Uppfinningarnas bok / Första bandet. Den menskliga utvecklingens gång och medel / 515 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenografi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

etymologiska regler; tredje afdelningen behandlar
satsers förkortning genom att utesluta det mindre
väsentliga, hvilket af sjelfva satssammanhanget lätt
kan inses. Vi skola strax lemna några upplysningar
om systemets vigtigaste tecken och deras användning.

Af alla nyare metoder i Tyskland hafva hittills endast
två bibehållit sig, nämligen W. Stolzes och
Leopold Arends’ stenografiska system, det förra
daterande sig från 1841, det senare från 1850. Stolzes »kortskrift»
användes i den preussiska ständerförsamlingen, i
synnerhet i deputeradekammaren (i herrehuset arbeta
stenografer så väl efter Gabelsbergers som Stolzes
system), och har erhållit anhängare äfven i andra
länder. Hon närmar sig i flera afseenden Gabelsbergers
system, men skiljer sig derifrån bland annat genom en
stor mängd ofta godtyckliga förkortningar och sigler,
som först måste inpräglas i minnet, innan man kan läsa
en annans stenografiska manuskript. Efter Stolzes
död (den 8 januari 1867) hafva hans anhängare delat
sig i flera läger, i det några troget fasthålla vid
uppfinnarens ursprungliga metod, andra följa den
redan 1841 stiftade Berlinföreningens afvikande
skrifsätt, andra åter fordra nya förändringar efter
olika ändamål. - Arends’ system, som hufvudsakligen
fotar sig på en af fransmannen Fayet uppfunnen metod,
är synnerligt svårfattligt och likaledes öfverhopadt
af en massa förkortningar. Det har dock vunnit åtskilliga
anhängare, synnerligen i Berlin, men användes icke
vid riksdagen.

Fig. 486. W. Stolze.

I Sverige är stenografins historia icke gammal. Hon
daterar sig från år 1826, då Georg Scheutz i sin
»Journal för manufakturer och hushållning» lemnade
en bearbetning af tysken Leichtlens system. Det
tyckes dock ej blifvit praktiskt tillämpadt, hvaremot
F. O. Silfverstolpe och L. J.
Hierta vid ridderskapet
och adelns öfverläggningar begagnade två olika system,
hvilka de år 1828 offentliggjorde i ett litet häfte,
benämdt »Utkast till snabbskrifningsmethoder för
svenska språket». Den förre grundade sin metod på den
förut nämde Bertins stenografiska system, den senare
hemtade sina tecken ur tvenne år 1823 utgifna arbeten
af Aimé Paris och Conen de Prepéan, hvarjemte han
anlitat Leichtlens nyss citerade system. P. Götrek
utgaf 1847 en »Snabbskrifningslära» (2:a uppl. 1853),
i flera afseenden förtjent af uppmärksamhet, om än ej
jemförlig med Gabelsbergers stenografi. En bearbetning
af sist nämda system för svenska språket utgafs
1860 af J. A. Petre, hvars lärobok i stenografi
hufvudsakligen är ett utdrag af D. Dessaus i Danmark
använda »Lærebog i stenographie» (Kjöbenhavn 1853;
senare utgifven i förkortad form under titel:
»Kortfattet lærebog i Gabelsbergers stenografie»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>