Hållandet av hund är i en mängd - kanske de flesta - fall en hänsynslöshet mot såväl omgivningen som djuret självt.
Man får eller köper en valp. Det betyder för tjänsteflickan att få sitt arbete ökat med något så obehagligt som att ta reda på valpens uttömningar. Valpen tuggar sönder vad han kommer över, och han skonar varken tjänsteflickans kläder, skodon, byrå eller andra tillhörigheter. Säkerligen har det hundägande herrskapet ingen tanke på att ersätta - i alla händelser fullt ersätta - flickan för hennes förluster.
En hund är sådan som han är uppfostrad till. Den, som ej känner djurens behov, vanor och natur blir en dålig hunduppfostrare, vilkens brister som resultat ge en fördummad eller lymmelaktig hund, som i hela sitt liv får taga emot den ovilja, eventuellt det stryk, som lätteligen bort tillkomma hans ägare.
Vad har f. ö. inte hundstackaren, innan han sålunda blivit förstörd, fått lida under försöken att betvisa sin natur och för sin ägares mer eller mindre dåliga lynne eller - vilket för hundens framtid ej är stort lyckligare - malplacerade välvilja!
Ofta har ju hunden inte bara en husbonde utan flere: jungfrun, som är hemma jämt, frun som är hemma ibland, herrn som bara är hemma om nätterna, samt ett antal barn. Allesammans söka dressera honom - var på sitt sätt. Det blir en hund därefter!
En hundägare bor flere trappor upp i staden. Hunden orenar ofta i trapporna. Husägaren eller hans husfolk rengör säkert icke, utan detta obehagliga arbete lägges på andra, vilket gör att hunden blir hatad av många och får många sparkar. Andra bli störda av att han skäller, gnäller eller krafsar på dörrarne. Den mer eller mindre ålderstigna tant, som håller ett sådant djur, tror sig säkert vara en stor djurvän, emedan hon bär honom på promenaden och sålunda berövar honom tillfälle att röra sig och emedan hon stoppar honom med mat så att han ej ens ser ut som en hund med sitt släktes vighet och behag utan som ett rullande klot med rinnande ögon och innesittarens och fråssarens alla sjukdomar och lidanden. Hon är emellertid en veritabel djurplågare, och det är en brist i lagstiftningen, att hon ej kan straffas som sådan.
Då en stadshund motioneras, är det vanligen tjänsteflickan, som skickas ut med honom. Han är i band, förstås, och stretar och vill lös, han söker att få stifta bekantskap med mötande hundar, han förrättar än det ena, än det andra naturbehovet, allt under det den förlägna och rodnande stackars flickan ej så sällan blir utsatt för glopars hån.
Hunden orenar portgångarna med sin urin och trottoarer och gator med sina exkrementer på det avskyvärdaste sätt. Han gör ohägn å planteringarna. Hunden hör alls icke hemma i staden och bör därifrån utrotas medels hög hundskatt och stränga polisförordningar, om ej rent hundförbud kan åstadkommas. I staden är hunden i alla avseenden en atavism.
Vad här sagts om hund i stad gäller i de flesta fall, stundom i förstärkt grad, även villastäder och liknande tätbyggda samhällen.
Där har man i regel trädgårdar eller åtminstone blomsterrabatter och liknande anläggningar. De bli ofta utsatta för skada av hundarne.
Till villastäderna har man i regel flyttat ut för att slippa stadsbullret och sålunda få ro för irriterade nerver. Men hålles där mycket hnndar, så är den åsyftade avsikten ej blott förfelad utan man har kommit ur askan och i elden. I staden tar det ena oljudet ut det andra, så att det hela blir ett jämnt brus. Men i villastadens tystnad skär hundskallet genom i hela sin obehaglighet. Vissa hundraser skälla mera och ha ett gällare skall än andra. Är man sjuk eller har man arbete, som kräver ro, så kan man bli förtvivlad, om man har en granne av den hänsynslosa sort, som håller en hund vilken på grund av natur eller bristande dressyr har för vana att skällande rusa till gårdsgrinden eller vägen så fort en människa visar sig, vilket i ett tätbefolkat samhälle kanske inträffar var femte minut.
