Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrlandsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Genom det planlöst frikostiga sätt», säger hr K., »varpå
avvittringen utfördes, gavs det egentliga upphovet till den
nu brännande Norrlandsfrågan. Påbörjad redan under 1600- och
1700-talen, slutfördes avvittringen under 1820–1870-talen,
med undantag för lappmarkerna, där den i vissa socknar ännu
pågår. Dess ändamål var tvåfaldigt, nämligen: dels att bereda
för ägarna av redan befintliga hemman full visshet och säkerhet
om deras ägorymd och, där så behövdes, giva dem fyllnad från
kronans allmänningar och överloppsmarker, dels ock att lämna
för idoga arbetare tillfälle till ny hemmansanläggning på
kronans nyss nämnda marker samt således befrämja landets
uppodlande och bebyggande. Det var alltså ett stort och
fosterländskt syfte, som uppställdes för avvittringen och
för vars genomförande fastställdes viss ägovidd, som i de
olika landsdelarna skulle tilldelas hemmanen. Grunden för
områdestilldelningen var skattetalet eller mantalet. För
varje mantal skulle i Jämtlands län tilldelas från 500 till
3,000 tunnland i inägor, skog och utmark, och i förhållande
därefter för mindre hemmantal, allt efter markens beskaffenhet
samt mer eller mindre godhet. Därvid skulle icke tagas i
beräkning s. k. impediment, såsom sjöar, berg, odugliga mossar
m. m. Genom särskilda kungl. brev ökades ägovidden för vissa
socknar, i synnerhet inom Härjedalen. I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län skulle tilldelningen ske
med 700–2,500 tunnland duglig mark enligt ungefär enahanda
bestämmelser. För de två nordliga länens lappmarker bestämdes
skogsanslaget, för mantal räknat, till 5,000–20,000 kvadratrev
(894–3,571 tunnland).
Undersöker man nu, huru dessa avvittringsförfattningens huvudgrunder
i praktiken tillämpats, finner man snart att man tillåtit sig att
tolka dem på ett sätt, som är svårt att förklara, än mindre försvara.
Till en början har man nämligen i mycket stor utsträckning, och
uppenbarligen i alldeles oträngda mål, låtit hemmanen erhålla det
maximum, som latituden för områdestilldelningen medgivit. Vidare
har man företagit sig att gradera marken så, att denna ej inräknats
i området till sin verkliga vidd, utan efter en uppskattad mindre
godhet; man har t. ex. i vissa fall gått så långt, att marken
beräknats motsvara endast 1/8 av sin verkliga vidd. Härigenom har
det tilldelade området blivit vida större, än vad handlingarna
formellt utvisa såsom avvittringens resultat. Slutligen har, i
mycket avsevärd omfattning, duglig skogsmark betraktats såsom
impediment och tilldelats hemmanen utan att tagas i beräkning vid
områdets bestämmande. Det är således icke något ovanligt, att
hemmanen erhållit mångdubbelt så stora områden, som de enligt
avvittringens grundsatser, rätt förstådda och tillämpade, bort
erhålla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
