Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betornas fästande - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betornas fästande på spånaden och väfven är ingalunda en så enkel
förrättning, att hon blott åstadkommes genom neddoppning eller blötning.
Garnets och tygets anbetning sker först genom betans upplösning i
flodvatten. För ullgarn och yllevaror skall vattnet vara kokhett, för silke,
bomull och linne ljumt, eller ock användes det utan uppvärmning. Efter
betningen följer, då man begagnat lerjord eller jern, vädring genom tygets
upphängande i luftdrag, hvarvid atmosferens fuktighet, understödd af med
vatten fylda afdunstningskärl, spelar hufvudrolen. För att få bort den så
kallade bländfärgen, d. v. s. den blott mekaniskt, ej kemiskt, vid tågan bundna
betan, äfvensom för att säkrare fästa den senare, följer nu vanligen
kospillningsbadet, som upplöser den obundna betan och ättiksyran, hvilka eljest
lätt kunde orena tyget. Genom detta bad, som består af färsk kospillning,
vatten och krita, går nu det som ett ändlöst band hopfästa tyget mellan
valsarna i en särskildt för detta ändamål inrättad apparat. I stället för den
obehagliga och ofta med mycket besvär anskaffade kospillningen använder
man åtskilliga ersättningsmedel under namn af kospillningssalter. Mest
begagnas härtill en lösning af fosforsyradt natron och fosforsyrad kalk, en
lösning af benlim (reningslikör), arseniksyradt kali och slutligen vattenglas
(kiselsyradt natron). Förr använde man i stället för kospillningsbad för
ömtåliga färger klibad, som utgjorde en blandning af hvete- och rågkli, kokt
med vatten. Slutligen ha som medel att fästa betorna äfven begagnats
hartstvål, benzoetvål, borax och bernstenssyra.
På senare tiden har man vid färgning börjat mycket använda
glaubersalt så väl för dess fysikaliska som kemiska egenskaper. Glaubersalt är
nämligen, liksom alla saltlösningar, lätt lösligt i vatten; men en sådan
lösning har högre kokpunkt än vanligt vatten och högre, ju större salthalten
är. Vid många färgningsprocesser är ofta en hög kokpunkt mycket vigtig,
i synnerhet vid anilinfärgning, då nyanserna mellan rödt och hvitt ofta endast
bero af den värmegrad, hvarvid föreningen eger rum. Glaubersaltet utöfvar
så till vida en egendomlig kemisk verkan, att det i färgbad, som frigöra
syror, upptager dessa och gör dem oskadliga för tågan utan att dock beröfva
färgbadet dess sura egenskap.
Det praktiska förfarandet vid färgningen. Hittills ha vi blott syselsatt
oss med förberedelserna till färgningen; vi skola nu lära känna hennes egentliga
teknik. Förut måste dock erinras, att denna vigtiga industri drifves ej
mindre som handtverk än som konstyrke och fabriksmässig tillverkning, samt
att härvid en sådan fördelning af arbetet eger rum, att hvarje fabrik
vanligen blott syselsätter sig med något visst slag af färgning. Sålunda finnas
särskilda ylle-, silkes-, bomulls- och linnefärgerier, blåfärgerier,
turkisktrödtfärgerier, sobelfärgerier (för pelsverk) och skönfärgerier. Det sista namnet
gafs förr åt buntfärgerierna; nu mera är det företrädesvis de färgerier, der
gamla tyg uppfärgas, som få denna benämning. Då här, som öfver allt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
