Lösbehag och andra konster, som avse att bättra upp utseendet på en i ett eller annat fall defekt kropp, kunna ha sitt berättigande. Men de måste begagnas med stor urskillning, och aldrig skall man vara så dåraktig, att man tror, att det ej synes. Just emedan allt sådant synes måste det brukas med stor försiktighet. Eljes uppnås den motsatta effekten eller - vilket just ej är stort bättre - en rent komisk verkan.
Vi minnas historien om Per Anderssons emaljöga. "Det är bara skoj", sade han. "Jag ser inte ett dyft med det". Endast i ett fall är emaljöga att förorda, nämligen om ögongropen är ful och alltså verkar frånstötande. Annars förstör emaljögat ett ansikte. I de flesta fall är färgen ej lik det andra ögats. Men även om så är, blir emaljögats orörlighet bredvid det levande ögats rörlighet och glans av en högst ledsam effekt - ena ansiktshalvan blir död bredvid den andra.
- - -
Om man har en ovanligt lång hals får man blott ha halvhög krage. Brukar man hög krage verkar det precis motsatsen av vad man åsyftat: halsens ovanliga längd observeras av alla människor.
Det är f. ö. knappt något, som så ger våra damer en prägel av vad man kallar landsort som de höga kragarna. Och de äro ej blott fula. De förhindra halsrörelsernas behag och ge alltså något stelt åt sin bärarinna. Och de äro osunda, enär de förhindra lufttillträde till bålen och utdunstningen från densamma. Av svett smutsiga eller urblekta underärmsfästen äro en följd av dessa dumma kragar.
Se f. ö. vad jag i det föregående sagt om herrarnes trånga kragar!
- - -
Idealet av en hårklädsel är den, som utgår från huvudets form och harmonierar därmed. Man bör alltså varken ha för litet eller mycket. Men det är bättre att ha för litet än att med löshår söka ersätta bristen.
Löshår hör till det mest frånstötande av alla lösbehag. Charmen av naturligt hår är ju, att det har glans och doft - ja, en ung, frisk kvinnas hår luktar gott. Löshår saknar båda dessa egenskaper. Det är som den konstgjorda rosen bredvid den levande.
Det är just på sin glanslöshet det genast kännes igen - genast skvallrar om, att ägarinnan har klen hårväxt och inte drar sig för att uppträda med löst.
Håret är ett ej oviktigt led i kroppens ämnesomsättning. Där en klatt löshår placerats är denna ämnesomsättning störd eller omöjliggjord.
Än värre är detta fallet med en valk. Valken kommer hårväxten att avstanna, eftersom den hindrar utdunstningen från hår och hårbotten samt lufttillförseln. Det är den säkra vägen till kalhet. Dessutom plägar valken ofta vara sådan, att den indirekt sliter på håret.
Hur väl än valken placerats, märkes den. Mest är detta fallet, om bärarinnan syndar mot regeln om hårklädselns anslutning till hårets form. Annars behöves det blott att hatten glider en smula, att man själv eller någon annan av någon anledning berör håret, att man med huvudet kommer mot något föremål e. dyl. för att valken skall grina fram under det egna håret.
Hittills ha vi endast talat om valkar och annan hårklädsel av eget hår. Hur någon kvinna kan vilja taga köpt löshår på huvudet är oss ofattbart. Hon skulle rysa vid tanken på att bära andras begagnade kläder, men begagnar andras hår, utan en aning om varifrån det kommit. Och dock är det bekant, att människor fått spetälska och andra smittosamma sjukdomar genom löshår. I Kina har likplundring för att åtkomma dödas hårpiskor blivit så allmän, att särskilda straff - i Canton t. ex. dödsstraff - måst fastställas därför.
- - -
Sportmän avrådas att bruka lösvador eller dubbla strumpor för att vaden skall bli tjockare. Det blir sålunda bara missproportion mellan vaden och den övriga figuren. Och det orörliga byltet ger ett dött, ledsamt intryck i stället för den levande, rörliga vaden.
