Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renässansen - Senrenässansen eller barockstilen - Rococostilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för nyktra, samt att denna riktning gaf sig uttryck
i en öfverdrifven och osammanhängande och slutligen
alldeles meningslös ornamentik. Der hittills en högre,
mera ideel riktning gifvit sig till känna, utbredde
sig nu sjelfbehagligt en grof sinlig materialism,
i närmaste öfverensstämmelse med tidens hela
åskådningssätt och sjukliga idealisering af naturen.
Öfverdrift och maner ha alltid varit följden af en
sådan riktning. De blefvo det äfven nu, och sålunda
uppstod
senrenässansen, ännu mera betecknande kallad barock-
eller perukstilen. Denna fullständiga brytning
med de klassiska traditionerna utmärker Ludvig
XIV:s tidsålder, som i sin stil ej längre erkände
den lugna regelbundenheten hos enkla massor och
formförbindelser, som föraktade den harmoniska och
logiskt utvecklade fördelningen och genom godtyckliga
förvridningar, afrundningar o. d. sökte åstadkomma
drastiska och pikanta effekter. Pelarna stäldes
ej mera i rad, gaflarna brötos eller svängdes i
midten, fönstren fingo utseende af tafleramar,
med ett ord, allt möjligt gjordes för att afbryta
den romerska stilens lugna, räta linier. Ett af
de bästa bygnadsverken i denna stil är Zwingern i
Dresden (fig. 312). Samma smakförvillelse visar sig
naturligtvis äfven i ornamentiken, i det de egentliga
växtrankorna, som jemte djurgestalter, genier
o. s. v. utgjorde den tidigare renässansornamentikens
underlag, antingen helt och hållet undanträngas af
voluterna, snäckorna och ränderna eller blifva så
oigenkänliga, att man endast med möda kan urskilja
deras växtkarakter.
Rococostilen. De arkitektoniska delarnas bisarra
utsiring, understödd af en viss gratie i utförandet,
som var egnad att besticka ögat, hade i senare hälften
af 17:e århundradet till den grad tagit öfverhand,
att man knappast längre kunde urskilja något af den
romerska formen, långt mindre af den till grund för
denna liggande grekiska. Men äfven detta lilla måste
på Ludvig XV:s tid lemna rum för snäckprydnader,
sköldar, blad- och blomknippen utan sammanhang
samt ut- eller inåtsvängda, om möjligt glänsande
ytor. Fig. 313–318 gifva exempel på dylika ornament,
hvilka ofelbart skulle ingifva oss afsmak, om de ej
med käckhet och fantasi i uppfinningen förenade så
mycken gratie och virtuositet i utförandet, att man
för det deraf framkallade sinliga välbehaget glömmer
bristen på allt tankeinnehåll. Midt under detta
hånande af alla skönhetsregler blickade man, liksom
redan under hela renässansen, med ringaktning ned
på medeltidens bygnadskonst och ornamentik, som man
fann barbarisk och som en italiensk konsthistoriker,
Giorgio Yasari, under hänvisning till goternas
barbariska förstöring af romerska konstverk, gifvit
namnet den gotiska. Detta namn, i början ett skymford,
sedermera ett stridsämne mellan de lärda, har nu
blifvit ett hedersnamn, sedan man vet, att goterna
under Teodorik den store genom den bysantinska stilens
öfverflyttande till vestra Europa verkligen medelbart
lagt grunden till medeltidskonstens blomstring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
