Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alkalierna i naturens hushållning - Potaskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glastillverkningen båda slagen af aska allt efter tillgång
och lägenhet. Båda salterna äro ock i de flesta fall
mycket lika hvarandra, utom att kalisaltet, potaskan,
med begärlighet drar till sig fuktighet ur luften
och lätt antar flytande form, medan natronsaltet
eller sodan allt mera torkar. Först i början af
adertonde århundradet blef man uppmärksam på de
kemiska olikheterna, och kemisten Marggraf i Berlin
satte 1758 natronets egendomlighet utom allt tvifvel;
han visade äfven, att natron utgör en beståndsdel
både i kok- och glaubersaltet. Vända vi oss nu först
till kaliförbindelserna, är det kolsyrade saltet det
som vi öfver allt och på den kortaste vägen kunna
afvinna naturen.
Potaskan. Det kolsyrade kaliet framställes ur askan
efter förbrända landväxter. Då i askan efter
förbrända organiska ämnen måste återfinnas alla
mineraliska beståndsdelar, som växten upptagit ur
jorden, kunna vi vänta, att vid analyser af aska
påträffa ett temligen talrikt sällskap af ämnen, då
det är oss bekant, att växtjorden utom alkalierna
äfven innehåller kalkjord, magnesia, lerjord,
jernsalter m. fl. Men alla dessa salter blifva,
så vida de äro lösliga, mer eller mindre lätt
upptagna af växterna, och om de också ej användas
till bildande af växtorganen, emedan många af dem ej
äro nödvändiga dertill, skola de dock återfinnas i
askan jemte de öfriga. Tillsammans med dessa baser
inträda kiselsyra, fosforsyra, svafvel-, salt- och
salpetersyra i växternas organism, for hvars bildning
de äro oumbärliga.
Äfven de måste således återfinnas i askan; allt efter
växtens natur finna vi dem äfven verkligen der, och
alltid hos samma växt i samma förhållanden, hvilka
blott af olika ålder, årstid och växtjordens olika
beskaffenhet kunna på ett särskildt, men dock alltid
lagbundet sätt förändras.
Genom askans behandling i vatten kan man skilja
de alkaliska från de jordartade, mindre lösliga
beståndsdelarna, och i synnerhet blir det kolsyrade
kaliet, som utgör den öfvervägande beståndsdelen,
fullständigt löst. Hvad som återstår sedan denna
lösning fått afdunsta, är den så kallade råa
potaskan.
Hon framställes i stort på samma ursprungliga sätt,
som vi redan angifvit, i Amerika, Ryssland, Illyrien,
Ungarn, Böhmerwald m. fl. skogrika trakter, der i
följd af befolkningens fåtal, markens oländighet
och bristen på vägar trävirkets värde är så ringa,
att blott de bästa styckena af stammen användas
och den öfriga delen af trädet skulle få ligga
onyttig och ruttna bort, om ej vedhuggare, eller
oftare en särskild klass af arbetare, askbrännarna,
hopförde träaffallen i stora högar, läto dem torka
och förbrände dem, för att sedan uppsamla askan. Den
sålunda erhållna skogsaskan blir nu antingen af
dem sjelfva förarbetad till rå potaska, eller ock
såld till större fabriker, der hon utlakas. Denna
process, äfvensom den derpå följande reningen,
kristalli-seringen och kalcineringen, är så enkel, att
derom ej mycket behöfver sägas. Den råa skogsaskan,
eller den från eldstäderna uppsamlade vedaskan,
utbredes på halmbelagda genombrutna träbottnar i
stora träkar och behandlas med vatten på det sätt,
att vattnet afrinner från det första askkaret till
det andra o. s. v. I det sista karet träffar den
sålunda genom flera kar gångna vätskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