- - -
Löständer äro att rekommendera för den, som saknar egna. Men de kräva en ytterligt omsorgsfull renlighet. En stinkande mun gör en skydd överallt.
- - -
Glasögon kläda högst få damer. Den dam, som behöver ögonförstärkning, tillrådes att begagna pincenez. Numera finnas sådana lämpliga för alla näsor, åtminstone hos de större optikerna.
- - -
Köpare av hårvatten, munvatten, tandkrämer, hudmedel o. dyl., höra till världens naivaste människor.
En vacker hy kan man aldrig få genom tvålar, krämer o. dyl. En vacker hy får man genom att skaffa sig ett sunt blod; och ett sunt blod får man genom att i mat och dryck undvika allt som hetsar (kött, fisk, salt, kryddor, alkohol, kaffe, te o. s. v.) och håller sig till bröd, mjöl- och grynmat samt frukt. Kaffet förstör ej blott magen utan även nervsystemet, vilket är orsaken till kaffedrickarens blaskiga hy och förgrämda utseende. Därjämte är kaffedrickandet en av huvudorsakerna till att folk har så dåliga tänder.
På cigarrettreklamerna ser man ofta rökande damer med vacker hy, men vill man finna ett säkert medel att fördärva hyn, så bör man röka cigarrett.
Frisk luft, sol och rörelse i det fria - helst måttligt kroppsarbete - tidigt sänggående och 7-8 timmars sömn äro också nödvändiga saker för god hälsa och vacker hy.
Fräknar äro beroende på blodets sammansättning och kunna aldrig borttagas med tinkturer eller pomador. För de flesta damer äro fräknar klädsamma. I all synnerhet om drmerna äro av den sort A. T. Gellerstedt besjunger:
- - -
Jag skall här anföra några prov på vad läkare säga om kvinnornas tobaksrökning och vill då särskilt fästa uppmärksamheten på, att denna last ej blott skadar kvinnorna mer än männen utan också, om den ej stävjas, leder till en fasansfull katastrof för släktet.
D:r G. L. Barber säger:
Cigarrettrökningen ruinerar vära unga män och kvinnor. Den kommer ynglingarne att förlora tron på de jämnåriga flickornas renhet i vidsträckt bemärkelse. Cigarrettrökande flickor äro också i betänklig grad böjda för att glömma vilken charm och vilket värde denna renhet och kvinnlighet har.
Och nu gör tobaksrökningen kvinnan icke rätt skickad för det moderliga kallet - den riktigt tobaksförgiftade kvinnan har inte ens utsikt till att bli mor. Får hon barn, så komma de likvisst dödfödda eller försvagade till världen.
Tobaksrökning föranleder att båda könens organ brådmogna, något som väl inga förnuftiga föräldrar vilja gratuleras till.
Dr Samuel Brown, överläkare vid ett av New Yorks större sjukhus, säger: "Rökning är farligare för kvinnor än för män", och han tillägger:
När kvinnan röker, så röker hon passionerat - aldrig med s. k. måtta. Det nervösa tillståndet föranleder anemi (blodbrist) och andra sjukdomar, som könet är mottagligt för. Från hygienens synpunkt är det vansinnigt att kvinnor röka - rökningen sänker ju också deras moraliska nivå. Värst härjar tobaken i övergångsåren.
Den franske kvinnoläkaren d:r Lorand skriver:
Medan tobaken har en skadlig inverkan på mogna och fullt utvecklade unga kvinnor, är dess inverkan på omogna och outvecklade kvinnor ännu mera skadlig. Ja, tobakens skadliga verkningar på de unga flickornas organ är, enligt min mening, ett problem, som statsmakterna, regering och all annan överhet inte längre kunna ställa sig likgiltiga för.
Den australiske sanatorieläkaren d:r Kress:
Om tobaksrökningen blir allmän bland unga kvinnor, ha vi att förvänta en lavinartad fysisk och moralisk degeneration, detsamma som släktets dödsdom.
