Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behag. Innehåller han för mycket kalk, är kypen skarp,
för litet, kallas han svag, är kalktillsatsen lagom,
säges han vara godartad.
Det kemiska förlopp, som försiggår i kypen,
är hufvudsakligen följande. Den svafvelsyrade
jernoxidulen sönderdelas af kalken, svafvelsyrad kalk
(gips) bildas, jernoxidulen blir fri och förenar
sig med vattnets syre, hvarigenom han förvandlas
till jernoxidhydrat, medan det förut blå färgämnet
förenar sig med vattnets väte och öfvergår i en
färglös eller gulaktig kropp, indigo-hvitt, som löser
sig i vattnet. Gipsen och jernoxidhydratet falla
till bottnen. Genom upptagande af syre ur luften
öfvergår indigohvitt åter till blått färgämne,
och det är härpå kypfärgningen beror. Man har
således i kypen fått en klar, mörkt vingul lösning,
hvilken innehåller indigohvitt eller reduceradt
in-digoblått. Efter borttagande af blomman, blått
skum, som visar, att indi gons lösning försiggått,
nedhänges garnet (som förut blifvit af kokt i lut
och skölj dt) i kypen eller kringföres deruti,
upptages i luften och neddoppas åter och detta
desto oftare, ju mörkare man önskar färgen. Tyget
vrides i spiralformiga ringlar omkring en kypram,
som medelst ett rullsnöre kan sänkas ned i kypen
och åter uppdragas derutur. Ju mera indigohvitt
kypen genom färgning förlorar, desto mera måste han
mättas eller skärpas genom tillsats af jernvitriol
och kalk för att lösa det på ytan allt jemt bildade
och till bottnen sjunkande indigoblått. Godset är,
då det upptages, först grön-gult, blir sedan genom
upptagande af syre ur luften grönt och slutligen
blått. Denna öfvergång kallas gr önskning. Derefter
tvättas och valkas det. Om indigons färgförmåga kan
man göra sig en föreställning, då man hör, att med
ett skålpund 180-200 fot bomullstyg kunna färgas.
De öfriga kalla kyperna, såsom mindre vigtiga och
brukliga, gå vi här förbi och vända oss till den varma
v ej d e kypen. Så kallade man förr blandningen vid
vejdefärgningen. Då vejden så småningom ersattes af
indigo och slutligen af honom alldeles utträngdes,
bibehölls dock namnet eller ändrades på sin höjd
till vejdindigokypen. Till en sådan erfordras vejde,
fin-malen indigo, kräpp och potaska. Dessa ämnen
upphettas vid pass två timmar med flodvatten till 80
eller 90°. Derefter inröres kalkmjölk, och vätskan
får långsamt afsvalna. Efter 12 timmar eller efter
ett par dagar inträder jäsning, och vätskans färg
öfvergår från blått till grönt under utveckling af
am-moniakångor och blir slutligen klart vingul,
hvarefter hon är färdig till färgning. Härmed
fortsattes i kypen 3-6 månader, allt efter vejdens
jäsbarhet. Tid efter annan tillsättes kräpp och
kli för att uppfriska bottensatsens jäskraft,
äfvensom indigo och potaska för att ersätta det,
som genom färgningen bortgår. Mängden af indigo
beror deraf, huru vida man vill ha ljus- eller
mörkblått. I vejdekypen färgas alla äkta blå kläden,
tyg och garn, äfvensom de flesta mörka färger
dermed grundas. Kypblått är den mest äkta af alla
färger. Ofta gifver man det medelst sköning en violett
färgton derigenom, att det blåfärgade tyget efter
föregången sköljning doppas i en kokande lösning af
svafvelsyrad tennoxidul och blåholtsafkok eller i
ett med persio tillsatt färgbad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
