden tillbaka, äro hos oss något alldeles okänt. Ja, till och med i fråga om inflyttade utländska köpmansfamiljer är man ej sällan i tillfälle att finna, att efter några få generationer intressena vända sig i andra riktningar och köpmansyrket övergives.
Även de yttre förhållandena äro långt ifrån gynnsamma för Sverige med avseende å den utrikes handeln. Östersjön har i våra dagar blivit ett avsides innanhav, och det vore tvivelsutan en fördel, om vår handel i stället kunde koncentreras vid västkusten, alltså i Göteborg. Men mot Östersjön vetter dock större delen av vårt land, och detta hav har för sig århundradenas traditioner -- att ej säga årtusendenas; till dess förmån tala även de framtida möjligheterna av handelsförbindelser i stor skala med Ryssland och den städse växande omsättningen med Tyskland. Äntligen komma härtill Stockholms dragningskraft såsom huvudstad samt det faktum, att vår största export, av oarbetade trävaror, är bunden vid Bottenhavets hamnar. Vi kunna alltså knappast undvika, att vårt land fortfarande får tvenne kommersiella medelpunkter, ja trenne -- ty för södra Sverige är Malmö en naturlig huvudort, vars uppkomst dock åter försvåras av den övermäktiga konkurrensen från Köpenhamn. I denna konkurrens står landskapet Skåne utan stöd av det övriga Sverige -- skilt från detta som Skåne är genom det stora folktomma Småland. Över huvud är den ekonomiska förbindelsen mellan Sveriges särskilda landsdelar alldeles förvånande svag, till vilket förhållande bidrager ännu en omständighet, som ofta spelat en ödesdiger roll i vår historia: det obehagliga lyte i vår folkkaraktär, som heter den inbördes avunden.
Nationell koncentration till enig samverkan utåt är därför ett av de största önskemålen för vårt land, på handelns område som på de flesta andra. Och ehuru hindren härför äro många, hava dock även utsikterna till framgång ökats betydligt under senare tider. Främst
bör härutinnan nämnas den utomordentliga stegringen av den inre samfärdseln, tack vare vårt ståtliga järnvägsnät. Men ett glädjande tecken är ock den alltmer vaknande övertygelsen om, att våra avsättningsförhållanden verkligen äro i behov av genomgripande reformer, som kunna åstadkommas blott av gemensamma kraftiga ansträngningar, och att man i våra dagar med fullt allvar söker sätta sig in uti både de bestående missförhållandena och möjligheterna för deras avhjälpande.»
127
Det är nu mer än ett årtionde -- eller halvtannat -- sedan ovanstående uttalanden gjordes, och mycket har tvivelsutan ändrat sig till det bättre under dessa år. I främsta rummet gäller detta om sjöfarten, varom mera i det följande. I fråga om den egentliga handeln är däremot tvivel underkastat, om förhållandena förbättrats så synnerligen mycket. Det är sant, att den gamla ringaktningen för yrket kanske i någon mån håller på att giva vika, och handelsundervisningen har ju förbättrats åtskilligt. Men ännu ljuda klagomålen från konsuler och handelskamrar lika starkt som förr över bristande vakenhet, påpasslighet och affärsvana hos våra köpmän. Man får hoppas, att det numera är i främsta rummet de äldre representanterna för yrket, som dessa klagomål gälla, och att den nya generationen av svenska köpmän snart i fråga om duglighet och energi skall kunna mäta sig med våra konkurrenter, vilket sannerligen också är starkt av behovet påkallat.
Med 1850- och 1860-talen, särskilt med franska handelstraktaten av 1865, beträdde Sverige frihandelns väg. Återgången till en mera protektionistisk tullpolitik betecknas av åren 1888 och 1892.
Väl måste det vara ett önskemål, att vårt land efter hand skall lyckas ånyo återgå till frihandelssystemet. Men detta innebär icke, att vi behöva komma tillbaka till det svenska systemet av 1865--1888; detta bör tvärtom för alltid betraktas såsom en misslyckad och utdömd åskådning.
När England genomförde frihandeln inom sin egen tulltaxa och arbetade för frihandelsidéernas utbredande och befästande över hela världen, så skedde detta icke av teoretiska, än mindre
| 128 |
Vi återgiva, med någon omredigering, ett av våra uttalanden i detta hänseende för några år sedan:
»Frihandeln innebar, att folken ställdes blottade fram på den stora internationella tävlingsbanan, utan allt konstlat skydd. Skall det vara förnuft i ett sådant system, måste det ju innebära, att ett litet folk skall anstränga sin kraft till det yttersta för att värja sig mot en konkurrens, som på en mängd punkter måste bliva rent av övermäktig. Men huru ofta nöjde man sig icke här i Sverige med det enkla laisser aller: vi behöva icke anstränga oss mera än förr, ty nationalekonomien lär oss, att vad som icke lever av sig självt, det förtjänar att dö. Och jag vet icke vilken av våra näringar ej skulle fått gå till döden under denna bedrövliga liknöjdhet, om icke en ny åskådning dock till sist hade brutit sig igenom.
När Danmark ställdes i frihandelsställningen, förstod varje dansk att det gällde: skall Danmarks folk leva, så måste Danmark samla alla sina krafter till den starkaste möjliga sammanhållning. Och det problemet har Danmark också för sin del förverkligat. I Sverige åter såg man på den sidan av frihandelssystemet som säger: den enskilde behöver icke någonsin bekymra sig om det allmänna; om blott den enskilde sköter sina angelägenheter på bästa sätt, så bliver också vårt folks ekonomi i det hela skött så bra som möjligt. Det var en lära, som i Sverige drevs in absurdum.