D:r Solly, berömd kirurg vid St. Thomas Hospital i London:
Tobaken har en stimulerande verkan på fortplantningsorganen, men snart nog följer därpå depressionen. Man har länge vetat, att överdriven tobaksrökning försvagar den sunda driften och ödelägger förmågan. Tobaken är en fruktansvärd källa till spermatorhæ (sädesflytning).
D:r Walter Tyrell, the Royal College of Surgeons, London:
Tobaksrökningen är en av de laster, som hemsöka oss, i det att den ödelägger själva mandomens grundvalar. Jag är säker på, att dess mest allmänna såväl som dess värsta verkningar äro, att den försvagar och i vissa fall ödelägger fortplantningsfunktionerna.
D:r Carl Ottosen yttrade i ett föredrag i Stockholm:
Om en ung kvinna frågar mig vad hon skall göra för att snabbast och effektivast bli gammal och ful, svarar jag: rök cigarretter!
D:r R. Hofstatter, Frankrike:
Cigarrettrökningen härjar kvinnans ansikte. Dragen bli skarpare, allt för tidigt uppträda rynkor i munvinklarne, underläppen framträder och överläppen sväller. Läpparne mista sin naturliga färg; de bli bleka och senare uppträder skäggväxt på dem, oavsett om de höra till en man eller en kvinna.
20 procent av de kvinnor, som intagits på sjukhus för nikotinsjukdomar, ha skäggväxt.
Som bekant få rökande kvinnor ofta karlröst och skrällig sådan.
- - -
Det är ett säkrare skönhetsmedel att undvika puder än att använda det, förkunnar d:r Kapp i Berlin. Pudret skadar huden rent mekaniskt, i det att det upplöses i dennas fuktighet och allt för starkt utvidgar porerna. Begagnande av puder förslappar huden och nedsätter dess funktionsförmåga. Den blir alltså även ful. Puder väcker också motvilja hos alla män. Damer, som ej äro riktigt unga, framhäva detta genom att pudra sig.
- - -
Alla kvinnor förstå, att röda läppar äro något eftersträvansvärt, men många av dem tro, att man kan erövra denna förmån utan att betala priset därtör. Förfall dock ej till den oerhörda dårskapen att sminka läpparne. Det talar om för varje man, att vederbörande dam är osund eller gammal.
Vi minnas Hermods epigram:
- - -
Man kan för någon minut få läpparne röda genom att fukta dem med tungan eller suga dem mot varandra. Måste man ta till ett dylikt toalettknep, får man dock ej göra det i andra personers närvaro i den dåraktiga tron, att det ej skall observeras. Sådant märka alla och förstå meningen.
Röda läppar får man genom att skaffa sig rent blod och rena vävnader. Och detta erövrar man i sin tur genom ett naturenligt levnadssätt: frisk lult, tillräcklig sömn och sömn under natten, ren föda (frukt och säd) samt avstående från alla livsnedbrytande njutningar, såsom alkohol, tobak och kaffe. Allt vad jag ovan sagt om sättet att få vacker hy passar för dem, som vilja ha röda läppar.
Den, som lever så, blir sund, och att vara sund är att vara vacker, alltså även att få röda läppar, läppar som kunna le de vackraste leenden i världen, läppar, som skola brinna under kyssar när den rätte kommer.
Under en sommarvistelse i Österrike kom jag en dag in på en av Österrikiska föreningen för folkhälsan ordnad utställning.
En av utställningens avdelningar omfattade kvinnlig hygien. Bl. a. illustrerade den hur det går med kvinnor, som tro sig bli vackrare genom konster och knep.
En kvinnlig läkare höll vakten den dagen. Jag vände mig till henne för att få en del upplysningar. Hon lämnade dem lika villigt som sakkunnigt.
En bildserie visade, huru smink skadar huden. Efterhand blir den kvinna, som sminkar sig, slappare och slappare i ansiktshuden, och redan på en tidpunkt då hon borde ha en spänstig hud infinna sig rynkorna.
"Vad kommer det av?" sporde jag.
