Den mänskliga samlevnaden har få blommor, som äro skönare än tacksamhetens. Vägen till förfining är att tacka för varje visad god gärning. Då man i ett hus ser barnen rusa upp från bordet utan att tacka för mat, beklagar man dem. De ha ej fått lära sig tacksamhetens behag, och deras väg genom livet skall alltså bli tommare och törnigare än de tacksammes.
Tacka för varje tjänst, för varje hjälp, hur obetydlig den än må vara.
"Alla behöva vi varandras hjälp", hette det i den gamla katekesen. Låt dina medmänniskor känna, att du förstår det.
Tacka för mat, tacka butiksbiträdet, som expedierar dig, tacka din principal för erhållen avlöning, tacka för brev, tacka för sist.
Vid alla tillfällen, då du får verka som person, säger du: "Var så god" och får till svar: "Tack!" Vid bordet är den serverande en ren automat - bordsgästerna skola ägna sig åt varandra och få ej störas, vadan serveringen sker utan ord. Så kan ock vara fallet på ett kontor. Kontoristen, kontorschefen eller principalen sitter mitt inne i sitt arbete och får ej störas däri med ett "Var så god!" eller med "Tack!" som skulle avbryta hans tankegång. Sjökaptenen, som ger order i talröret, och maskinisten, som svarar, har ej heller tid därtill.
Men i sällskapslivet, där är du en person, och där får du ej brista i artighet.
Det är ej alltid en artighet besvaras med tack, och det är gott om tillfällen, då ett tack ej är nog.
Då någon tackar, besvaras detta icke med ordet "Tack!" utan med en för situationen passande mening. Motsatsen är brist på vett eller själsnärvaro. Och i sällskapslivet får man ej vara tankspridd. Där får man aldrig glömma sig!
Som regel följes ett "Tack!" av ett "Var så god!"
Då man blir bjuden på något heter det:
Gästen: "Tack!"
Värd eller värdinna: "Håll till godo!"
Då man tackar för en tjänst, men själv gjort en sådan, heter det:
"Tack!"
"Tack själv!"
Den tackade får naturligtvis ej glömma den mottjänst han blivit bevisad.
Då man till någon inomhus varande säger: "God natt!" bör till detta läggas ett: "Sov gott!" och den, som tackar därför, får ej blott svara med ett "Tack!" utan skall naturligtvis lägga till ett: "Sov gott själv!"
De här exemplen kunna kanske vara nog. Nej, ett till!
Om man är drullig nog att knuffa till någon, trampa någon på tårna e. dyl., skall man naturligtvis be om ursäkt. Är den, som en sådan bön framställes till, en artig person, vill han naturligtvis minska den sig ursäktandes förlägenhet och svarar: "Ingen orsak!" eller: "Det var ej farligt!" eller något dylikt. På denna artighet att bagatellisera felet svarar den felande naturligtvis med ett "Tack!"
Glömmer sig någon, kan du gärna för honom berätta anekdoten om pappan och skolflickan. Jaså, du har inte hört den? Den lyder så här:
Fadern: "Hur går det för dig i skolan, Greta?"
Greta: "Jo, i dag har jag lärt mig att säga: 'Tackar så mycket' och 'Var så god' på franska".
Fadern: "Det var mer än du kunnat på svenska".
- - -
Skall man säga prosit? Ja, i sällskapslivet.
Om däremot på ett kontor principalen sitter och skriver ett affärsbrev och nyser, skulle ett "Prosit" med åtföljande skyldighet att tacka för uppmärksamheten endast besvära honom. Likaså i hemmet t. ex. om frun sutte djupt inbegripen i en bok och råkade nysa, när någon av husets personal komme in.
- - -
Vill du lära känna en människa riktigt, så lägg märke till om hon ber om ursäkt, då därtill finns anledning, och hur hon gör det.
I en engelsk roman förekommer följande för den engelska nationalkaraktären belysande anekdot:
En liten gosse kommer till sin farbror, frågande:
"Farbror, om en gentleman gjort något oriktigt, vad tar han sig då till?"
"Han ber först om ursäkt och så söker han reparera felet".
"Då skall jag först be farbror om ursäkt. Och jag är så ledsen, emedan jag ej kan gottgöra mitt fel. För jag har slagit sönder den stora vasen i dagrummet, och jag har inte så mycket pengar som den kostar".
Gråtande kastade han sig i farbroderns armar och hade snart trösten att få dennes förlåtelse.
Alla kunna vi begå ett fel, råka ut för en olycka. Men vi kunna också alla be om ursäkt därför och sträva till att gottgöra vår försummelse. Den, som ej gör det, blir med rätta ansedd som en tarvlig person, som anser sig saklöst kunna tillfoga andra människor skada eller förtret.
Har man förstört något, som kan ersättas genom nyinköp, gör man det, men det måste - såsom framhållits i kapitlet "Husfolk och grannar" - ske med mycken takt och framför allt ej så, att man ger intrycket att ha försonat sitt fel med att betala.
Vänj från början barnen att be om ursäkt, då de felat. Då blir det för dem natur. Annars kanske de av ren blyghet underlåta vad de borde i dylika fall samt bli orättvist bedömda därför.
- - -
Förtigandet av ett fel kan ofta vara till stort men för våra medmänniskor.
Det var inkokningstid i huset. Man begagnade sig av en Rexapparat, vartill hör en termometer, enär olika fruktsorter vid inkokningen kräva olika värmegrad. Få de för mycket eller för litet, bli de fula eller hålla de sig inte.
Vid ett tillfälle slog jungfrun sönder termometern. Hon talade dock ej om det för frun, vare sig nu detta berodde på blyghet eller hänsynslöshet, utan hon kokade in på ren slump.
Allt kommer i dagen. En del burkar begynte snart jäsa; andra befunnos ha ett mer eller mindre njutbart innehåll. De pengar, som utlagts för de inkokta frukterna och sockret, voro alltså bortkastade, liksom arbetet med dem. Och det var så långt lidet på hösten, att nya ej kunde få köpas för pengar. Ett hastigt överslag visade att ensamt penningförlusten gick på 100 kr.
Detta för att jungfrun ej ville erkänna att hon slagit sönder en termometer, som kostade 2 kr.
Det är klart att det samvetslösa förtigandet också blev till skada för jungfrun. Hon fick ej en så dyrbar julklapp, som frun tillärnat henne; inte heller den ifrågasatta löneförhöjningen. Och vid vårflyttningen blev hon inte ombedd att stanna i tjänsten, som var den bäst betalta där på orten.
- - -
"Jag är så glömsk", svarade en herre, då han erinrades om att han ej hållit ett löfte. Och därmed tyckte han sig vara rättfärdigad.
Vart skulle det ta vägen med världen, om man godtoge dylika ursäkter? Allt arbete, allt ordnat mänskligt samliv skulle ju bli en omöjlighet.
Man kan vara överseende nog att låta bli att förarga sig över den sig kallande glömske. Men man måste alltid låta honom förstå, att han är av sekunda människoart. Han är en hänsynslös, en självisk person som inte tycker, att det är så noga, om han sviker sina förbindelser till andra och sålunda ådrager dem obehag och kostnader.
För sådana har samhällsmaskineriet blott inskränkt bruk. Och som vän
är han lika oanvändbar som han är opålitlig. Den, som ej har så
mycken självaktning, att han blyges ifall han underlåter att utföra
något, som han åtagit sig, den kan ej heller ha aktning för andra.
