Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilskriften - Grekiska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man finner denna bildskrift i det gamla
Medien, Persien, Assyrien och Babylonien. I
de tre först nämda länderna har hon med stor
möda blifvit inhuggen i klippväggar, pelare
o. s. v. Babylonien, hvilket, såsom fullkomligt
slättland, saknar klippor, har i sina ruinkullar
bevarat tegelstenar, hvari skrifttecken medelst
träformar intrycktes. Väggarna på Ninives ruiner
äro betäckta med kilinskrifter. Rawlinson fann der
en assyrisk inskrift, som han förlägger till år 1100
f. Kr. Den omständigheten, att i många kilinskrifter
de korta vokalerna äro utelemnade, såsom fallet äfven
är med den semitiska skriften, berättigar ännu ej
till den slutsatsen, att en semitisk stam uppfunnit
denna art af skrift; på sin höjd kunna vi häri se
ett från semiterna till babylonerna öfvergånget
förkortningssätt. Öfver hufvud var bruket att
använda förkortningar i stället för hela ord eller
delar deraf mycket allmänt hos babylonerna och
andra folk, som begagnat sig af kilskriften, så att
en likhet i detta fall med grannfolken ej kan förvåna
oss. För att visa kilalfabetets karakter återgifva vi
här några af dess bokstäfver. Under namnet kil förstår
man den ständigt återkommande elementardelen [kilskrift: >]
som åstadkoms genom ett medelst kraftiga hammarslag
i stenen indrifvet skarpt instrument. Vi tillägga,
att hvart enda ord i kilskriften af en enkel,
lutande liten kil [>] skiljes från det följande. Denna
orddelare var ett slags skiljetecken och sattes först
fore ordet, men sedermera efter det samma.
Fig. 475. Kilskrift.
Efter denna korta utflygt återvända vi till det
semitiska alfabetet och betrakta dess sammanhang med
det grekiska och latinska. Liksom bokstafsskriften
vandrade mot söder och bildade grundlaget till de
indiska, arabiska och koptiska alfabeten, fördes
det äfven af de sjöfarande fenicerna, enligt
sagan af Kadmos och hans följeslagare, också mot
vester. Grekerna begagnade först de ursprungliga
feniciska bokstäfverna, men förändrade småningom
med uttalet äfven formen. Denna förändring utgick
i synnerhet från jonierna, som en tid voro dessa
feniciska koloniers närmaste grannar; men namnet
feniciska tecken behöllo de, och det med rätta, då
fenicerna först infört dem. Så berättar Herodotos. På
ett annat ställe säger han oss, att han sjelf sett
sådana kadmeiska skriftecken inristade på trefötter
i den ismeniske Apollos tempel i Tebe. De af Kadmos
till Grekland förda bokstäfverna blefvo af Linos
lämpade efter det grekiska språket och namngifna,
hvarvid dock de gamla semitiska namnen endast
undergingo mycket obetydliga förändringar. Af alef
blef nämligen alfa, af bet beta o. s. v. Emedan de på
detta sätt omskapade bokstäfverna först användes af
pelasgerna, detta fabelaktiga grekiska urfolk, erhöllo
de namnet pelasgiska bokstäfver. En viss Simonides
ökade sedermera alfabetet, som enligt en källa
ursprungligen endast omfattade 16, enligt en annan
18 bokstäfver, till 24, hvartill sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