"Varför tvätta vi oss?" frågade hon. "Är det bara för att se rena ut? Nej, det är mycket mer en hygienisk än en estetisk åtgärd. Att vara ren är att ha sina porer i ordning. Huden skall både kunna avsöndra avfallsämnen och inandas sol och luft - denna utsöndring pågår oavbrutet hos en frisk hud även om vi ej märka det förr än vi svettas. Denna avsöndring är av samma innehåll som urinen och avföringen, alltså ej blott obehaglig utan ytterligt giftig. Vad åstadkommer nu sminkningen?"
"Att utsöndringen blir stoppad", svarade jag.
"Ja visst. En sminkad kvinna är en smutsig kvinna. Hon behåller de avfallsämnen, som hennes ansiktshud skulle bortföra - ansiktshuden såsom partiellt andningsorgan är ju viktigare i detta fall än annan hud eftersom den ständigt är i kontakt med luften. Hon är det hus, där det ständigt röker in".
"Allt det där förstår jag, liksom följden därav för hela kroppskonstitutionen", sade jag. "Men varför blir den sminkade rynkig?"
"Kom ihåg träningens betydelse. Det organ, som ej arbetar, slappas. När ansiktshuden genom sminket förhindras att arbeta normalt, slappnar den efterhand. Det märkes ej i morgon eller nästa år, men Guds kvarnar mala oavbrutet, och slappheten, d. v. s. rynkorna, komma obönhörligt. Sminket är utmärkt för fabrikanten och för de kvinnor, som vilja bli gamla i förtid".
"Puder då?" sporde jag.
"Det har samma verkan som sminket, ehuru ej i så hög grad". "Detta vinner alltså", sade jag, "den fjolla, som tror sig med målning dölja att hon genom utsvävningar eller onaturligt levnadssätt i övrigt, blivit en ruin i större eller mindre grad. Hon är dock i någon mån ursäktad. Men de unga kvinnor, som fördärva sin normala hud med att sminka eller pudra sig och därigenom tro sig bli mera tilldragande, för deras dumhet finns det ingen ursäkt".
"Den sminkade eller pudrade, d. v. s. den i ansiktet smutsiga kvinnan, är", fortsatte doktorn, "utsatt för en mängd sjukdomar: huvudvärk, tandvärk, halsåkommor, dålig hy, finnar o. s. v. Detta är svårt, men ej det svåraste. Vid varje operation i huvudet riskerar hon svåra lidanden. Och - det värsta av allt - blindhet kan bli följden av sminkning. En amerikansk läkare har beskrivit 22 av honom kända fall".
- - -
"Vad säger doktorn om att damerna klippa av sig håret?" spörjer jag sedan jag sett, att hon har en härlig, blond fläta.
"Att de spekulera på att i sinom tid bli flintskalliga, liksom männen".
"Är detta beroende på klippningen?"
"Ja. Det är med hårrötterna som med allt annat i människokroppen: om de vanskötas, så förtvina de. Det långa håret tränar hårrötterna genom sin tyngd, så att de bli arbetsdugliga. Dessutom omger håret oss med en ständig elektrisk ström - ni vet väl, att det sprakar kring kammen på sunda kvinnor med långt hår. Bortfalla dessa bägge livsbetingelser för hårrötterna, blir vederbörande flintskallig när tiden är inne. Håret - en samling ihåliga rör - är ett utsöndringsmedel för kroppsavfall. Ju rikare detta är, dess större utsikt har vederbörande att slippa huvudvärk, tandvärk o. s. v. Jag vet, att det är något på tok med nervlivet hos varje kortklippt kvinna. Lilla hjärnan, som har så oerhörd betydelse för de speciellt kvinnliga funktionerna, bör ha det skydd, som hårknuten ger. Detta är naturens egen anvisning, som årtusendens erfarenhet lärt kvinnorna förstå. När en kortklippt kvinna kommer till mig frågar jag alltid om det ej är något på tok med hennes menstruation - och när det är på tok med denna, är det på tok med hela kvinnan. I regel får jag ett ja till svar på min fråga, och jag råder henne alltid att låta håret växa innan detta onda kommer".
