Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begreppsskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste han sönderdela dem i deras särskilda
stafvelser och uttrycka hvarje stafvelse med ett
särskildt tecken, men då hans språk saknar många
ljudsammansättningar, blir ordet ofta betydligt
förändradt. Så skrifver han t. ex. Eulopa i stället
för Europa, Jamelikia i stället för Amerika.
Antalet af de kinesiska skrifttecknen, som man
beräknar till omkring 50 000, låter betydligt minska
sig derigenom, att man efter deras beståndsdelar
ordnar dem i vissa grupper. Hvart och ett af
de kinesiska skrifttecknen består af ett visst
antal streck, högst sjutton. Man åtskiljer bland
dem det vågräta (hung), det lodräta (sjou), det
mot höger lutande (na), det mot venster lutande
(p’ie), det hakformiga i tretton former, samt
slutligen punkten eller droppen, och har på detta
sätt fått 214 rottecken, som utgöra elementen till
alla skrifttecknen. Stora lexika, som återgifva alla
tecknen, ordnade i sådana grupper, ega kineserna redan
sedan århundraden tillbaka. Ty om än största delen af
befolkningen kan läsa och skrifva, användas dock ofta,
i synnerhet i vetenskapliga arbeten, skrifttecken,
som för den stora mängden äro obekanta och för hvilkas
förklaring man måste slå upp ordboken.
Den egentlige uppfinnaren af den kinesiska
skriften skall ha varit den store kejsar Fohi, som
regerade omkring år 2941 f. Kr. Då han betraktade
stjernbilderna och de spår villebrådet qvarlemnat i
sanden, föll han på den tanken att i stället för den
dittills brukliga knutskriften införa en teckenskrift,
som af denna orsak af kineserna kallas niao tri wen, fågelspårskrift. Grofva, otympliga och stela
voro dessa skrifttecken. Men ju större utveckling
den kinesiska skriften erhöll, desto elegantare och
behagligare blefvo dess former. I nionde århundradet
f. Kr. samlade och ordnade rikshistoriegrafen Tsjeu
på sin kejsares befallning de dittills använda
skrifttecknen, utgallrade de fula och bildade
nya. Denna skrift liknar i mycket den nu brukliga;
hon förhåller sig till denna ungefär som den latinska
uncialskriften och medeltidens gotiska majuskelskrift
till de af oss nu begagnade skrifttecknen.
Hon efterträddes på Konfutses tid (500 f. Kr.) af
ett lättare och vackrare skriftslag, som man med en
griffel ristade på rör eller palmblad.
I första århundradet af vår tidräkning uppkom ett
slags kursivskrift, kallad tsao, som innehåller en
mängd ytterst godtyckliga förkortningar och derför
äfven är mycket svårläst. Hon blef också ej af lång
varaktighet. Inskrifter på solfjädrar, skärmar och
näsdukar äro affattade i denna skriftart.
Då nu papper och pensel infördes, uppstod
skönskriften, kiaisingsjou, som nu är deri vanligaste.
Kinesernas skrifmaterial äro papper, pensel och
tusch. I forna tider begagnade man en med fernissa
öfverdragen bambutafla och en spetsig griffel,
inristade äfven ofta skriften på metallplåtar. I andra
århundradet e. Kr. började man att med en trästicka,
hvars spets var uppmjukad, måla på linne och siden. Då
man hundra år derefter uppfann papperet, trädde
penseln, som man gjorde af de finaste kaninhåren,
i trästickans ställe. Den tusch, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
