Tankar i utvandringsfrågan / Jordstyckningen (1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Jordstyckningen.

I Emigrationsutredningens Bilaga XII har doc. Wohlin utarbetat ett omfattande tabellverk över resultatet av jordstyckningen under de senaste etthundrafemtio åren inom varje

10

socken för sig av de aderton sydligare länen i riket. Såsom en kommentarie i text till dessa tabeller kan i viss mån betraktas hans senare utgivna stora arbete i den svenska jordstyckningspolitikens historia. Önskligt hade dock varit att doc. W. direkt behandlat även tabellverket i Bilaga XII, vilket tvivelsutan innehåller en mängd detaljer, som varken förklaras eller kommenteras av det omnämnda senare arbetet.

Under sådana förhållanden nödgas vi överlämna Bilaga XII till granskning och utnyttjande av den speciella sakkunskapen. Här äro vi i tillfälle endast till några allmänna reflexioner med avseende å det tvivelsutan ganska intima sammanhanget mellan jordstyckningen och omflyttningen.

För att förstå de strävanden, som gjorde sig med sådan styrka gällande i den äldre jordstyckningspolitiken, måste man erinra sig, att då ännu icke fanns någon industri på den svenska landsbygden.

Ännu i 1820-talets diskussioner i ämnet, sådana de refereras av doc. Wohlin, finner man ingen tanke på en sådan möjlighet. Problemet var i själva verket dåförtiden synnerligen enkelt: det föreligger en viss areal åker, äng och skog, huru många människor kunna leva av detta jordstycke? Släppas för många dit, sjunka de sämst utrustade genast ned i elände, och, om ej förr, så genom de tid efter annan inträffande missväxterna, dragas efter hand även de bättre lottade med i fattigdomen. Sådant leder till landets undergång; det måste alltså med alla medel förekommas.

Den enklaste utvägen var att förbjuda jordens styckning under en viss gräns och således begränsa antalet familjer. Detta blev också den äldre jordstyckningspolitikens innehåll.

Men, såsom doc. Wohlin också påpekar: gentemot en obetvinglig förökningstendens förmår en restriktiv lagstiftning ganska litet. Dammarna genombrötos på många håll. Tvenne möjligheter funnos, där detta kunde ske rent systematiskt. Den ena var, om man kunde skaffa sig biförtjänster, vid sidan av jordbruket; denna möjlighet förefanns särskilt i Bergslagen,

11

och därför drevs jordstyckningen där redan tidigt ganska långt. Den andra möjligheten var att intensivt uppdriva jordens skötsel; denna utväg tillgreps i Dalarna och förklarar den ännu fortfarande höga avkastningen därstädes samt brukningsdelarnas synnerligen diminutiva storlek än i dag.

För vårt land i dess helhet förändrades situationen helt och hållet i mån av industriens framträngande samt den friare näringslagstiftningen. Jordbrukens storlek blev nu av mindre betydelse; ingen behövde svälta ihjäl ens på det minsta jordstycke, om han blott ägde möjlighet att tjäna något dessutom. Problemet var ej längre det gamla enkla; kombinationerna voro snart otaliga. Och under inflytande härav fann man sig till sist, år 1881, kunna släppa hela den gamla restriktiva jordstyckningslagstiftningen. Numera kan den svenska jorden, praktiskt talat, delas i nästan huru små delar som helst [1] . Det blir jordbrukarens egen sak att tillse att han kan finna sin utkomst ändå, och därtill har han ju också i våra dagar långt flera utvägar än förr.

Frågar man så, huru jordstyckningen ställer sig till omflyttningsproblemet, måste till en början ihågkommas, att vid utvandringens begynnelse var Sveriges industrialisering ännu endast i sitt första vardande. Under sådana förhållanden bör utflyttningen gärna ha blivit stor i trakter med långt hunnen jordstyckning, där en jämförelsevis betydande del av befolkningen kunde väntas leva i tryckta omständigheter. Däremot borde utflyttningen bliva mindre från trakter med stora brukningsdelar och alltså med i regeln bättre betryggat välstånd.