"Vad kommer det till, att kvinnorna här i Österrikes fjälltrakter ha mycket rikare hår än t. ex. wienskorna?"
"Därför att håret också är ett skyddsmedel mot kölden. Ju kallare klimat, dess rikare är hårväxten hos människorna. Naturen vet alltid att ordna det praktiskt".
"Är det oriktigt att bränna håret?"
"Ja visst. Kvinnor, som offra pengar på frisören, ha alltid ett mer eller mindre arbetsodugligt hår i fråga om den uppgift det har. Men dessutom ha de alltid ett glanslöst hår. Glanslöst hår är sjukt hår. Och sjukt hår betyder att bärarinnan ej är frisk".
"Och hårfärg?"
"Är ofta giftig. Man gör ej ostraffat sitt hår till en gifthärd för huvudsvålen och därmed hela kroppen. Att färga håret är att orena det".
- - -
Hårfärgen lurar ingen. Inte är det fult att vara t. ex. rödhårig! Att vara gråhårig är i de flesta fall vackert - det passar ihop med ett ansikte, som ej är ungt; det ger något av förfining även åt det ansikte, som annars är grovhugget. Blir den hårfärgade svettig, törs han inte torka sig i huvudet utan viftar med näsduken, såsom på teatern, vilket strax röjer honom.
Ännu dummare är det att färga mustascherna. Det går inte att färga bara skägget, utan huden får ock sin del av färgen. Och varför skall man ge sig ut för att vara något annat än man är? Då den mustaschfärgade dricker, äter soppa eller snyter sig, väcker han allmän uppmärksamhet genom sitt konstlade sätt.
Han kladdar lätt ner händer och ansikte och skaffar på många sätt omgivningen roligt.
Hår, som färgats, har ingen verklig glans. Och hårfärg skadar alltid hårväxten. Ofta går det så till, att håret faller av fläckvis.
En ung flicka kan tillåta sig att med en tuschrand markera ögonbrpn och ögonhår för att ögats klarhet så mycket mer skall framträda. Men hon får ej slarva ifrån sig det, så att randen blir olika tjock eller ej når ut över hela hårområdet. Hur bra hon än gör det, märkes det, men vad förlåter man inte en ung, söt flicka?
- - -
Har man något naturfel, måste man söka dölja det, i all synnerhet om det är av för omgivningen obehaglig natur. Det gäller emellertid därvid att inte förfalla till en onatur, som ytterligare framhäver felet.
Du har t. ex. trasiga framtänder, och du vill inte onödigtvis erinra om det. Förfall då inte till den onaturligheten att draga ner överläppen på ett sätt, som gör ditt ansikte långt och olikt dig själv.
Eller du har en för kort överläpp så att inte blott tänderna utan också hela tandköttet blir synligt då du skrattar. Du har frågat en läkare, om ej en operation kan avhjälpa detta fel, som verkar frånstötande på många, och läkaren har svarat nej. Nu bör du inte fatta det dåraktiga beslutet att upphöra att skratta, då blir du sur och tråkig och tappar allas sympatier. Men du måste förstå, att för dig är endast det hjärtliga, det oemotståndliga skrattet tillåtet. Flamset, det evinnerliga flinandet, som alltid tröttar, blir hos dig outhärdligt. Studera f. ö. ditt ansikte framför spegeln och undersök huru du bäst kan skratta utan att bli ful.
Har du nervösa ryckningar i ansiktet eller kroppen, får du ej försöka dölja detta med att bli en sprattelgubbe, som oavbrutet gestikulerar eller vilkens guttaperkaansikte är i ständig rörelse.
Haltar du, så strama ej upp kroppen för att göra haltandet omärkligt. Du blir då ej blott halt, utan din kropp i övrigt mister sitt rörelsebehag.
Om du läspar eller stammar, så tag hos läkare reda på om ej felet genom behandling av specialist kan avlägsnas. Så har skett i många fall. Men går ej detta, så upphör ej för den skull att tala. Det misskläder dig än värre. Och har du något snällt och bra att säga, så glömmer man snart uttalets brister för innebörden av det sagda.
