Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metallplåtar, skrifva på trä, skiffer och bleck,
låta husgaflar och murar tala. Detta skrifsätt, som
man kan kalla det monumentala, var dock i forntiden
mycket allmännare, än det är nu; man förevigade i
sten och marmor, på metall- och trätaflor historiska
underrättelser, regentlängder, lagar och förordningar,
samt i templen och på altarena böner och åkallanden.
Ruinerna af Babylon och andra den fornassyriska
kulturens centralpunkter äro betäckta med inskrifter,
och hvilken mängd af bilder och hieroglyfer
de egyptiska minnesmärkena ha att uppvisa, är
tillräckligt bekant. Utom talrika ristade inskrifter
innehålla de assyriska ruinerna äfven sådana, som
före bränningen blifvit intryckta i tegelmassan,
således redan ett slags boktryckarkonst. Äfven
de flyttbara dokumenten voro ofta hos de gamla af
mycket massiv natur. Bibeln berättar oss om Moses’
stentaflor, och Job vill se sina ord med jerngriffel
inristade i bly. Trätaflor voro långt in i romartiden
mycket allmänna och fingo stundom ända till ett
spåns tunnhet. De voro antingen öfverdragna med
en hvit färg, i hvilket fall de kallades album,
eller för vanliga behof med vax. På de förra skref
man med färgstift eller pensel, på de senare med en
jerngriffel (stylus). Vaxtaflorna hade den fördelen,
att den gamla skriften genom vaxets uppmjukning
öfver en låga kunde utplånas och taflan beredas
till mottagande af ny skrift. En sådan fullständigt
utjemnad vaxyta kallades en tabula rasa.
I allmänhet var ristningen sannolikt den äldsta
formen för skrifningen, och hon öfvades i gamla
tider äfven på små taflor af bränd lera, skiffer,
bly, elfenben, ben m. m. Det grekiska namnet chartes
(på latin charta), som under den historiska tiden
uteslutande gafs papyruspapperet, härstammar från
ett verb, som betyder inrista, gravera. Deraf vårt
»karta». Det grekiska biblos, liksom det latinska
liber, betyder ursprungligen bast eller bark, och
det var först genom de dermed betecknade föremålens
användning till skrifmaterial, som dessa ord fingo
betydelsen af »bok». Namnen »bibel» och »bibliotek»
ha öfvergått i alla civiliserade språk. Hos de gamla
inderna skrefvos de äldsta urkunderna med oljefärg
på näfver, och äfven de gamla tyskarna skola i början
begagnat sig af detta skrifmaterial.
Intet af de här uppräknade ämnena motsvarar dock
vårt begrepp om papper. Genom sin styfhet höra
de fast mer till kategorin skriftaflor, och det
samma gäller om ett annat urgammalt skrif- och
bokmaterial, palmbladet. I Indien och andra tropiska
länder ger naturen i de olika palmarternas blad ett
nästan fullfärdigt skrifmaterial af långt bättre
beskaffenhet, än vi med våra vanliga begrepp om ett
trädblad kunna föreställa oss, och som ännu ej af
vårt papper blifvit helt och hållet utträngdt. I
somliga delar af Asien, i synnerhet på Ceylon,
utskär man ur de stora skinnartade palmbladen de
lämpligaste styckena, torkar dem långsamt i skuggan
och ingnider dem med olja, hvarefter de äro färdiga
att begagnas. Bladet, som ej det minsta liknar papper,
har utseende af ett glatt, brunt takspån. Merendels är
skriften endast inristad med ett skarpt instrument,
men det oaktadt fullkomligt läsbar, då den öppnade inre
väfnaden genom saftens förändring får en mörkare ton än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
