Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att fånga salen fästa de vid sina kastpilar eller
kastspjut med luft fylda fiskblåsor eller sälsvalg. Så
snart spjutet inträngt i villebrådets kropp, skiljer
det sig i flera stycken. Spetsen blir qvarsittande,
men harpunens skaft, hvilket sälen, om det vore gjordt
af ett enda stycke, skulle bryta sönder i tusen bitar,
lossnar. Den lätta luftsäcken förblir dock medelst en
lina fäst vid spetsen och utmattar genom det motstånd,
han gör den på ögonblicket neddykande sälen, till den
grad hans krafter, att han inom kort åter måste komma
upp till vattenytan och, å nyo förföljd och träffad,
snart kraftlös faller i sina fienders händer. Fig. 105
visar oss i a ett dylikt sälspjut hopsatt, samt i b
huru styckena skilja sig åt; den vid spetsen fästa
linan bär luftsäcken. Det längre kastvapnet är ett
spjut eller en kastpil af det slag, som begagnas
vid fågelskjutning. Midt på skaftet befinna sig
några fjäderartadt utskjutande benspetsar, som
kunna träffa fågeln, äfven om han skulle undkomma
den främre spetsen. Denna kastpil kallas nuguit,
harpunpilen deremot erneinek.
Eskimåernas spjut och lansar hafva spetsar af
narhvalshorn; mera sällan äro de helt och hållet af
detta dyrbara ämne; i fig. 77 på sid. 85 ha vi af
bildat ett sådant. Oftare äro de af jern och skaften
utsirade med inslagna messingsnaglar. Jernet få de
genom byteshandel.
Hos lapparna finna vi i stället för den enkla bågen
armborstet, äfvensom eldgeväret, men båda ha de fått
af sina skandinaviska grannar, medan bågens utbildning
till armborst hos fannegrerna i vestra Afrika är deras
egen uppfinning. Här möta vi äfven en större mångfald
i vapen. Då fanerna lärt sig utdraga metallen ur
den hos dem rikligt förekommande jernmalmen och
äfven förstå sig på att genom omsmältning och
hamring förvandla tackjernet till smidt jern och
stål, ega de deruti ett medel att förskaffa sig en
större rikedom på redskap. De ha en stor mängd spjut
med olika spetsar. De göra sin fyrkantiga sköld af
elefanthud och gifva honom på insidan två handtag
(fig. 106). Till anfallsvapen begagna de svärd af
jern, af samma slag som de, hvilka Barth äfven fann
hos mussgunegrerna söder om Bornu. Fanernas krigspilar
äro endast hälften så långa som deras jagtpilar och
försedda med förgiftade spetsar. De äro så lätta,
att man kan blåsa bort dem från armborstet; för
att hindra dem att flyga sin kos bestrykes derför
det ställe af bågen, hvarpå pilen hvilar, med litet
gummi. Armborstet liknar det hos oss förr vanliga;
men i stället för kolfven slutar det med en längre
i ändan klufven stock.
En annan afbildning (fig. 107) ger oss en
föreställning om den grad af konstfärdighet, som de
afrikanska metallarbetarna ega. Magyar berättar oss
ett intressant exempel derpå. Under hans vistelse i
djiokoernas land gick en dag låset till hans bössa
sönder, hvarför han lemnade det till lagning åt en
der varande smed samt lät det åtföljas af ett franskt
lås som modell. På det franska låsets plåt var ordet
"Laport" ingraveradt. Efter några dagar återlemnade
djiokoen bössan med ett nytt, ganska väl gjordt lås,
hvarpå äfven det ofvan stående namnet, om än i något
mindre sirliga bokstäfver, var ingraveradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