Har du svårt att uttala något visst ord riktigt, får du stryka det ur din terminologi och utfinna naturliga ersättningsord för detsamma.
Det ges, har jag redan sagt, inga andra fula människor än de vettlösa och de elaka. Är det inre gott, så skiner det igenom och förtar det annars dåliga intrycket av kroppslig missbildning eller defekt. Den i ett eller annat avseende lytte har sålunda extra anledning att tillägna sig intelligensens och hjärtelagets skönhet.
Endast ovanligt tarvliga människor göra narr av dessa i det yttre vanlottade. Men det är nu en gång så, att det finns även tarvliga människor, och de lytte kunna ej alltid undgå att sammanträffa med dem. Det är då bäst att ej låtsas om dem. Vrede förskönar sällan och förbättrar sällan någonting. Den lytte har sålunda även extra anledning att till sina övriga dygder lägga överseendets och tålamodets.
- - -
Föräldrar och lärare måste lära barnen att ej göra narr av lytta personer. Vädjar man till barnens ridderlighetssinne, misslyckas det sällan, om ens någonsin.
- - -
En fin människa luktar rentvättad av kropp som kläder. Hon behöver ej begagna parfymer, vilka alltid göra en misstänkt.
Ett av behagen att umgås med engelsmän är att man vet, att de äro rena in på revbenen.
Billiga parfymer ställa en på simpelhetens nivå. Det är det säkraste sättet att väcka motvilja för sin person, näst det att stinka sur tobak.
Det finns personer i den grad lortaktiga, att de ej idas borsta tänderna utan skölja dem med något munvatten, vars lukt sålunda skulle taga bort den obehagliga stanken ur deras otvättade mun. De bedraga sig. Det hela blir en luktblandning av obehagligaste slag.
- - -
Man skall aldrig säga, att den eller den luktar fotsvett. Den antyder, att man skulle tro, att vederbörande råkat ut för något lidande och är värd beklagande. Det är misstag. Han lider självförvållat, emedan han ej håller sin kropp ren. Och det är hans ensak, så länge han idkar eremitliv. Men vill han tvinga andra att förgifta sig med att inandas hans avskyvärda utdunstningar, bör han erinras om, att han luktar lortaktig människa och behandlas därefter, d. v. s. förvisas ur andras omgivning. Han är ej blott obehaglig utan ett hot mot andras hälsa.
Den, som håller hela sin kropp ren, äter ren föda, andas ren luft, och icke hängiver sig åt laster, behöver ej frukta att lukta lortaktig människa [*].
[* Överläkaren vid Skodsborgs sanatorium d:r Carl Ottosen skriver om behandling av fotsvett:
En eller flere gånger om dagen tages fotsvettsbad på det sätt, att man helt enkelt sätter fötterna i en balja, fylld med vatten, så hett man tål. Häri sitter patienten 10, 20, 30 minuter. Tages badet blott en gång om dagen, bör det ske på aftonen. Efter badet överhällas fötterna med kallt vatten och avtorkas därpå väl, varefter man går till sängs. Tager man härtill 1 à 2 svettbad i veckan för hela kroppen, skall vederbörande få se på underverk under loppet av helt kort tid.
Har svetten gått i jäsning och är sjukdomen av stinkande natur, måste man gå ännu radikalare till väga. Fotsvettbadet skall då åtföljas av en omsorgsfull tvättning med varmt vatten och såpa. Därefter avtvättning eller hellre avborstning med sublimatvatten. Naglarna måste skäras korta, så att man är säker på att alla bakterier, som finnas på fötterna bli dödade. Behandlingen företages även nu i förening med ett kallbad, så att man är alldeles säker på att eventuella bakterier, som funnits å kroppen, avlägsnas. Därefter påtagas rena, urkokade strumpor.
