Uppfinningarnas bok / Första bandet. Den menskliga utvecklingens gång och medel / 325 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Timmermannens verksamhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som det äfven heter laxning. Antaga vi att spännvidden
belöper sig till 40 fot, så tager timmermannen två
bjelkar af omkring 20 fots längd (fig. 374 a, a);
dessa passar han tillhopa med hvarandra, så att de vid
midten ligga ett par tum högre än vid ändarna. Derpå
tager han tre andra bjelkstycken, två c, c af vid
pass 15 fots längd och det tredje b, 10 fot, och
lägger dem öfver de förstnämda bjelkstyckena (a, a),
fogar dem tätt intill hvarandra och arbetar ut så väl
i de öfre som undre bjelkstyckena hak, hvilka noggrant
gripa i hvarandra. Skrufbultar sammanhålla ytterligare
det hela, som nu kan bära en betydlig tyngd.

Det gifves ännu flera sätt att öka bjelkars
bärkraft. Härtill hör t. ex. anbringandet af enkla
sträfvor vid bjelkens båda ändar (fig. 375), eller
anordnandet af ett slags fullständigt spännverk, i det
mellan sträfvorna insattes en spännbjelke (fig. 376),
eller den linsformiga förstärkningen enligt Laves’
(fig. 377) och förstärkningen underifrån efter
Polonceau’s system (fig. 378). De båda sista bero
på alldeles motsatta principer. Medan i fig. 377 den
undre bjelken kan kröka sig endast då det lyckats honom
att tynga ned den öfre böjda, måste bjelken i fig. 378
draga upp och tänja ut den under honom spända jernstången.
Vi ha anfört dessa få exempel, ty det ges ännu många
slag af bjelkforstärkning, endast for att ge läsaren
en föreställning om huru mycket som är att lära
på träkonstruktionens område. En mycket intressant
uppfinning i ändamål att utan allt inre stöd, således
utan bjelkar, öfverspänna stora öppningar, gjordes
af Philibert de l’0rme: plankbågen eller planktaket.


Fig. 374. Laxade bjelkar.


Fig. 375–378. Bjelkförstärkningar.

Detta beror på den erfarenheten, att ett bräde, som
stödes blott vid ändarna, redan af sig sjelft kröker
sig nedåt på midten och säkerligen blott kan bära helt
litet, medan samma bräde, om det ställes på kant, kan
belastas ganska betydligt. I det nu de l’Orme skar ut
rundade plankstycken, stälde dem i förband dubbla
eller tredubbla på kant jemte hvarandra och hopfogade
dem behörigen med spik eller skrufbultar, bildade han
en båge öfver det rum, som skulle täckas.

Gör man en ram af fyra stafvar, kan denna, så länge
hörnen ännu ej äro fullt fasta, lätt förskjutas,
så att vinklarna ej längre bli räta; detta skulle
äfven inträffa med väggar o. s. v., om pelare eller
ståndare endast vore intappade i grundsyllen eller
remstycket. Men äro de förra förbundna med de senare
genom snedsträfvor, hindras förskjutningen genom
den trehörniga förbindningen. Utgående från denna
erfarenhet, har man sammansatt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>