Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kautsju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den största. 1865 förnyade Förenta staternas regering åt uppfinnarens son,
Nelson Goodyear, på 7 år patentet; enligt detta förnyade patent få intet
slags hårda kautsju- eller guttaperkavaror af dertill icke berättigade tillverkas
inom unionens område eller införas utifrån. Till nämda fabriker sluter sig ett
vida större antal andra, som förarbeta kautsjut i andra former. Detta torde
vara anledningen till dess hvarje år med införseln stegrade förbrukning. Då
för 25 år sedan knapt 6 000 centner kautsju infördes i Europa, är införseln nu
tjugu gånger så stor, en följd af de förträffliga egenskaper, som utmärka
kautsjut och guttaperkan och göra, att ännu allt jemt nya sätt att använda dem
uppfinnas.
I Amazonflodens dal, i synnerhet i Para, finnas omätliga skogar af
kautsjuträd. Hvarje år begifva sig skaror af flera tusen personer dit för att
skörda kautsjut. Seringarion (eller kautsjuskördaren, af seringa, kautsju)
hugger med en yxa i träden, då strax en hvit, mjölklik vätska framsipprar
ur såren. Under dessa fäster han för saftens uppsamlande en lerskål af en
vanlig tekopps storlek; efter tre timmars förlopp tjocknar saften och
flytningen upphör. Seringarion samlar nu i ett enda kärl saften från alla de sår,
han huggit i träden, och upptänder derefter af råa qvistar en rykande eld,
vid hvilken han torkar kautsjusaften. För detta ändamål förser han sig
med en brädlapp, liknande ett klappträ, doppar honom i saften och håller
det med mjölksaft öfverdragna redskapet i den varma röken, i hvilken
kautsjut stelnar och torkar. Efter några ögonblick har en tunn kautsjuhinna
bildat sig, och detta förfaringssätt upprepas, tills kautsjulagret erhållit
vederbörlig tjocklek. Derefter uppskäres det och klappträet uttages. Stundom
betjena sig infödingarna för samma ändamål af päronlika formar af lera,
hvilka, sedan ett tillräckligt tjockt kautsjulager bildat sig, läggas i vatten,
hvari leran uppmjukas och sönderfaller, då de i handeln förekommande
kautsjuflaskorna, äfven kallade negerhufvuden, erhållas.
Förr förfärdigade man äfven i Nya Granada på samma sätt klumpiga
gummigaloscher, hvarvid stundom en med fuktig jord fyld strumpa måste tjena
till form. För närvarande utför ännu blott Para gummi i form af flaskor;
stundom fyllas dessa med kautsjuts råa mjölksaft. I det öfriga Amerika
försänder man kautsjut i stänger eller klumpar af 90—140 skålpunds vigt. Man
begynner för öfrigt redan nu på framalstringsorten, t. ex. i San Salvador,
företaga en förberedande rening med alun, hvilket naturligtvis är till mycken
fördel för varan.
Det ostindiska kautsjut, i värde underlägset det amerikanska, kom i
början blott som en kuriositet, ofta i form af vidunderliga djur- och
afgudabilder, till Europa; nu formar man det till oregelbundna block,
sammanknådade i olika färger och för det mesta mycket orena. Ett aftappadt träd
lemnar i Ostindien 50—60 skålpund mjölksaft; af 20 000 träd erhållas derför i
medeltal 1 100 000 skålpund mjölksaft och omkring 500 000 skålpund kautsju.
Långt innan kautsjuindustrin utvecklade sig i Europa, hade ämnet varit
välbekant och ett oundgängligt behof för indianerna. Bland dem har dock dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