De gamla skorna måste kasseras. Vad kan det gagna, att man rengör fötterna aldrig så väl, när man sedan sticker dem i skor, som äro fulla av bakterier och gammal, jäst, rutten svett? Har man ej råd att bränna upp skorna, får man söka att desinficera dem med fint pulveriserad garvsyra. Några få gram om dagen torde vara tillräckliga att i lättare fall göra avsedd verkan, men fall ges också, så hårdnackade, att man måste absolut lägga av de gamla fotplaggen. - Med iakttagande härav ha vi ännu ej sett ett fall av stinkande fotsvett, som ej på kort tid fullständigt hävts.]
- - -
Det är särskilt damerna, som äro utsatta för korpulensens förfulning och obehag, när de ej längre äro riktigt unga. Skola de undgå det olycksödet, måste de med kraft bekämpa det, i synnerhet när de nått 30 år. Då borde de ju stå i fulla glansen av sin mogna skönhet, och då har ett flertal stadsdamer isterhaka, fläskbarm och ben som timmerstockar. En fet dam på 30 år är gammal.
Huru skall man då undgå att bli fet? Se här några regler:
Ät icke mera än vad du finner absolut nödvändigt för bibehållandet av hälsa och krafter. Experimentera sålunda ut minimikvantiteten av den föda du intager.
I övergången: ät rotfrukter (dit får dock ej räknas potatis) och grönsaker, d. v. s. sådant som har ringa näringsvärde, men utgör bukfylla, som ger en känsla av mättnad.
Ät aldrig mellanmål! (Alltså inte heller konditoribesök).
Ät aldrig kvällsmål!
Undvik feta och söta saker! Undvik soppor! Undvik mjölk! Alla alkoholdrycker (även pilsnerdricka) äro absolut förbjudna. Aldrig annat bröd än av sammäld.
Alla slags syrliga och neutrala frukter: äpplen, plommon, apelsiner, citroner o. s. v. äro att rekommendera.
Drick aldrig till måltiderna! (Men mellan dem: 2 timmar efter maten och 1 timme före skall ej dryck intagas). Den bästa av alla drycker är vatten.
Sov för öppet fönster! Ha ej för mycket sängkläder på! Ligg på en hård bädd!
Lägg dig tidigt! Stig upp tidigt! Morgonliggare böra överge allt hopp om att kunna bli av med istret. Även magra göra klokt i att tillämpa denna regel: "Early to bed and early to rise, makes a man healthy, wealthy and wise" (tidigt i säng och tidigt upp, gör människan frisk, rik och vis). Undersök vad det minsta timtal sömn är, med vilket du kan reda dig och bibehålla hälsa och krafter. 7 timmar för en man och 8 för en kvinna bör vara maximum. Mycken sömn vid hög ålder är självmord.
Tag en kall avrivning (avtvättning) å hela kroppen varje dag och ett varmbad i veckan. Utan ordentlig hudvård ingen ordentlig ämnesomsättning, och fetma är en sjukdom, är detsamma som dålig ämnesomsättning - det är den ladugård, där det inte är ordentligt mockat, där avfallsämnen blivit kvar och svälla. Den kalla avrivningen är det viktigaste. Det är den mest idealiska badform i världen, på en gång renlighetsbad, härdning, massage och gymnastik. Använd rumsståndet vatten, om du ej tål kallt. Använd badvantar och torka med grov handduk. Tag avrivningen helst vid uppstigandet, då du är varm, och du bör bli varm efteråt: genom frottering, rörelse eller genom att krypa ner i sängen till dess kroppsvärmen återvänt. Ett par badvantar äro bäst, men en handduk kan också användas. Låt det gå raskt! Viktigt är att ej glömma att ge nederbenen och fötterna sitt. Den frusne kan spara dem till dess han fått på tröja och skjorta.
Kroppsrörelse är nödvändig, bäst i fria luften. Arbete är bättre än gymnastik. Hugg ved, arbeta i trädgården, skura o. s. v. Rörelsens skall vara så stark, att du får minst en ordentlig svettning om dagen. Ångskåp, ljusbad o. s. v. äro nog bra, men ha ej alls samma goda verkan som den naturliga svettningen.
