Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bygnadsyrkenas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måst utföra alla arbeten för eget behof. Först
när menniskorna slutit sig samman i fasta bostäder,
uppstod behofvet af en arbetets fördelning. Snart vann
den enskildes färdighet i det ena eller andra slaget
af arbete erkännande hos andra; derigenom eggades han
också att ytterligare utbilda sig. Uppfinningsförmågan
sattes i verksamhet; han förbättrade sina verktyg,
sina hjelpmedel i öfrigt, sin arbetsmetod. När
vi redogjorde för stilarna hos folk med inåtvänd
kultur, sågo vi äfven, hvilka framsteg de gjort på
de arbetens område, som tillhöra bygnadskonsten. Hos
vestra halfklotets invånare användes, såsom vi sågo,
först trä, sedermera helst sten, jord och metall,
en omständighet, som företrädesvis inverkade på
stilens former, hvilka likväl icke alltid kunde
uttrycka hvad konstnärens fantasi synes hafva
velat. Hos östra halfklotets folk deremot intog
i början stenkonstruktionen främsta rummet, under
det att längre fram timmermannens, krukmakarens,
lackerarens, träbildhuggarens, tapetmålarens och
förgyllarens m. fl. yrken äro de mest utbildade
och murarens och stenhuggarens blifva efter. Till
någon konst i högre mening nådde de likväl aldrig,
ty hämmade af orörliga politiska och sociala band,
kunde de väl söka ge sin fantasi ett uttryck i bisarra
former, men aldrig spränga de tryckande bojorna.
Hos de gamla inderna stod bygnadskonstan i högt
anseende; hennes utöfvare höllos nästan i samma
vördnad som presterna. Deras korporationer, till
hvilka utom arkitekter räknades geometrer, snickare
och timmermän, hade sina särskilda skyddsgudar,
hvilka voro söner af den himmelske byggmästaren
Vismacarma. Öfver allt ha de olika yrkena visat sig
kunna åstadkomma hvad konstnärsfantasin fordrat;
ingenstädes upptäcker man någon stockning i stilens
utveckling. Denna tyder derpå, att inderna dels bygde
i trä, dels uppkastade jordkullar, att de sedermera
i sten efterhärmade träkonstruktionen och slutligen
öfvergingo till att uppföra bygnader af enskilda
stenar. Men härvid blef fortfarande den omedvetna
hågkomsten af träbygnadens former bestämmande, så
att det ej kan bli tal om en organisk utveckling af
stenkonstruktionen, hvilket bland annat visar sig
deri, att det egentliga hvalfvet saknas.
En regelbunden utveckling af bygnadskonstens
teknik varsna vi först hos egypterna. Många af
vissa uppfinningar betecknade perioder måste ha
föregått redan deras äldsta bygnader, såsom just
samma bygnaders former bevisa. Utrymmet medgifver ej
att här närmare skärskåda dessa förberedande skeden;
vi inskränka oss till att uppräkna dem.
På stenbygnadskonstens område äro utvecklingsskedena
ungefärligen följande. 1) Råa, oregelbundna högar af
på hvarandra kastade stenar, sådana vi finna dem hos
kelterna, hos Nordamerikas urinvånare o. s. v. 2)
Uppförande af vallar af större, ohuggna stenar i
någorlunda regelbundna kretsar eller fyrkanter, fylda
med en hög af smärre stenar. 3) Fastare sammanfogning
af de yttre stenarna i snedt uppåtstigande linie. 4)
Utsökande af de mest passande styckena för att
åstadkomma vissa skikt, alltså uppfinningen af
förbandet. 5) Bearbetning för detta ändamål af
stycken, som ej af sig sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