Andra hundar nöja sig ej med att medels en skrapning på köksdörren be att få komma in utan ställa sig utanför det fönster, där det säkrast är någon inom, köket nämligen, och skälla eller tjuta. En hungrig eller eljes energisk hund kan stå så i ett par timmar i sträck. Tjänstflickan eller frun, som går av och till, kan fördraga olåten. Men om blott några steg därifrån bor t. ex. en lärd, som behöver ha tankarne samlade - nog har han glädje av att ha flyttat till landet för att få ro!
Bor man i ett dylikt samhälle och har en tik, som man till på köpet ej är så noga med att hålla inne medan hon löper, så ha grannarne det muntert. Tjogtals hundar skälla då därutanför dagen lång i alla tonarter. Då och då går kanske ägaren eller någon av hans husfolk ut och misshandlar de hundar, som de lockat till sig genom att hålla tiken. Det blir ett förskräckligt väsen, och hundarne ge sig i väg, totalt nedtrampande grannarnes trädgårdar - man tänke sig detta inträffa på våren, då allt är nysatt och nyplanterat. Om några minuter komma hundarne tillbaka samma väg, åstadkommande ny förödelse i grannarnes trädgårdar. Och så begynner samma körskall igen. Man bör ha bitit huvudet av skammen tämligen urdentligt för att kunna behandla folk, med vilket man kanske till på köpet vill ha grannsämja, på det sättet.
Får hund löpa ute om nätterna och störa även folks nattro, visar det ytterligare av vad slags folk hans ägare är.
Sådana, som hålla hundar i trots av att de bita människor, t. o. m. barn, vilja vi helst slippa att karaktärisera.
En i en villastad bosatt herre, som hade sitt arbete i staden, där han vistades från morgon till kväll, hade en hund, som dagen lång låg ute på gårdstrappan och tjöt, om av ledsnad, hunger eller törst visste ej omgivningen. Kanske var det av alla tre orsakerna tillsammans.
En dam i den utpinade omgivningen gick en dag till hundägaren och berättade om saken - hon antog att ägaren ej visste om huru det var.
"Det angår inte mig, vad hunden gör nar jag är i staden", sade hundägaren.
"Nej, ni har ju intet obehag därav. Men vi, edra grannar", sade damen spetsigt.
Han förstod och utfor brutalt: "Det är min rätt att hålla hund".
"Och vår att om er tänka som bildade, d. v. s. hänsynsfulla människor tänka om ...", replikerade damen och gick.
- - -
Ge ej andras djur mat. Det innebär en förolämpning mot djurägaren - som skulle han svälta sina djur, så att de behövde springa och be dig om fattighjälp. Dessutom har han naturligtvis skaffat sig djuret för att ha trevnad av det. Han får aldrig trevnad av det, om det icke är troget, och djuret kan ej bli troget mot honom, om du lockar till dig det, om du stjäl djurets tillgivenhet från honom med mat.
Människor, som bära sig så åt, tro visst, att de äro ömsinta djurvänner. Men de äro rena motsatsen. De äro vettlösa egoister, som demoralisera det djur, vilket har olyckan att bli föremål för deras malplacerade välvilja, så att djuret inte vet var det hör hemma och aldrig får ge eller mottaga en hel tillgivenhet, vilken är den stora lyckan även för ett djur.
- - -
Akta dig för en person, som - sak samma under vilka omständigheter - setts grymt behandla ett djur. Vare sig denna står högt eller lågt på samhällsstegen, så är han eller hon en elak och rå människa utan förmåga att styra sig. Och sådant folk är alltid farligt.
- - -
Om du ser en person plåga ett djur, skall du förehålla honom hans
grymhet. Låter han sig ej rätta bör han genast anmälas för polisen.
Kom ihåg, att djuren själva ej kunna klaga sin nöd.
