På längre cykelturer kläder man sig i ylle - en herre i en gammal kavajkostym, en dam i en dito promenaddräkt. Det bästa tar man ej till för att genomdammas och genomsvettas - kanske också genomregnas - på landsvägen.
En herre är spänstigare i sport- än i långbyxor. Ingenting får trycka. Kjolen skall knäppas på livet, ej bindas kring magen. Korsett är alldeles otänkbar. När jag i yngre dagar ledde turistfärder, satte jag som villkor, att damerna ej hade korsett och höga klackar. Ty de, som ha det, orka ej med och förstöra alltså färdens ändamål för hela sällskapet.
Endast porösa underkläder böra förekomma: herrar ha en sportskjorta; damerna en "kombination" av trikå. Observera att ombyte av underkläder och strumpor medföres. När dagsmarschen är slut, kan man lätt förkyla sig, om man går i svettdränkta underkläder, vilket även i andra avseenden är osunt, på samma gång det är otrevligt. Och att foten håller är halva färden. Därför äro torra strumpor ett viktigt medel.
Huvudbonaden bör vara mjuk och av den art, att den ej flyger av i blåst - en sportmössa för herre och en skärmlös tättsittande mössa för damer.
Gassar solen kraftigt i nacken, så häng en näsduk att skydda den. Eljes kan du få brännsår där.
Medför det minsta möjliga av toalettsaker: en lätt tandborste, tvål i blad, en liten kam eller hårborste (s. k. mustaschborste). Varje gram tynger - minns talesättet om "liten börda och lång väg". Öka ej bördan med tandkrämer, munvatten o. dyl. Klosettpapper hör till utrustningen. Synål, stoppnål, tråd, stoppgarn, säkerhetsnålar och knappar för underkläder få ej glömmas.
En liten gasbinda och något blodstillande medel bör medföras i händelse någon olycka skulle inträffa.
Nödig reparationsmateriel ifall en cykelring skulle skadas, har du alltid i cykelväskan, så det behöver jag ej påminna om.
På kvällen tvättas fötter och ben i kallt vatten. Det motverkar, att de styvna. Det är ock bra att stå några minuter i vatten. Masseras de även, är det så mycket bättre.
- - -
För längre fotvandringar tillämpas samma regler, endast skärpta. Gäller färden fjällen, måste damens kjol vara av starkt tyg, ty en tunn slites lätt sönder av ripgräset och under bärgklättringar. Av samma skäl böra herrarne här ha sportbyxor. De fastna ej i, såsom långbyxorna.
För alla fotturer äro stora, grova skor och tjocka strumpor bäst, för längre fotturer, särskilt i fjällen nödvändiga. Foten sväller oerhört under den stora ansträngningen. Därför måste skon vara stor. Och ju tjockare strumpan är, dess mindre nötes foten. Det är bra att om kvällarne efter tvättningen insmörja foten med något fett.
För en cykeltur eller kortare fotvandring behöver man i regel ingen matsäck: man får köpa det nödvändigaste i bondgårdarne. Skulle du vara enfaldig nog att anse dig som något förmer än bönderna, så låt åtminstone bli att visa det.
Vad man dock alltid skall ha med är karameller, men ta ej någon av dessa med något giftämne blandade sötsaker, som vilja göra dig till fabrikantens slav genom att hos dig väcka begär. Ta ej heller s. k. citronkarameller, ty de innehålla ej någon citron alls utan endast skadliga kemikalier. Tag söta karameller, som äro rika på socker - alltså mycket söta. Kom ihåg, att socker bildar nytt blod på mindre än 10 minuter och socker är hjärtstärkande. Jag har under fjällturer otaliga gånger bevittnat, att personer, som gått sig trötta, fått nytt liv efter att ha förtärt blott några få karameller.
Annars har jag också med framgång proberat att låta tröttgångna hålla mig i hand med tillsägelsen: "Ta nu så mycket kraft ni behöver!"
Under en fjälltur blir man fruktansvärt törstig. Men drick ej! Den, som dricker minst, står sig längst. Lägg en skiva av en citron eller torkat äpple under tungan och låt den smälta.
Dricker du ändock, drick ej kallt. Fjällbäckarnes vatten är iskallt, och du vet risken av att dricka kallt, då man är upphettad: hjärtat kan ta skada, ja, rent av strejka. Ställ dig hellre en stund med bara fötter i fjällbäcken!
När du kommer till en fäbod: minns att mjölk är ett hårdsmält födoämne och ej alls någon dryck. Att stjälpa i sig mjölk häftigt är skadligt - kalven tar bara små klunkar, och han har ändå en helt annan magsaft än du. Svåra magåkommor äro stundom följden av det mjölkmissbruk för vilket jag här varnar. Mjölk skall ätas med sked och med bröd eller något annat till.
