Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De eteriska oljornas egenskaper och sammansättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En af de dyrbaraste eteriska oljorna är nerolioljan,
som framställes ur pomeransblommor; hon hålles i
nästan lika högt pris som rosenoljan. Såsom ren olja
har hon mindre angenäm lukt, an när hon är utspädd med
sin 20- eller 30-dubbla volym alkohol. Hon förhåller
sig i detta afseende alldeles som rosenoljan,
hvilken vi få från Turkiet. Törnrosplantering
i och för oljfabrikation utgör der en särskild
förvärfskälla. Rosenbuskarna få ej växa högt upp, utan
dragas utefter marken. De nyss utspruckna blommorna
samlas hvar morgon, och bladen afplockas, hvarefter de
distilleras med vatten; detta vatten, som innehåller
den upplösta oljan, låter man stå i köld öfver natten,
så att oljan afskiljes från vattnet. Kärlen hållas
derunder öfvertäckta med fuktiga kläden. Utbytet
är dock ganska obetydligt, ty af 20 000 rosor, som
blifvit distillerade, kan man i bästa fall påräkna att
finna ett litet oljlager på vattnet, hvilket, samladt,
utgör olja af ej fullt 10 orts vigt. Rosenvattnet
användes åter till distillering af nya blommor. Ren
rosenolja kan nästan aldrig fås i handeln, ty den,
som vanligen säljes under detta namn, är i de flesta
fall för att ökas till vigt blandad med geranium- eller sandelolja.
Ännu återstår oss att tala om bittermandeloljan,
hvilken bland de eteriska oljorna står nästan ensam
i sitt slag. Hon är nämligen ett alster af en kemisk
process och uppstår, då man låter två i sig sjelfva
luktlösa ämnen i värme inverka på hvarandra. Det
ena af dessa ämnen kallas emulsin, det andra
amygdalin. De innehållas båda i bittermandlarna;
krossas derför mandlarna och afskiljes den feta
oljan genom massans pressning, kan genom återstodens
distillering med vatten den eteriska oljan uppsamlas
i förlaget.
Den distillerade oljan är färglös, af stark lukt,
tyngre än vatten och kokar först vid 180° C. Om
hon ej underkastas särskild rening, har hon giftiga
egenskaper, ty hon innehåller vanligen ej obetydliga
mängder blåsyra. I luften uppsuper oljan syre och
förvandlas i benzoësyra. Emedan bittermandeloljan
ofta användes till bakning och likörer o. s. v.,
är hennes befriande från blåsyra af största
vigt. Nitrobenzol, hvilken, såsom redan är nämdt,
har alldeles samma lukt som bittermandelolja, kan i
flera fall ersätta henne, helst det tillika är mycket
billigare. Nära nitrobenzol står benzonitril, hvilket
genom distillering erhålles ur hippursyra. Det har
också en bittermandeloljan liknande lukt och kan,
ehuru ej innehållande syre, likväl inordnas under
samma klass af kemiska föreningar, som begge de förra
med konst framstälda parfymerna tillhöra.
Vända vi oss nu till en annan klass af eteriska
oljor, kunna vi redan af det intryck, de göra på
våra luktsinnen, med lätthet skilja dem från de
föregående. De äro nämligen ofta i högsta grad
illaluktande och blott vigtiga for sina medicinska
egenskaper eller sin smak, hvarigenom de tjena som
retningsmedel eller kryddor. Lök, rättikor, senap
o. s. v. äro växter, hvilka hos alla folk stå i
ett visst anseende. Israeliterna knorrade i öknen
och sade: »Vi komma ihåg gurkorna och melonerna,
purjolöken, rödlöken och hvitlöken», och spaniorer och
italienare kunna ej förtära någon måltid utan lök. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