Kläd dig så, att ingenting trycker. Där tryck äger rum, där är omsättningen dålig, och dit samlar sig istret. Trånga kjolar, strumpeband o. dyl. äro av ondo, och den, som försöker bli smal genom bruk av snörliv, är förlorad.
En fetlagd kvinna, som begagnar trånga skor och styltklackar, kan säga farväl åt förhoppningarna om att bli av med fetman. Hon har med de trånga skorna stoppat ämnesomsättningen och med de höga klackarna berövat sig förmågan att kunna gå så mycket och fort, att hon kan svettas ordentligt. Hon blir tröttare och tröttare, latare och latare, fetare och fetare.
När den fete fått talg på hjärta, lever eller njurar kan han hälsa hem. Då infinner sig den dödliga sjukdomen när som helst.
De feta äro dåliga liv. Fråga livförsäkringsbolagen, om du ej tror mig.
En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det, är ofullgången, fysiskt defekt.
Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien. Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli hövding.
Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva mannen fått i skägget.
Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall är trötthetsämnen. Ju närmare dessa äro placerade hjärnan, dess större obehag bereda de oss. Den man, som rakar sig, har berövat sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall.
Skägget är elektriskt ledande. Få ana, vilka oerhörda fysiska livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt omspolar mannen med helskägg.
Skägget är ett skydd för tänderna. Hållas käkar och tandkött varma, äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna bli alltså bättre närda och hålla längre. Men dessutom skyddar skägget för reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tandtrakten.
På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk o. s. v.).
Mannens ömtåligaste organ är struphuvudet. Det är inkörsporten för de flesta hals- och bröstlidanden. Det struphuvud, som är berövat sitt skyddande omhölje i skägget, har aldrig normal värme. Blodcirkulationen är alltså svagare än den borde vara, vilket är ett försvagande av organet. Men därjämte saknar det också det skydd mot bakterier, som möta oss i miljarder i varje spårvagn, varje järnvägskupé, varje kontor eller butik, varje samlingslokal. Har man normal cirkulation i organet, ditför blodet försvarsmedel mot de bakterier, vi aldrig kunna undgå. Kan blodet ej ditföra dessa skyddsmedel, ta bakterierna fäste i struphuvudet och praktisera sig därifrån till de delar av kroppen, där de knnna finna lämpliga angreppspunkter.
Men även rent direkt skadas man av att gå med oskyddat struphuvud. Förkylningarna börja ofta just där.
Den, som rakar sig, går ständigt omkring med sårig hud. Det borde anses fult, men vanan att se så många män sådana har förslöat iakttagelseförmågan. Den såriga huden är en inkörsport för allehanda bakterier. Om naturen får sköta en blessyr, så förser den densamma med en skyddsskorpa i sårkakan - läkare och fältskärer bruka för samma ändamål diverse medel, som hindra luftbakterietillförseln; och alla omtänksamma människor gå med ett engelskt plåster i plånboken för att genast stänga dörren för bakterierna, om de skulle få ett sår. Men den skägglöse låter beständigt riva upp såret och går omkring med det och tror till på köpet, att det är fint. Han har sin egen tvålkopp hos skinnskraparen, och tror sig visst vara skyddad för bakterierna därmed! Heliga enfald! Skulle bakterierna i grannens kopp genera sig för att utvandra till hans? Och hans tvålkopp skyddar inte de rakades commune bonum, som utgöres av rakkniven och som nyss skrapat en syfilit, en tuberkulös eller en man med ekzem.
Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är dömt att misslyckas - den, som gör det, har gått för bittida från mästaren. Straffet för denna modenyck - som står i nivå med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och annan stympning - kommer ej genast. Men det uteblir aldrig, liksom den ödmjuka lydnaden för hälsolagarne alltid medför sin belöning.
Alla normala kvinnor tycka om män med skäggväxt. De känna
instinktivt, att blott dessa äro de riktiga karlarne. Det är för
kvinnan en stor njutning att få stryka sin lena kind mot mannens
skägg. Och hon tycker, som det franska ordspråket säger: "En kyss
utan skägg är ett ägg utan salt".