Tvivelsutan kunna även många fakta framdragas, som bekräfta en dylik regel. Utflyttningen blev genast stor från Småland, Värmland och Nordskåne, men höll sig vid mycket måttliga siffror i Uppland och Västmanland.

Redan från begynnelsen funnos dock åtskilliga omständigheter, som här inverkade modifierande. En ort med stora brukningsdelar kan äga en talrik befolkning av torpare och

12

daglönare, och bland dessa kan ju alltid utflyttningshågen förutsättas. På en ort åter med smärre brukningsdelar måste de självständigt näringsdrivande jordbrukarnas antal vara det vida övervägande; i denna jämförelsevis oberoende ställning kunde någon gång ligga en motvikt mot utvandringslusten.

Under tidernas lopp har naturligtvis de modiflerande omständigheternas antal och betydelse blivit allt större. Sedan utvandringens begynnelse är nu redan ett halvt sekel förflutet, och Sverige är industrialiserat i en grad, som man då icke kunde ana. Nu för tiden är det därför icke lätt att konstatera något samband mellan jordstyckning och utflyttning. En allt större betydelse får säkerligen tillmätas de olika bygdernas folklynne. Och här komplicerar sig förhållandet ytterligare därigenom, att detta folklynne kanske mången gång är en bidragande orsak också till att jordstyckningens egen historia på olika orter ställt sig så som den faktiskt gjort. Det kan vara samma egenskaper hos upplänningen, som åstadkommit både att jorden i Uppland fått förbliva uppdelad i jämförelsevis färre lotter ån annorstädes och att upplänningen ej gärna emigrerar. I båda hänseendena kan däremot värmlänningens lynne tänkas ha verkat i den motsatta riktningen.

Angående den betydelse, som gällande sedvänjor vid arvskifte äga för jordstyckningen, redogöres något närmare under rubriken Hemmansägareklassen här nedan.

I sitt omnämnda arbete om den svenska jordstyckningspolitiken betonar doc. Wohlin, att lagstiftningsåtgärderna i detta fall i längden visade sig icke kunna hålla stånd gentemot utvecklingens egen gång -- tills ju hela denna lagstiftning till sist inhiberades, såsom ej längre ens i teorien motsvarande sitt ändamål. Vi återgiva här hans slutord i ämnet, så lydande:

»Från allmännare synpunkter sett, är den gamla besutenhetspolitikens misslyckande i Sverige ett bevis, bland många andra, på omöjligheten att genom lagstiftningsåtgärder hejda en oundviklig och naturnödvändig historisk utvecklingsprocess. En sådan utveckling må föra till lycka eller olycka för samhället, framdrives den av tidevarvens mäktiga ekonomiska och andliga krafter, så kan den icke förebyggas genom lagparagrafer. Nyare forskningar hava låtit allt klarare framstå, huru jämförelsevis ringa praktisk betydelse som världshistoriens mest berömda ekonomiska lagar, t. ex. de romerska åkerlagarna, i själva verket haft, och huru samhällslivets stora omvandlingar i alla tider framkallats av ekonomiska och sociala realiteter, ej av lagstiftningsåtgärder. I Sverige kunde besutenhetslagstiftningen icke upprätthållas, emedan densamma gick stick i stäv med den kvantitativa befolkningsperiodens oemotståndliga krafter, stod hindrande i vågen för befolkningens starka krav på individuell frihet, på självständig yrkesverksamhet och på tidig familjelycka å eget jordbruk. Mycket elände, liksom många lysande framsteg, följde av denna utveckling, men densamma var oundviklig.»

De sista orden passa särskilt in på den stora folkökningsperioden å den svenska landsbygden mellan åren 1810 och 1865. Såsom i Betänkandet påpekats, skapades härigenom otvivelaktigt en viss »överbefolkning», som sedan resulterade i den stora emigrationen. Att säga, om det ekonomiska tillståndet skulle varit bättre eller sämre i vårt land omkring år 1865, ifall denna starka folkökning uteblivit -- är naturligtvis omöjligt. Säkert är, att Sveriges uppodling och utveckling i så fall skulle gått vida långsammare; kanske skulle härigenom åstadkommits, att det allmänna välståndet ej ställt sig fördelaktigare hos den mindre befolkningen än hos den större.