Till privatbrev brukas ej firmastämplat papper och firmastämplat kuvert.
Brevpapperet skall vara gott - helst papper och kuvert av samma art. Det gör ett behagligt intryck på mottagaren. Under alla förhållanden får ej användas ett papper, som slår igenom, ty då blir skriften svårläslig och vållar alltså mottagaren extra besvär.
Papper och kuvert kunna ha ens monogram eller ens förenings emblem, men alla andra inskrifter äro otillåtna. Grannlåtar av ett eller annat slag avrådas bestämt.
Privata meddelanden få aldrig skrivas å brevkort. Mottagaren kan därav ha obehag.
Ett brev skall ej ängsligt präntas. Det ser tillgjort ut. Men det får å andra sidan ej vara slarvigt skrivet, framför allt ej oläsligt. Det ser ut som om man blott ville hafsa från sig skyldigheten mot adressaten. I synnerhet skola sådana brev göra ett dåligt intryck på förmän, gynnare och äldre personer i allmänhet. Den ledighet och naturlighet man eftersträvar i sällskapslivet skall man eftersträva även då man ger sin personlighet i ett brev.
Det säger sig självt, att brev aldrig få ha en plump eller en smutsfläck.
Många kursiveringar verka tröttande och gör att när man riktigt vill ha fram något, saknar man medel till att framhäva det.
När brevet är färdigt, skriver man ej i marginalerna och tvärsöver, där man redan skrivit. Det åsamkar mottagaren extra besvär att vrida och vränga brevet på alla kanter och att försöka tolka det överskrivna, och detta förtager för många det goda intryck, som brevet tilläventyrs kan ha gjort.
Underskriften och adressen skola vara så tydliga, att ej en skymt av tvivel kan uppstå rörande deras tolkning. Alla slängar och snirklar i pikturen vittna om tillgjordhet, men särskilt gäller detta namnteckningen.
Skriv alltid din namnteckning lika.
Skriv din namnteckning läsligt och klottra ej till den, så att ingen mer än du själv kan tyda den. Sådant är dumhögfärd.
Särskilt när du skriver till en tidning, gör förfrågningar, söker plats eller dyl. bör du noga och tydligt ange namn och adress. Motsatsen orsakar kanske, att ditt meddelande går i papperskorgen. Man har annat att göra än att tyda kråkfötter, som av slarv eller med avsikt gjorts oläsliga.
Skriv alltid din adress i dina brev. Detta gäller även dem, med vilka du ligger i regelbunden korrespondens, ty eljes tvingar du dem att genom registrering eller annat extra besvär hålla reda på var brev skola finna dig.
Adressen på kuvertet skrives alltid tydlig och fullständig. Eljes kan brevet komma på villovägar.
Om avsändaren skriver sitt namn på baksidan av brevet, så är han garanterad att återfå det ifall det av en eller annan orsak ej skulle träffa adressaten.
- - -
Det ingår ej i min uppgift att yttra mig om affärsbrev och icke heller om innehållet i brev. Därför gälla vanliga uppsatsskrivningsregler. Jag blott erinrar, att i fråga om titulatur gälla samma regler som i sällskapslivet.
Så säger man ej endast "fröken" eller "frun", utan tillnamnet måste vara med. Förnamnet använder man endast till nära bekanta - högst ogärna en sådan sammansättning som "fröken Anna" eller dyl., som påminner om tilltalet till en restauranguppasserska, kaféfröken e. dyl. Undantag från denna regel gälla blott om det är flera systrar i en bekant familj.
"Ni" verkar ej så stötande på konservativt håll då det förekommer i brev som i sällskapslivet, och det går många gånger bra för sig i förra fallet, där det skulle högst onådigt upptagas i senare. Bruka det dock försiktigt och skriv det i ovissa fall för säkerhets skull med stor bokstav.
Många tyckas tro, att det är demokratiskt att utelämna hövlighetsordet "herr" å brev. Det är alldeles tvärtom. Idealet är att få bort alla titlar och ersätta dem med det för alla män gemensamma "herr", liksom väl alla vuxna damer en gång skola komma att kallas "fru".
- - -
Skall man skicka med svarsporto i ett brev, eller frimärken, så kan man med en sax eller en kniv någonstädes i brevet, som skall avsändas, å något vid skrivningen lämpligt tomrum, t. ex. nedanför brevets underskrift, göra ett snitt av frimärkets bredd. I detta snitt instickes frimärket eller frimärkena. Så anbringat faller frimärket ej ur, då brevet öppnas av mottagaren.
Det finns annars i pappershandeln särskilda för frimärkssändningar och frimärksförvaring avsedda små genomskinliga kuvert.
- - -
Om du utanpå ett brev begär svar med budet, så kan du gärna kosta på dig att säga: "Om benäget svar anhålles", "Om svar anhålles vördsamt" eller dylikt. Den, som skall svara, blir genast i bättre stämning än om det blott stode ett kallt "Om svar anhålles".
- - -
Att inte besvara brev är en ohövlighet av samma art som att ej besvara en hälsning på gatan. Alla brev böra besvaras. Gör en person en fråga, så besvarar man den - man kan aldrig veta vilken tjänst detta kan vara för en människa. Kan man ej besvara frågan, beklagar man sin oförmåga i detta fall.