I fäbodarna får man vanligen köpa mjölk, bröd och mjöl till gröt. Säkrast är att medföra lite gryn - kom ihåg att mannagryn svälla mest. Torkad frukt, särskilt äpplen, russin och plommon (som äro lösande) böra medföras. I utlandet har man fruktkakor i handeln, och jag har anledning tro, att sådana skola komma att föras i Sverge också. De äro idealet av koncentrerad näring.
Något magmedel - t. ex. koleradroppar - bör medföras på fjällturer. Sommaren är diarréernas tid, och den ovana dieten gynnar deras uppkomst. Diarré är ett tillstånd, som fordrar stillhet. Träffas någon färddeltagare av svår diarré, får man lägga sig och vila någon dag.
Utrustningen för fjällturer och andra längre fotvandringar skall ligga förvarad i oljeduk eller annat vattentätt hölje. Tänk dig att komma uttröttad fram till en turisthydda en kväll och inte ha en torr ylleregnkappa att svepa in dig i. Om någon dam saknar en dylik regnkappa, medför hon en annan någorlunda stadig yllekappa, ty det är kallt om nätterna i Norrland.
Gummikappan har jag utdömt. I den blir man våt inifrån, emedan den ej genomsläpper utdunstningen. Och den kan du ej bruka som filt.
När du lägger dig, placera fötterna lite högre än den övriga kroppen. Det tar bort mycket av tröttheten.
- - -
Om du besöker en fäbod, kom ihåg att fäbodflickornas uppgift är att sköta de kor, som höra till vallen. Du får följaktligen ej besvära dem mycket. Kom också ihåg det gamla ordet: "Bärgsfolk, grova skor, nobla hjärtan". Fjällbygdens invånare äro vakna och intelligenta och döma alla sörlänningar efter den grad av bildning turisterna lägga i dagen uppe i vildmarken. Fäbodflickan skall naturligtvis väl betalas för både de livsmedel hon ställer till ditt förfogande och för sina besvär.
- - -
Ge dig aldrig ut på en fjälltur utan karta över trakten och en kompass!
Idealet av en fjälltur är två å tre par med en klövjehäst. Hästen får då bära all utrustning, så att deltagarne äro lösa och lediga. Och hästens förare är vägvisare, så att man slipper tänka på riktningen.
En klövjehäst medför också den fördelen, att en tröttgången kan sitta upp på den. Och skulle det värsta inträffa - ett svårt olycks- eller sjukdomsfall - har man möjlighet att någorlunda raskt kommunicera med bygden.
- - -
Under förhållanden, som här omtalade, är det av särskild vikt, att ett gott kamratskap äger rum. Utan detta blir färden ej alls vad den skall vara. Representera deltagarne båda könen, händer det att gud Amor ansluter sig till sällskapet, och intet ont i det. Men all slags kurtis måste vara absolut bannlyst, främst genom de kvinnliga deltagarnes goda uppförande och goda omdöme.
Såsom tillhörande det starkare könet skola herrarne bringa damerna all den hjälp de kunna. Men detta får ej av damerna missbrukas därhän, att de underlåta att bära sin packning, ideligen pretendera på hjälp vid klättringar och låta passa upp sig vid varje tillfälle. Det skall vara kamratskap! Kroppsligt svaga damer skola ej ge sig in i sådana här företag.
På fjällturer måste toalettfrågan behandlas med taktfullhet. De olika könen måste ge varandra tillfälle att dra sig tillbaka - det är ofta inte mycket att dra sig tillbaka på uppe på fjällvidderna! - och varje antydan om en sådan önskan måste förstås, hur förtäckt den kommer fram.
- - -
Läs kapitlen "Resor" och "Utflykter i naturen" i sammanhang med detta kapitel!
Slutligen: vårt land har en synnerligen välskött institution, Svenska turistföreningen, som har till uppgift att, ifråga om router, stå den allmänhet till råds, som är klok nog att bruka sin sommar- eller vinterledighet att se sig om i vårt vackra land. På denna förenings byrå - Stureplan 6, Stockholm - gör man upp router åt dig, sedan du sagt vad du vill se, hur mycken tid som står till din disposition och hur mycket mynt du kan offra på färden. Du får där anvisning å hotell, turisthyddor, vägvisare o. s. v. Och där kan du köpa dina biljetter till lands som vatten.
- - -
Svenska livräddningssällskapet ger följande råd:
Man bör på isar medföra en ispik (helst även lina och dubbar). Isen bär om vattnet icke tränger igenom för ett kraftigt hugg.
Åk helst alltid i sällskap.
Lita aldrig på folks uppgifter om isen; undersök själv. Låt aldrig vaksamheten slappna. Det kan finnas förrädiska "brunnar" här och var, fast man ser folk ute på isen.
Undvik åmynningar och uddar.
Om man skall bringa hjälp skall man ej genast hoppa i under ivern att rädda; det försvagar utsikterna för båda; handla lugnt och snabbt, kryp lagom långt fram och kasta ut rockar eller annat till hjälp.
Men först och sist: medför alltid ispik; det är känselsprötet som
rapporterar faran.
