Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvitbetssockret - Hvitbetan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frågar man efter orsakerna till ett sådant
förhållande, äro väl dessa närmast att söka i den
uppluckring och högt uppdrifna mekaniska bearbetning
af jorden, som betodlingen gör nödvändig, hvartill
vidare kommer, att alla de salter, som betan upptager
ur jorden, kunna, medelbart eller omedelbart, nära
nog fullständigt återgifvas henne.
Den uppfattningen, att hvitbetsodlingen skulle
inkräkta på sädeskulturen, har emellertid
skaffat den europeiska sockertillverkningen
många motståndare. Såsom den förnämste bland
dessa kan med skäl räknas den berömde tyske
kemisten Liebig, som ännu 1850 uppträdde
som hennes afgjorde vedersakare och lade sitt
stora vetenskapliga anseende i vågskålen, för
att motverka hennes utbredning och tillväxt.
Sin förkastelsedom öfver betsockerindustrin
grundade han förnämligast på hvitbetans ringa
sockerhalt i förhållande till sockerrörets och sökte
visa, att så snart tillverkningen af kolonialsocker
höjde sig till större teknisk fulländning, skulle
en täflan med det egentliga rörsockret blifva en
omöjlighet, hvarjemte han framhöll, att, då för
frambringande af samma mängd socker, hvitbetan behöfde
4 till 6 gånger större jordrymd än sockerröret,
det vore ett slöseri rned Europas jord att använda
henne för detta ändamål. Han liknade derför
betsockerindustrin vid en drifhusplanta, som
endast med betydliga uppoffringar kunde hållas vid lif
och derför ej egde någon, framtid. Tio år derefter
hade han emellertid ändrat sin åsigt derhän, att han
i sina Kemiska bref rörande denna fråga uttalade
sig på följande sätt: »Så (som ofvan är nämdt)
stälde sig då från vetenskaplig och praktisk
synpunkt frågan om sockerfabrikationens bestånd
och framgång i Europa; hon har dock nu väsentligt
förändrats. Slafvarnas frigifvande i de britiska
kolonierna har sedan den tiden haft till följd, att
ett regelmässigt bedrifvande af rörsockerodlingen med
fria negrer knappast längre är möjligt. Utom vid
sockerskörden, hvilken för negrerna är mera
en fest än ett arbete, sakna plantageegarna den
för dem oumbärliga arbetskraften; de kunna ej i rätt
tid förfoga öfver det nödiga antalet händer för
fältens odling, och rörsockerfabrikationen; har för
den skull, trots de i så hög grad gynsamma klimatiska
och jordmånsförhållandena, i dessa trakter
snarare minskats än ökats i förhållande till den
växande förbrukningen. Många sockerplantager,
förut blomstrande och rika, ligga öde och ha
öfvergifvits af sina egare, då de ej kunnat säljas,
ens till de lägsta pris. Man har på Cuba och i
några britiska kolonier sökt hjelpa sig med att
införa fria arbetare från Kina och Indien, och
den europeiska sockerfabrikationens framtid kommer
att bero på utgången af dessa försök. Skulle det
visa sig, att sockerodlingen i de tropiska länderna
och slafveriet ej kunna bestå utan hvarandra, har
uppkomsten af hvitbetssockerodlingen i Europa varit
en välsignelse för menskligheten.»
Hvitbetan (beta vulgaris) hör till chenopodiaceernas
familj och är en tvåårig växt, som har sitt egentliga
hem vid Medelhafvets kuster och genom den lätthet,
hvarmed den ur jorden upptager alkalisalter, förråder
sin egenskap af strandväxt. I sitt vilda tillstånd
innehåller betan blott en ringa mängd socker;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