Viktigast är att besvara de brev, varmed man visats någon uppmärksamhet.
T. o. m. så kallade tiggarebrev böra besvaras. Kan man ej hjälpa, bör man genast säga ifrån därom, så att den hjälpbehövande ej går och när ett falskt hopp, som hindrar honom från att söka andra utvägar.
Man skall vid besvarande av ett brev ha detta framför sig, så att svaren bli korrekta och så att man ej glömmer lämna begärda upplysningar o. s. v.
Man skall - med här nedan anförda undantag - svara genast. Mottagaren kan ha obehag av att det sölats med svaret, och även om så ej är fallet, gör sölet dock ett oangenämt intryck på honom. För att anföra ett exempel: den kloke köpmannen sänder alltid remissan till sin fordringsägare så tidigt, att den är framme på förfallodagen - fordringsägaren skall aldrig behöva vänta på pengarne. En så förutseende och korrekt människa får ju det största tänkbara förtroende hos sina medmänniskor.
Besvara aldrig ett brev i vredesmod. Har du mottagit ett brev, som förargar dig, så sov på saken. Ett enda oöverlagt ord i ett brev kan slita gamla vänskapsband och ge sår, som aldrig läkas.
Dylika brev besvaras bäst muntligen - när du första gången efter brevets mottagande träffar avsändaren.
- - -
Rulla aldrig en tidskrift eller ett manuskript, enär detta gör dem obekväma att hantera för mottagaren och i regel tillskrynklade på posten - alltså mindre välkomna. Det finns redaktörer, som ej göra sig besväret att försöka räta ut rullade manuskript, utan alltid återsända dem olästa.
Sändes en teckning rullad, måste den omges av en papprulle. Men det besväret kan avsändaren bespara sig. Det gör ingenting, om det är ett veck på en teckning, såvitt papperet ej är så tjockt och styvt, att det bildar brott i vecket. Vill man undvika vecket, så lägges en pappbit som skydd för teckningen, innan den inneslutes i ett vanligt kuvert av sådan storlek att teckningen ligger stadigt i detsamma.
- - -
Glöm ej att ordentligt frankera dina brev, innan du postar dem. Många personer ha för princip att aldrig utlösa ofrankerade eller ofullständigt frankerade brev, och din skrivelse går sålunda aldrig fram. De, som ej äro så stränga, tänka dock ej högt om dem, vilkas slarv kostar dem pengar och besvär (ett dylikt brev aviseras och måste särskilt eftersändas, där ej ordnad brevbäring existerar).
- - -
Anonyma brev avsändas endast av tarvliga människor, som anse att de saklöst kunna vara råa, blott man icke känner dem, och endast sådana offentliggöra brev, som betecknats som privatbrev eller äro av privat natur.
- - -
Brev skola aldrig bäras lösa i fickorna. De förlora då sin form och bli skrynkliga. Ett dylikt brev är ett prov på bristande skönhets- och ordningssinne, och innehåller det en ansökan eller dyl., kan man vara viss om, att avseende ej fästes vid densamma.
Naturligtvis är det brutalt att så behandla andras brev, som man fått förtroendet att posta och sålunda sätta en orättvis stämpel på avsändarens karaktär.
Brev bäras i en bok med styva pärmar, om man ej har särskild brevväska eller portfölj.
- - -
Är man oviss om, att man är rätt adressat till ett brev, som man fått, så öppnar man det i vittnes närvaro och avbryter genast läsningen om man finner, att det tillhör en annan.
Man skriver på kuvertet en förklaring om huru det gått till och ett beklagande av att man sålunda ofrivilligt kommit att bryta brevet.
- - -
Hur man bär sig åt, när man vill komma i korrespondens med en flicka?
I den amerikanske författaren Stewart E. Whites "Floden" skildras huru en präktig ung man, som dock saknar sällskapsmanér, blir kär i en flicka och ber att få skriva till henne. Hon ler för sig själv åt att han brassar på så direkt, och så svarar hon:
"Nu skall jag lära er, huru man brukar bära sig åt. Man frågar inte en flicka om sådant. Man skaffar sig en anledning. Man sänder t. ex. en bok eller tidskrift, där man strukit för något, som man talat med den unga damen om, eller som man vet, att hon intresserar sig för - allra helst något, varom hon önskat upplysning. Samtidigt skriver ni till henne ett brevkort, vari ni meddelar vad ni skickat. Den unga flickan måste naturligtvis tacka för uppmärksamheten. Om hon nu önskar att det skall bli korrespondens, begagnar hon tillfället att fråga om något eller ger honom annorledes tillfälle att skriva. Och så är korrespondensen i full gång".
- - -
Alla brev, som kunna kompromettera en kvinna - illviljan kan, som bekant, göra bärg av sandkorn - måste brännas genast efter mottagandet.
Däremot gömmas alla brev, som kunna tjäna ett gott ändamål: karaktärisera en framstående person, belysa en märklig händelse o. s. v.
- - -
Vid brevskrivning är det absolut nödvändigt att ha reda på, huru
vederbörande skriver sitt namn och iakttaga det. Stavar Karl sitt
namn med C., förkortar Gustav sitt namn till Gust., skriver Anderson
sitt namn med ett s, måste även du göra det. Motsatsen anses som
slarv eller nonchalans och gör ett dåligt intryck på mottagaren.