Frihandeln hade en annan grundsats: att det är från den enskilde, som allt initiativ skall utgå i ekonomiska ting. I andra länder har man icke fattat denna sats så rigoröst, Hos oss fattades den så, att det gick årtionden, då stat och kommun ansågo sig vara så gott som lösta från alla förpliktelser mot vårt näringsliv. Och om detta dock
har förändrats i någon mån på de sista åren i fråga om statens myndigheter, så finns det i våra kommuner ännu otroligt mycket kvar av denna gamla lära. Nyligen erinrades i en av våra tidningar om det slående faktum, att våra städer ofta med glatt mod offra hundratusentals kronor för att få en kasern och ett regemente, men anse sig av nationalekonomisk visdom fullständigt förhindrade att offra något för att upphjälpa kommunens näringsliv.
129 Men det mest egendomliga i dessa missförhållanden var, att på samma gång man drev den grundsatsen, att den enskilde hade att sörja endast för sina egna intressen och icke behövde bekymra sig om vår ekonomi i det hela -- på samma gång såg man alltid med stor avoghet, om någon enskild lyckades på ett särdeles framstående sätt sköta sina ekonomiska angelägenheter; det togs icke väl upp, åtminstone icke om han var svensk. Nej, då framträdde helt hastigt en ideal fordran: den enskilde skulle icke vara slav av vinningsbegäret, han skulle arbeta för allmänna, patriotiska syften. Staten skulle vara likgiltig för den enskildes bästa, men den enskilde skulle offra allt för staten. Mycket vackert, men stämde detta verkligen med Manchestersystemet?
Och ännu underligare: samma frihandlare, som på det mest fanatiska sätt kunde motsätta sig varje försök av statsmakterna att skydda Sveriges näringar mot främmande länders ekonomiska övermakt, tvekade icke ett ögonblick att tillgripa rent våldsamma medel för att korrigera den ekonomiska utvecklingen inom Sverige. Då tillmättes ingen betydelse åt den satsen, att det ekonomiska livet följer sina egna lagar och självt leder till harmoni. Alltid var det tillåtet att med vilka medel som helst skydda svenskar mot svenskar, aldrig däremot att skydda svenskar mot utlänningar.»
Under 1840-, 1850- och 1860-talen upplöstes, så gott som helt och hållet, de gamla organisationerna inom vårt näringsliv. »Frihandeln» fattades i Sverige -- ej annorstädes -- till en början, rent individualistiskt, såsom oförenlig med organisation över huvud -- en av de främsta förklaringsgrunderna till det efter hand inträdande ekonomiska förfallet på så många områden i vårt land. Nu har man äntligen även hos oss insett det oriktiga häri, och nya organisationer uppstå så småningom, ej längre, såsom förr, byggda på tvång, utan, åtminstone formellt, på frivillig anslutning.
Tiden emellan de gamla och de nya organisationerna utgör den mörkaste tiden av vårt näringslivs senare historia, ty
| 130 |
Våra statsmakters förhållande till handeln och dess intressen lämnade under långa tider synnerligen mycket övrigt att önska. Lantmannapartiet hade intet intresse för handelns bästa, och även protektionisterna måste erkännas ha saknat blick härför. Men till och med våra frihandlare sågo alltför länge hela saken från en missförstådd Manchestersynpunkt och försummade alldeles de åtgärder, som överallt annars vidtogos för mötande av den nya tidens krav.
Att våra svenska statsmakters förhållande till näringslivet ännu är, i ytterst betydelsefulla hänseenden, långt ifrån det önskliga, ha vi redan många gånger varit i tillfälle att betona. Vår ekonomiska lagstiftning har varit i sällsynt hög grad ofullkomlig och efterbliven och är det till stor del ännu; rättsskipningen är ytterligt formalistisk och icke i tillräcklig grad garanterad sakkunskap vid behandlingen av ekonomiska tvistefrågor; och statsmakternas intresse för vårt näringslivs förkovran är fortfarande ganska ensidigt, i viktiga frågor helt och hållet obefintligt. Inga andra näringsgrenar i vårt land hava i så hög grad blivit lidande genom dessa missförhållanden som handeln och sjöfarten. Vårt jordbruk har alltid haft sina målsmän, och industrien har man dock städse haft något intresse för -- men handeln och sjöfarten hava varit styvbarnen inom vårt svenska näringsliv.
I viss mån ligger en del av skulden härför hos våra affärsmän själva, därigenom att de dragit sig för mycket undan från deltagande i det offentliga livet. Även i den offentliga diskussionen i våra dagar, till och med i ekonomiska frågor, förvånas man över att så sällan finna våra praktiska affärsmän taga del. Skillnaden härutinnan mot t. ex. i Danmark är mycket stor.
I nyaste tid har förhållandet mellan statsmakterna och näringslivet blivit vida mera intimt än förr, i det staten själv i allt större omfattning driver ekonomisk verksamhet för egen räkning. Härvid hava också nya missförhållanden uppstått.
| 131 |
Innan vi övergå till behandlingen av Sveriges in- och utrikes
handel samt affärslivet i allmänhet må först ägnas några ord åt
