Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru en bok tillkommer: sättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stilsort, hvartill de höra. Vidare finnas halffyrkanter
(förut kallade schliessqvadrater), tredjedelsfyrkanter,
qvartfyrkanter och slutligen de
tunnaste, spatier, som begagnas dels att sättas
mellan orden, då de icke jemt fylla raden, dels
vid ords »spärrning», d. v. s. till åtskiljande
af bokstäfverna i ett ord, som man vill närmare
framhålla. Slutligen finnas qvadrater, hvarmed
raderna utfyllas eller »utslutas» vid hvarje styckes
slut, hvilket kallas »utgång».
Fig. 510. Sättskeppet.
Fig. 511. Utbindningen.
Från dessa särskilda fack tar nu sättaren med högra
handen sina bokstäfver, siffror, skiljetecken och
hvad annat han till uppsättningen af det framför honom
befintliga manuskriptet behöfver, den ena efter den
andra, än ur det ena än ur det andra facket, och låter
dem glida i det sättinstrument, kalladt vinkelhake,
som han med venstra handen håller. Att sättaren
måste vara så förtrogen med facken i sin kast, att
han sällan gör något oriktigt grepp, förstås af sig
sjelft. Men för att sättningen skall kunna gå raskt
undan, måste han vid hvarje särskildt grepp laga så,
att han utför det på det enklaste sätt utan någon
vridning eller vändning på den en gång fattade
typen. För detta ändamål är hvarje typ försedd med
så kallad signatur, d. v. s. en eller flera skåror,
anbragta något nedanför midten på typen. Af detta
märke ser sättaren, innan han ännu gör sitt grepp,
hvilka typer ligga beqvämast till, och genom att allt
emellanåt omröra stilen i de mest anlitade facken
lagar han så, att alltid typer finnas, som man utan
vidare omständigheter kan »fatta vid hornen». Äfven
om sättaren vid greppet ej skulle se signaturen,
känner han genom en rörelse med pekfingern, hvar
hon är, och undviker derigenom att sätta stilen
omvänd. Manuskriptet, hvarefter sättningen sker,
är instucket i en vid kasten fäst ställning, kallad
tenakeln. Vinkelhaken (fig. 508), som sättaren håller
i venstra handen, är ett instrument af jern eller
messing, som har formen af en lång och smal låda,
på hvilken den ena långväggen fattas och hvars
ena tvärvägg låter skjuta sig fram eller tillbaka
och med en skruf kan fastgöras hvar som helst på
vinkelhaken. Afståndet mellan de båda tvärväggarna
angifver radens längd. I vinkelhaken insättes nu
således den ena typen efter den andra så, som
bokstäfverna skola följa på hvarandra i boken;
efter hvarje ord följer en utslutning, hvilken, då
hon ej är så hög som bokstafstyperna, sålunda vid
tryckningen föranleder ett mellanrum. Den vanliga
utslutningen mellan orden är halffyrkanten, som har
ungefär bredden af ett n. Mellan slutet af den ena
meningen och början af den följande insättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
